Franz Schubert Oktett i F-dur

Franz Schubert, 1797–1828

Oktett i F-dur, op.166 (1824)

Adagio – Allegro – Più allegro

Adagio

Allegro vivace – Trio – Allegro vivace

Andante – variations. Un poco più mosso – Più lento

Menuetto. Allegretto – Trio – Menuetto – Coda

Andante molto – Allegro – Andante molto – Allegro molto

Schubert

Året 1824 började inte bra för Franz Schubert. Förläggaren Diabelli ville inte publicera hans stort upplagda pianosonat i a-moll. Den var för komplicerad och inte lika charmerande som de tidigare. Han hade också svårt att tygla sitt drickande. Men värst av allt var att tecknen på den syfilis han drabbats av blev allt tydligare. För att hålla demonerna ifrån sig komponerade han oavbrutet, nästan maniskt. Några verk från den här perioden tillhör hans allra bästa och mest gripande, som de båda stråkkvartetterna Rosamunde och Döden och flickan, men också den stora oktetten i F-dur som blev färdig den 1 mars.

Troligen fick han uppdraget från den välbärgade greven Ferdinand Troyer, som också var skicklig amatörklarinettist och drev en egen musikalisk salong i Wien. Troyers vision var att Schubert skulle skapa något som kunde matcha Beethovens Septett i Ess-dur för klarinett, valthorn, fagott, violin, viola, cello och kontrabas. Som många kompositörer var Schubert en stor beundrare av Beethoven och i oktetten har han valt att hålla sig till Beethovens inramning. Båda verken består exempelvis av sex satser, och Schubert har i stort sett också följt Beethovens instrumentuppsättning, bara lagt till ytterligare en violin och bildat en stråkkvintett som kontrast till de fyra blåsarna.

Oktetten räknas till ett av Schuberts senare verk, trots att han bara var 26 år när han skrev den; men han blev ju blott 31 år. Det är musik med symfoniska proportioner, och det är uppenbart att han här prövar idéer som senare dyker upp i hans nionde symfoni, den stora C-dursymfonin. Han hade gjort på samma sätt drygt tio år tidigare då han skrev sin oktett för blåsare inför komponerandet av den första symfonin.

Men här är satsningen betydligt mer grandios. Öppningen är dröjande och gåtfull med långspunna melodiska linjer. Den övergår i ett lekfullt och ljust allegro, som om Schubert ville besvärja alla de mörka känslor han i själva verket bar på. Temat hämtade han från en av sina egna sånger, den berömda Der Vanderer, Vandraren. I den vackra andra satsen bär klarinetten fram den långsamma varma melodin. Kanske skrev Schubert melodin som en gåva till vännen Troyer.

Tredje satsen är snabb och livlig, nästan galopperande medan den fjärde är ett tema med sju variationer. Även här hämtade han temat från en av sina tidigare kompositioner, sångspelet Die Freunde von Salamanka (Vännen från Salamanka). Femte satsen är en dansant menuett som effektivt bygger upp förväntningarna inför den mäktiga sista satsen.

Finalen börjar precis som inledningen långsamt. Mörka kraftfulla ackord går från moll till dur och fragment från första satsen dyker upp som avlägsna minnesbilder. Från den här tiden fram till sin död brottades Schubert med de stora frågorna om liv och död. Vi hör det också i musiken som pendlar mellan eufori och mörker, hopp och förtvivlan.
Göran Persson