Robert Schumann: Cellokonsert

Robert Schumann 1810-1856

Cellokonsert a-moll opus 129, 1850

I) Nicht zu schnell (Inte alltför snabbt) – attacca

II) Langsam (långsamt) – attacca

III) Sehr lebhaft (mycket livligt)

Speltid ca 25 min

Robert Schumann hade några i flera bemärkelser tunga år under första halvan 1840-talet. Han känner sig bortkommen och modlös. Förmodligen är han utbränd. När han till råga på allt inte får jobbet som dirigent för Gewandhausorkestern i Leipzig flyr han och hustrun Clara staden och bosätter sig i Dresden. Visserligen är staden trög, tycker han, men livet återvänder. Han får färdigt både sin magnifika pianokonsert och operan Genoveva. Sommaren 1849 framförs Scener ur Goethes Faust i en tidig version i samband med firandet av hundraårsdagen av Goethes födelse. ”Detta vackra och storslagna verk har gjort det skönaste och mäktigaste intryck”, skriver Liszt.

Nu är han plötsligt med i matchen igen och i början av 1850 får han erbjudandet att bli Musikdirector i Düsseldorf. Mottagandet är hjärtligt och varmt. Nu har han äntligen funnit den musikaliska omgivning han så länge längtat efter och full av inspiration komponerar han under två intensiva oktoberveckor sin cellokonsert i a-moll.

Det är en konsert laddad med tankfullhet och drömsk passion. ”Jag kan inte skriva för virtuoserna, jag måste prova något annat” är Schumanns egen formulering om musiken. Här låter han den varmt uttrycksfulla första satsen omedelbart följas av en lyrisk och sångbar mellansats. I det avslutande och livligt lättsamma rondot drivs tempot upp och lekfullheten får ta plats. För övrigt tyckte Robert Schumann hjärtligt illa om när publiken applåderade mellan satser under konserter, därför spelas alla satser i cellokonserten attacca, det vill säga utan uppehåll.