Tjajkovskij Årstiderna, Bach Italiensk konsert, Chopin 4 scherzon

Pjotr Tjajkovskij 1840-93

Årstiderna op 37a (1876)

Januari – Vid kaminen

Februari – Karneval

Mars – Lärkans sång

April – Snödroppen

Maj – Vita nätter

Juni – Barcarolle

Juli – Slåtterkarlens sång

Augusti – Skörden

September – Jaktvisa

Oktober – Höstvisa

November – Trojkafärd

December – Jul

 

Johann Sebastian Bach (1685-1750)

Italiensk konsert F-dur BWV 971 (1735?)

Utan beteckning

Andante

Presto

 

Frédéric Chopin (1810-49)

Scherzo h-moll op 20 (1832)

Chopin Scherzo b-moll/Dess-dur op 31 (1837)

Chopin Scherzo ciss-moll op 39 (1839)

Chopin Scherzo E-dur op 54 (1842)

Året var 1875 när redaktören för det ryska musikmagasinet Nouvellist kontaktade Tjajkovskij och beställde tolv mindre stycken för piano, ett för varje månad. De små kompositionerna gjordes enkla till sin karaktär men fångar känsligt stämningen för respektive månad och hur årstiderna växlar. Kontrasten till den storslagna pianokonserten som han komponerade nästan samtidigt är påtaglig. Idén med de tolv karaktärsstyckena var att de skulle publiceras varje månad under 1876 tillsammans med utdrag ur ryska dikter. Redaktören Nikolay Matveyevich Bernard försåg varje stycke med en undertitel.

Det finns en flitigt spridd myt om att Tjajkovskij inte bemödade sig särskilt om projektet utan måste påminnas varje månad att det var dags att leverera ett nytt stycke. I själva verket komponerade han de två första i slutet av 1875 och skickade till redaktören för att få en återkoppling om musiken fungerade som den var tänkt i magasinet. Mars, april och maj skrevs ett och ett därefter, medan det mesta tyder på att de övriga månaderna, juni-december, komponerades med stor koncentration under loppet av en dryg månad från slutet av april, då han just blivit färdig med orkestreringen till baletten Svansjön. Många av Tjajkovskijs Årstiderna är speltekniskt överkomliga för en någorlunda välövad amatör och var tänkta att kunna spelas av delar av det Sankt Petersburgsbaserade magasinets läsekrets.

Även Bachs Italienska konsert var avsedd att spelas av andra än bara fullfjädrade yrkesmusiker. När den publicerades 1735 i samlingen Clavierübung del 2 konstaterade den samtida tysk-danska tonsättaren och kritikern Johann Adolf Scheibe att konserten ”kommer att bli väl känd för alla stora kompositörer och den är lämplig för både erfarna klaverspelare och amatörer”. Men det ska nog tilläggas att den likväl inte är något för nybörjare att ge sig i kast med.

Numera spelas konserten ofta på flygel, men den var uttryckligen skriven för cembalo, som dessutom skulle vara försedd med två manualer för att möjliggöra kontraster i klangfärg och dynamik. Allt för att lyfta fram skriftningarna mellan det som ska uppfattas som solopartier och de avsnitt som imiterar en orkester. Det gick inte att gestalta med en enkelmanualig cembalo, där alla toner låter exakt lika starkt.

Frédéric Chopin
Frédéric Chopin

Om Tjajkovskij i Årstiderna och Bach med sin Italienska konsert till viss del riktade sig till en amatörmusicerande allmänhet, är det inte fallet med Chopins krävande scherzon. Det första i h-moll komponerade han 1831 mitt under det pågående Novemberupproret mot ryska rikets inflytande. Upproret hade starkt stöd i det polska samhället, men slogs ner av Rysslands kejserliga armé. Chopin som befann sig i Wien påverkades starkt av rapporterna från hemlandet Polen och hans musik fick vid den här tiden också en mörkare klangbotten. Det kan nästan uppfattas som en ironisk grimas att han ändå valde att kalla det här närmast tumultuariska stycket för scherzo, som ju egentligen antyder något skämtsamt.

Det mest kända av Chopins fyra scherzon är nummer två i b-moll/Dess-dur. Tonarterna är lika dominerande och är så kallade parallelltonarter med samma antal förtecken, därför brukar båda också anges. Robert Schumann liknade det här scherzot vid en dikt av Lord Byron: ”Så fyllt av ömhet, mod, kärlek och förakt”.

När Chopin komponerade det 1837 hade han rotat sig i Paris och tillägnade det en av sina elever, grevinnan Adèle von Fürstenstein. Just vid den tiden hade Chopin och hans älskarinna George Sand börjat planera för den kommande vintern 1838–39, som de skulle tillbringa på Mallorca. Det fina klimatet där skulle lindra både de reumatiska plågor som Sands son Maurice led av och bota Chopins lungtuberkulos. Men vintern i det gamla klostret på Mallorca blev mer lik en mardröm. I stället för lindring tilltog Chopins problem med lungorna, och med sitt sinne för drastisk humor skrev han i ett brev: ”Tre av öns mest respekterade läkare har besökt mig. Den förste luktade på det jag spottade. Den andre knackade på mig där spottet kom från och den tredje lyssnade när jag spottade. Den förste sa att jag var död, den andre att jag var döende och den tredje att jag kommer att dö.” Vintern på Mallorca var likväl kreativ. Där komponerade han förutom det tredje scherzot också samlingen med 24 preludier.

Några år in på 1840-talet mår Chopin bättre igen. Sjukdomen är under kontroll och han känner sig lycklig. Det fjärde och sista scherzot från 1842 har en lugnare och ljusare grundatmosfär än de tre föregående. Här är det den mogne Chopin vi hör, och han strålar av elegans och finess. Som ofta skickar han i det här scherzot, liksom i det första, en hälsning till hemlandet Polen. I det första är det i form av en melodi till en polsk julvisa. Här är det en av landets traditionella folkmelodier som ligger till grund för det utsökt vackra och för Chopin så typiska långsamma bel canto-avsnittet.

Göran Persson