Schubert: Winterreise för sång och piano

Frans Schubert 1797–1828

Winterreise för sång och piano D 911 (1827)

Gute Nacht – God natt

Die Wetterfahne – Vindflöjeln

Gefrorne Tränen – Frusna tårar

Erstarrung – Förfrysning

Der Lindenbaum – Linden

Wasserflut – Översvämning

Auf dem Flusse – På floden

Rückblick – Tillbakablick

Irrlicht – Irrbloss

Rast – Vila

Frühlingstraum – Vårdröm

Einsamkeit – Ensamhet

Die Post – Posten

Der greise Kopf – Det grånade huvudet

Die Krähe – Kråkan

Letzte Hoffnung – Det sista hoppet

Im Dorfe – I byn

Detr stürmische Morgen – Den stormiga morgonen

Täuschung – BVillfarelse

Der Wegweiser – Vägskylten

Das Wirthaus – Värdshuset

Mut – Mod

Die Nebensonnen – Vädersolarna

Der Leiermann – Vevliraren

Frans Schuberts sångcykel Winterreise upphör aldrig att fascinera. Han komponerade de tjugofyra sångerna mot slutet av sitt liv och de tycks gestalta, sammanfatta, smärtan och grubblerierna som kom över honom de sista åren.

Caspar David Friedrich: Vandraren över dimhavet.
Caspar David Friedrich: Vandraren över dimhavet.

Texterna kretsar kring en ung man som avvisas av sin älskade, lämnar huset där han bott och vandrar ut i snö och mörker. Medan han drar bort från byn, ut på det ödsliga landet drabbas han av en kaskad av känslor – saknad, sorg, vrede och svidande ensamhet, med flyktiga skymtar av hopp – tills det landskap där han rör sig övergår i främlingskap och förtvivlan.

Texterna är typiska för den tidiga romantiken, skrivna av Wilhelm Müller. Han tillhörde inte samtidens stora erkända diktare som Goethe, Schiller och Heine, men hans texter drabbade Schubert på djupet. Müller skrev även texterna till Die Schöne Müllerin, Den vackra mjölnerskan, som liksom Winterreise hör till Schuberts allra viktigaste sånger. De två sångcyklerna har också beröringspunkter med varandra. I båda fallen ger sig huvudpersonen ut på vandring, en metafor för livets gång och döden som den oundvikliga slutpunkten. Men medan livet i Die Schöne Müllerin har två sidor, både hoppfullhet och levnadströtthet, är Winterreise genomgående mörk. Müller var för övrigt bara några år äldre är Schubert, född 1794, och dog året före Schubert, 1827, trettiotvå år gammal, samma år som Schubert komponerade musiken, vilket Müller med all sannolikt inte kände till.

Mot slutet av sitt liv led Schubert av långt framskriden syfilis och vänner från den här tiden har vittnat om hans nedstämdhet. En av dem var friherre Joseph von Spaun, som en tid känt oro över Schubert och frågade honom hur han egentligen mådde. Schubert ska ha svarat: snart kommer ni att höra och förstå. En kort tid därefter bad han sina närmaste vänner att, som så många gånger tidigare, samlas hos diktaren Franz von Schober, för han skulle framföra ”en cykel med hemska sånger” för dem och ville ha deras utlåtande.

Trettio år senare beskrev von Spaun kvällen när han och Schuberts närmaste krets fick höra Winterreise första gången.

”Sångerna hade kostat honom mer möda än några andra sånger. Med sin vänner omkring sig sjöng Schubert själv hela Winterreise. Alla överraskades av vemodet och sorgen. När Schober sa att bara en enda sång, Der Lindenbaum, föll honom i smaken, svarade Schubert: ’Jag tycker bättre om de här sångerna än några av de andra, och ni kommer också att tycka om dem’.”

Schubert komponerade de första tolv sångerna i februari 1827 och de återstående tolv i oktober samma år. De gavs ut som två samlingar. Ännu på sin dödsbädd i november 1828 gjorde Schubert justeringar i den andra samlingen som gavs ut postumt.

I den allra första sången, Gute Nacht, God natt, lämnar vandraren huset ”där flickan talade om kärlek, modern rentav om äktenskap – nu är världen dyster, vägen höljd i snö”. Den melankoliska stämningen förstärks av det återhållna, repetitiva pianoackompanjemanget. Varför han måste lämna huset förblir ett mysterium. En förklaring till den gåtfullhet som omger huvudpersonen ger sångaren Ian Bostridge i sin omtalade bok om Winterreise, nämligen att författaren Wilhelm Müller hade fördjupat sig i Lord Byrons texter, där frånvaro och främlingskap är en konsekvent genomförd metod. Och i Winterreise är huvudpersonen svept i en mystisk aura likt en byronsk hjälte. Han är en tragisk gestalt vars omständigheter vi aldrig riktigt får veta, men vi följer honom i hans drömmar, villfarelser och desperation.

Schubert ändrade ordningen på två av de tre sista sångerna jämfört med Wilhelm Müllers original. För att uppnå den dramatiska effekt han eftersträvade bytte han plats på dikterna Nebesonnen (Vädersolarna) där vandraren ser flera solar på himlen, ett uttryck för romantikens starka fascination av optiska fenomen, och Mut (Mod), där snön yr i ansiktet och vandraren/sångaren utropar: ”Om det inte finns några gudar på jorden är vi själva gudar!”. Den avslutande Die Leiermann (Vevliraren) är en sublimt avskalad slutpunkt, som Ian Bostridge uttrycker det, ”en naken konfrontation med tomheten”.

Yttest känsligt och subtilt förstärker pianoackompanjemanget i Winterreise varje sångs poetiska uttryck och stämning. Hör bara den distinkta rytmiken i Auf dem Flusse (På floden), de vibrerande orosackorden i Einsamkeit (Ensamhet) eller de skarpa accenterna i Der Stürmische Morgen (Den stormiga morgonen). På så vi blir pianot också en berättare, tillsammans med sångaren.

Göran Persson