Violinsonater av Robert Schumann, Brahms, Franck och Romanser av Clara Schumann

Robert Schumann 1810–1856

Sonat nr 1 a-moll för violin och piano (1851)

Mit leidenschaftlichem Ausdruck

Allegretto

Lebhaft

Speltid ca 16 minuter

 

Clara Schumann 1819–96

Tre romanser för violin och piano

Andante molto

Allegretto: Mit zartem Vortrage

Leidenschaftlich schnell

Speltid ca 10 min

 

Johannes Brahms 1833–97

Sonat nr 2 för piano och violin ”Thun” (1886)

 Allegro amabile

Andante tranquillo

Allegretto grazioso (quasi andante)

Speltid ca 20 min

 

César Franck 1822–90

Sonat A-dur för violin och piano (1886)

Allegretto ben moderato

Allegro

Ben moderato: Recitativo-Fantasia

Allegretto poco mosso

Speltid ca 27 min

Romantikern Robert Schumanns konstnärliga drivkrafter var lidelsefull kärlek till både litteratur och musik, och hans äktenskap med Clara var intensivt och passionerat och satte djupa spår i många av hans verk. Att han dessutom tidvis led av svåra depressioner gör bilden av den känslosamma och bräckliga konstnären bara starkare. Efter en lång svacka fick Schumann i början av 1850 erbjudandet att bli Musikdirector i Düsseldorf. Nu var allt uppåt igen, men bara för en kort period, allt gick obevekligt mot slutet.

Violinsonaten skrev han under några intensiva dagar i september 1851. Det här året komponerade han också tredje pianotrion, oratoriet Rosens pilgrimsfärd, två konsertuvertyrer och en rad pianostycken, dessutom uruppfördes den rhenska symfonin och han gjorde en stor omarbetning av fjärde symfonin. Det var en extremt produktiv period, som en sista urladdning före den totala katastrofen. Bara några år senare fick sinnessjukdomen honom att helt tappa kontrollen. Han kastade sig Rhen i ett desperat försök att bli kvitt de ”mörka demoner som behärskar mig”.

Det är lockande att tolka in Schumanns labila tillstånd i musiken. Violinsonatens första sats pendlar mellan euforisk glöd, begrundande tveksamhet och oroliga utbrott. En stark kontrast utgör andra satsen med sin anspråkslösa, balanserade stämning. Sista satsen är på en gång både jagande och lekfull och pianostämmans kraftfulla flöde är långt mer än bara ett ackompanjemang; violinen och pianot är här två jämbördiga storheter. Vid uruppförandet i mars 1852 satt Clara vid pianot och violinsolist var nära vännen Ferdinand David.

När Schumann skrev violinsonaten i a-moll bodde familjen, som bestod av åtta personer, fortfarande i en våning på Königsallee i Düsseldorf. De trivdes bra, men huset skulle säljas och de behövde snabbt hitta ett nytt boende, det blev ett rymligt hus på Bilker Strasse. För Clara Schumann betydde flytten att hon äntligen fick möjlighet att dra sig undan i ett eget rum, med ett eget piano, där hon kunde arbeta ostört. Eller snarare utan att störa sin nervöse man. Här skrev hon bland mycket annat de tre fina romanserna opus 22 som hon tillägnade violinisten och nära vännen Joseph Joachim. Musiken är färgad av såväl idyll som vemod, värme och glöd, och bär samtidigt stilmässiga likheter med maken Roberts a-mollsonat. Att Clara Schumann också var konsertpianist återspeglas i den intrikata och bitvis mycket virtuosa pianostämman. Det var ungefär vid den här tiden som Joseph Joachim introducerade sin vän Johannes Brahms för paret Schumann, och det är väl känt att Brahms efter det hyste en livslång men olycklig kärlek till Clara.

Johannes Brahms
Johannes Brahms

 

Sensommaren 1886 vistades Brahms i Schweiz, närmare bestämt i Thun, en ort belägen en kort resa från huvudstaden Bern. Det var en lycklig och produktiv tid och han inspirerades av de vackra omgivningarna. ”Här finns så många melodier att man får akta sig för att inte trampa på någon av dem”, som han med sin karaktäristiska humor uttryckte det. Inom loppet av någon vecka under augusti månad komponerade han tre av sina mest spelade och omtyckta kammarmusikverk, andra cellosonaten opus 99, den stora pianotrion i c-moll opus 101, och däremellan sonaten i A-dur för piano och violin opus 100.  Det är den kortaste och mest förföriska av hans tre violinsonater. Känslan av lycka och livsglädje viker i stort sett aldrig undan, inte ens i första satsens mest avancerade stämflätningar. Andra satsen är ett älskvärt och belevat andante kryddat med lekfulla pizzicaton, den tredje och sista ett charmerande allegretto.

César Francks sonat för violin och piano är ett av hans mest kända och omtyckta verk, av många ansett som ett av de allra bästa i genren. Den har också både tonarten A-dur och kompositionsåret 1886 gemensamma med Brahms sonat opus 100.

Franck skrev sonaten som en bröllopspresent till den framstående belgiske violinisten Eugene Ysaÿe. Tjugoåtta år tidigare hade Franck lovat en violinsonat till Franz Liszts dotter Cosima, då gift von Bülow. Han lyckades aldrig presentera någon sonat då, däremot har det spekulerats i om han lade den åt sidan innan den var färdig, men slutförde den inför Eugene Ysaÿes bröllop, där den uruppfördes 26 september 1886 av Eugene Ysaÿe själv ackompanjerad av pianisten Marie-Léontine Bordes-Pène.

Sonaten blev snabbt populär och arrangerades för en rad olika instrument, flöjt, viola, till och med tuba, men den enda version som godkändes av Franck själv var ett arrangemang för cello och piano. Ysaÿe behöll sonaten på sin repertoar i fyrtio år och framförde den med en rad av de allra främsta pianisterna – Ernest Chausson, Ferruccio Busoni, Vincent d’Indy, Leopold Godowsky och många andra – vilket bidrog till att omvärldens fick upp ögonen för César Franck som en av det sena 1800-talets betydande tonsättare.

Göran Persson