Vivaldi: Årstiderna

Antonio Vivaldi (1678-1741)

Årstiderna – violinkonserter op. 8 nr 1-4

Våren

I Allegro

II Largo

III Allegro

 

Sommaren

I Allegro non molto

II Adagio

III Presto

 

Hösten

I Allegro

II Adagio molto

III Allegro

 

Vintern

I Allegro non molto

II Largo

III Allegro

Antonio Vivaldi var en känd profil i 1700-talets Venedig. Där var han född och där var han verksam. Men uppväxten hade varit kärv och trots omvittnad talang verkade musikerbanan osäker. Prästyrket däremot erbjöd många möjligheter och efter flera års utbildning prästvigdes han 1703. På grund av sin kraftigt röda hårfärg kom han därför att kallas il prete rosso, den röde prästen.

Livet som präst blev emellertid inte långvarigt. Sedan barndomen led han av dålig hälsa, förmodligen hade han astma, och klarade inte av tjänstgöringen i kyrkan. Vid sidan av präststudierna hade han ägnat sig åt musik och utvecklats till en lysande violinist. Han tog jobb som lärare på Seminario musicale dell’ Ospedale della Pietà, ett hem för föräldralösa flickor. Med Vivaldi utvecklades verksamheten, han skapade ensembler och orkestrar som fick allt fler prestigefyllda uppdrag. Dessutom skrev han musik i ett svindlade tempo. Men han var inte bara extremt produktiv utan också innovativ. Det var nämligen Vivaldi som utvecklade solokonserten och han komponerade över hundra violinkonserter, bland dem De fyra årstiderna. Han var även en föregångare med att skriva programmusik, det vill säga musik som skildrar händelser och upplevelser; som berättar något utanför sig själv. I De fyra årstiderna levandegör Vivaldi drömmen om det lantliga livet, som var populärt bland Venedigs borgerskap. Varje del är en årstid som beskrivs i musiken och i partituret har han gjort noggranna anteckningar om vad varje passage beskriver.

I Våren bildar tre violiner en liten fågelkör som av vinden dämpas till viskningar. I violastämman har han skrivit Il cane che grida, den skällande hunden, medan en ensam fiol får gestalta en sovande herde. Med hetsigt stigande violiner målar han upp ett kraftigt oväder, som snart drar snart förbi och vi hör fåglarnas sång igen.

Sommaren dallrar av värmen och flugorna surrar kring både folk och fä. Vivaldi var förtjust i fåglar och här återfinns både göken och steglitsan.

Hösten är jakten och vinskördarnas tid. I partituret har Vivaldi skrivit L’Ubriaco, den druckne, träffande illustrerad med utsvävande löpningar i violinsolot och ett och annat ”felsteg”. Allt förbyts i bakrusets dåsighet innan sista satsens jakt drar igång och dramatiken tilltar.

Vintern är de isande vindarnas tid i Venedig. Vi hör hur de virvlar över tomma torg och river upp vågor i bukten.  Men Vivaldi hade också ett gott öga till vintern som han här gestaltar med en alldeles unik musikalisk skönhet.

Vivaldis Årstiderna blev en omedelbar framgång och har fascinerat lyssnare och inspirerat andra kompositörer alltsedan de komponerades 1723.