Verdi: Messa da Requiem

Giuseppe Verdi, 1813-1901

Messa da Requiem, 1873-1874

För kör, orkester, sopran, alt, tenor, bas

 

Requiem

Dies Irae

Offertorium

Sanctus

Agnus Dei

Lux aeterna

Libera me

 

Ca 85 minuter

 

I maj 1873 dog en av Giuseppe Verdis stora förebilder, författaren Alessandro Manzoni. ”Nu är allt över. Allt det rena, det mest heliga finns inte mer.” I Verdis värld stod Manzoni för det goda i kampen för ett enat Italien. Ett Italien utan inflytande från Österrike, som politiskt och kulturellt dominerat under så lång tid. Manzonis roman I promessi sposi – på svenska De trolovade – var ett förtäckt angrepp på det österrikiska väldet och en inspirationskälla för Verdi.

På initiativ av Verdis hustru Giuseppina och deras gemensamma väninna grevinnan Clara Maffei hade Manzoni och Verdi träffats en sommardag fem år tidigare. ”Vore det tillåtet att dyrka en man, skulle jag ha knäböjt inför honom”, sa Verdi vördnadsfullt efter mötet. Och nu var han så tagen av Manzonis bortgång, att han inte ens förmådde sig att närvara vid begravningen.

En vecka senare samlar han ändå ihop sig och besöker Manzonis grav i Milano. Tankarna på ett requiem väcks och han kontaktar sin förläggare, Giulio Ricordi. Verdi menar att det mest passande skulle vara ett uruppförande av ett requiem på själva årsdagen av Manzonis död. Han vill dessutom själv stå för kostnaderna att ta fram partitur och stämmor, om staden Milano tar alla kostnader för framförandet. Tillsammans med Milanos borgmästare får de till en uppgörelse och han börjar komponera sin hyllning till Alessandro Manzoni.

Den avslutande Libera me-satsen hade han faktiskt redan färdig, komponerad flera år tidigare. För samma år som han träffade Manzoni, 1868, dog kompositören Gioacchino Rossini varpå stor sorg utbröt i Italien. Trots att de både kompositörerna var mycket olika, både till sin personlighet och i sin musik, var Verdi en stor beundrare av Rossini. Som en hyllning presenterade Verdi ett rätt udda projekt, nämligen att några av de allra främsta italienska kompositörerna skulle samarbeta och bidra med varsin sats till ett Requiem tillägnad den store Rossini. Han själv, som en av landets mest kända och uppburna kompositörer och kulturpersonligheter, skulle komponera avslutningssatsen, Libera me.

Det från början entusiastisk mottagna projektet stötte snart på problem. Bland annat vägrade dirigenten i Bologna att, som utlovat, ställa upp med sig och sin orkester, för han hade inte fått bidra med sin egen musik. Till sist blev allt för besvärligt och Verdi tappade lusten. Partituret lades i ett arkiv hos förlaget Ricordi och föll i glömska, tills det plockades fram igen i slutet av 1980-talet när det gjordes en inspelning.

Men med detta Libera me som utgångspunkt, en gång komponerad till Rossini, komponerar Verdi nu vidare på en Messa da Requiem, den här gången tillägnad Alessandro Manzoni. Efter en behaglig sommar som han tillbringar i Paris skriver han i början av 1874: ”Jag arbetar med min mässa, och jag gör det med stor glädje. Jag tycker mig ha blivit en allvarlig människa, inte någon publikens Pajazzo längre, en som slår på tamburin och stor trumma och skriker ’stig in, stig in, varsågoda och stig in’. Ni förstår, mitt samvete uppreser sig när jag nu hör talas om operor”, anförtror han sig till Camille du Locle som några år tidigare var med och slutförde librettot till operan Don Carlos och även den som försåg Verdi med grundidén till Aida.

I april 1874 blir Verdi klar med sin Messa da Requiem. För den goda akustiken valde han San Marco-kyrkan i Milano för uruppförandet som han dirigerade själv den 22 maj, årsdagen av Manzonis död. Succén blev formidabel. Bara några dagar senare dirigerade han ett andra framförande på La Scala som följdes av ytterligare två med en annan dirigent. Därefter följde en europaturné med stop i Wien, Köln, Paris och London. Verdi, som annars avskydde publicitet, dirigerade samtliga framföranden.

Men det fanns också kritiska röster. Ärkerivalen Wagner – som även han för övrigt, liksom Verdi, firas med ett 200-årsjubileum i år – satt efter att ha hört Messa da Requiem alldeles tyst en stund innan han sa: ”Det är bättre att inte säga någonting alls”.  Verdi bekände sig inte till någon tro, snarare var hans livssyn agnostisk. ”Han var en mycket tvivlande troende“, intygade hustrun Giuseppina. För många inom kyrkliga kretsar var just det ett problem, eftersom man ansåg att endast religiösa personer skulle få skriva musik till religiösa texter. Verdis Requiem passar heller inte att framföras inom den traditionella liturgin.

Messa da Requiem är musik med oerhörd laddning där Verdi fritt tolkat mässtexten. Den lågmälda inledningen vibrerar av sorg och övergår i den ursinniga Dies Irae – Vredens dag. I Offertoriet hör vi hela solistensemblen med blidkande vackert böljande linjer före Sanctussatsens avancerade dubbelfuga. Den bedjande Agnus Dei får sin kontrast i Lux Aeterna där alt, tenor och bas lyfter fram textens eviga ljus. Att Verdi var en operakompositör är helt uppenbart, inte minst i den avslutande Libera me – Fräls mig.

Göran Persson