Tema med variationer: Mozart, Schumann, Schubert

Wolfgang Amadeus Mozart Pianosonat A-dur KV 331

Andante grazioso

Menuetto

Alla turca – Allegretto

Speltid ca 24 min

 

Robert Schumann Symfoniska etyder för piano op 13

Tema – Andante (tema av Baron von Fricken)

Etyd I (Variation 1) – Un poco più vivo

Etyd II (Variation 2) – Andante

Etyd III – Vivace

Etyd IV (Variation 3) – Allegro marcato

Etyd V (Variation 4) – Scherzando

Etyd VI (Variation 5) – Agitato

Etyd VII (Variation 6) – Allegro molto

Etyd VIII (Variation 7) – Sempre marcatissimo

Etyd IX – Presto possibile

Etyd X (Variation 8) – Allegro con energia

Etyd XI (Variation 9) – Andante espressivo

Etyd XII (Final) – Allegro brillante (tema av Marschners tema)

Speltid ca 23 min

 

 

Franz Schubert Pianosonat a-moll op 42 D 845

Moderato

Andante poco moto

Scherzo. Allegro vivace – Trio. Un poco più lento

Rondo. Allegro vivace

Speltid ca 29 min

Att fantasifullt och intressant variera musiken och överraska publiken har alltid varit en stor utmaning för tonsättare. På 1500-talet uppstod den renodlade variationsformen där kompositören visar sin uppfinningsrikedom genom att utifrån ett tema skapa ett antal satser som alla bygger på samma grund. Det här sättet att komponera ligger ju nära improvisationen där det oftast finns en bakomliggande melodi eller ackordföljd som improvisatören har som utgångspunkt för sina utvikningar.

Många av musikhistoriens största tonsättare var mycket skickliga improvisatörer. De gillade dessutom att komponera variationssatser och i alla tre verken som spelas vid den här konserten är variationsformen central.

Mozarts pianosonat i A-dur KV 331 inleds med en variationssats. Det är för övrigt den enda av Mozarts sonater där inte någon av satserna är komponerad i så kallad sonatform, som annars inledde i stort sett alla sonater. Framförallt är sonaten berömd för sista satsens ”alla turca”, det vill säga på turkiskt vis. Det Osmanska riket hade sträckt sig ända till Wiens utkanter och var visserligen på nedgång, men musiken var fortfarande mycket populär. Satsen som är ett rondo med en refräng som återkommer med jämna mellanrum kallas också kallas Turkisk marsch. På Mozarts tid spelades den ibland på pianon med en extra pedal som slog till på en trumma inne i pianot för att härma marschorkestrarna.

När Mozart skrev sonaten, runt 1783, vistades han och hustrun Constanze i Wien där han försörjde sig på att ge pianolektioner. Med största sannolikhet var den tänkt att användas i undervisningen och spelas av hans elever.

Schumann fotoÄven Robert Schumanns symfoniska etyder opus 13 är uppbyggda som en rad variationer. Dock inte riktigt alla. Nio av de tolv etyderna är variationer över ett tema av Baron von Fricken, en amatörflöjtist vars dotter Schumann hade en kärleksaffär med innan han blev blixtförälskad i Clara Wieck, som han senare gifte sig med. Tredje och nionde etyderna står för sig själva medan den allra sista bygger på ett helt annat tema, av operakompositören Heinrich Marschner.

Schumanns etyder är ett av 1800-talets mest effektfulla och mångfasetterade pianoverk. Det är storslaget och virtuost och visar på alla sätt pianots kraft och potential att vara en hel orkester. Det är sannerligen inte svårt att föreställa sig orkesterns pukor i den första variationens punkterade rytm, eller trombonernas markerade melodi i den andra.  Heller inte violinernas rullande stråk över en cellomelodi den tredje. Etyd betyder ju övningsstycke och Schumann utsätter solisten för olika pianistiska utmaningar, som de hoppande oktaverna i den fjärde etyden, de snabba ackorden i nummer fem och den skevande melodin mot det framrusande ackompanjemanget i den nionde.

I den triumfatoriska och marschartade finalvariationen har Schumann bytt både tema och tonart, från det mörkt vemodiga i ciss-molltemat av von Fricken till Marschners jublande i Dess-dur.

Franz Schuberts Sonat opus 42 i a-moll brukar räknas som hans sextonde för piano. Han var alltså långt från någon nybörjare i genren. Ändå var det den allra första av endast tre sonater som publicerades under hans livstid. Och den fick omedelbart stor uppmärksamhet. Schubert var tidigare känd, och hyllad, som romanskompositör, men nu blev han snabbt något av musikkritikernas gunstling och man började prata om honom som en värdig arvtagare till Beethoven.

Stämningsläget är till en början allvarligt. Första satsen inleds med en melodi i unisona oktaver varvad med kraftfulla uppfordrande ackord. Stämningen lättar efter hand och Schubert blommar ut i skinande C-dur. Men tankfullheten återkommer och musiken pendlar mellan dramatik och återhållet vemod innan satsen slutar med en rad allvarstyngda oktaver.

Temat som Franz Schubert låter andra satsens variationer kretsa kring i sonaten opus 42 i a-moll är lågmält, men också dansant. Som en långsam menuett. Totalt är det trettiotvå takter delade i två avdelningar, fyllda av överraskande ackord och en enkel men ändå sofistikerad melodi. De fem variationerna är fyllda av hissnande löpningar och avancerad harmonik. Redan i andra variationen gör han exempelvis temats andra del till ett mustigt moll-avsnitt.

Tredje satsen är ett rytmiskt kraftfullt scherzo med en långsammare mer drömmande mellandel, medan finalsatsens rondo virvlar sig livfullt fram i allt större cirklar för att till slut återvända i en hissnade tempohöjd avslutning.

Göran Persson