Ravel: Menuet antique, Une barque sur l’océan och La valse

Maurice Ravel 1875-1937

Menuet antique, 1895, orkesterversion 1929

Speltid ca 6 min

Une barque sur l’océan (ur Miroirs), 1905, orkesterversion 1906

Speltid ca 8 min

La valse, 1920

Speltid ca 12 min

Maurice Ravel var mycket skicklig pianist och turnerade ibland som solist i egna verk. Han är också berömd för sitt sofistikerade och fantasirika sätt att utnyttja orkesterns alla klangmöjligheter. Tidigt insåg han möjligheten att kombinera de två förmågorna och från slutet av 1800-talet orkestrerade han regelmässigt musik som han redan hade komponerat för piano.

Menuet antique skrev Ravel redan som tjugoåring, när han fortfarande studerade på Musikkonservatoriet i Paris. Han måste själv ha ansett att det var ett särskilt lyckat ungdomsverk, för över trettio år senare återvände han till det och gjorde en version för orkester. Och det är som om två sidor av personen Ravel möts i den här musiken. Den unga och lekfullt sökande och den mogna konstnären, som med hela orkestern till sitt förfogande tillför nya perspektiv på den fascination som redan den unge Ravel kände inför återblickande historiska perspektiv.

Ett av Ravels mest kända och omtyckta pianoverk är sviten Miroirs, Speglar, tillägnade olika medlemmar i den franska konstnärsgruppen Les Apaches. Den bestod av både tonsättare, konstnärer, författare och kritiker hade bildats omkring år 1900. Ravel var själv en av medlemmarna. Gruppen träffades ofta hos den mycket musikintresserade konstnären Paul Sordes, som också tillskrevs svitens tredje sats, Une barque sur l’océan, En båt på oceanen.

Det vi hör är en farkosts färd över det öppna havet, gestaltat av böljande brutna ackord och svävande melodiska linjer som liksom ”flyter” ovanpå det svallande ackompanjemanget. Snart blåser det också upp och havet piskar i orkesterns hela register. Une barque sur l’océan är hela Miroir-svitens mest omfattande och suggestiva sats. Han orkestrerade för övrigt bara två av de fem satserna, förutom den vi hör här även även Alborada del gracioso.

Idén till La Valse fick Ravel 1906. Först var det bara en arbetstitel, Vienne. Sedan ändrade han sig och bytte den franska stavningen mot Wien. För det skulle bli en hyllning till valsen och Johan Strauss d.y. Ravel fascinerades av valsen som form och komponerade 1911 sina Valses nobles et sentimentales och fortsatte sedan sina utforskningar i La Valse. Då hade den ursprungliga titeln försvunnit och idén utvecklats till ett ”koreografiskt poem för orkester” som uruppfördes i Paris 1920. Det skulle ha satts upp som balett av den beryktade koreografen Djagilev, men han ansåg att La Valse inte var balettmusik, ”det är bara som ett porträtt av balett”. Ravel sa upp bekantskapen med Djagilev. Musiken är oerhört infallsrik och dramatisk, humoristisk och ironisk, avväpnande och briljant, helt öppen för allas tolkningar.