Ralph Vaughan Williams – Symfoni nr 5

Ralph Vaughan Williams, 1872-1958
Symfoni nr 5, 1938-43
Preludio. Moderato
Scherzo. Presto
Romanza. Lento
Passacaglia. Moderato
Speltid ca 39 minuter

Ralph Vaughan Williams studerade för Max Bruch och Maurice Ravel. Han reste också omkring på den brittiska landsbygden och gjorde uppteckningar av folkmusik som han tog starka intryck från. Under slutet av 1930-talet och början av 1940-talet var han involverad i en rad olikartade musikaliska projekt. Bland annat engagerades han för att skriva musik till filmer som The 49th Parallel och Coastal Command som hyllade de egna insatserna under kriget, liksom han komponerade patriotisk krigstidsmusik som Five Wartime Hymns och England’s Pleasant Land. Sedan trettio år arbetade han också på sin opera The Pilgrims Progress efter den kristna engelske 1600-talsförfattaren och predikanten John Bunyans roman, som i den svenska översättningen fick titeln Kristens resa.

Under arbetet med femte symfonin som pågick mellan 1938 och 1943 lånade han en del av det melodiska materialet från den ännu inte fullbordade The Pilgrims Progress, som han för övrigt själv inte ville kalla för en opera utan en ”moralitet”. Han ville inte på något sätt dölja kopplingen mellan de båda verken utan skrev vid tredje satsen i partituret till symfonin ”På denna plats stod ett kors, och därunder fanns en gravkammare. Sedan sade han: Med sin sorg har han givit mig ro och genom sin död givit mig liv.” Ett citat ur Bunyans roman. Satsen börjar med ett ståtligt koraltema innan ett tema från operan presenteras i träblåset.

Vaughan Williams dirigerade själv London Philharmonic vid uruppförandet i Royal Albert Hall i samband med en Promskonsert i april 1943. Det var många som höjde ett förvånat ögonbryn, för den här symfonin skiljer sig avsevärt från den föregående mycket våldsamma och omtumlande dissonanta fjärde symfonin. Med sin vackert upphöjda och skimrande atmosfär har femte symfonin kallats för ”symphony of the celestial city”, ”den himmelska stadens symfoni”, vilket ger en idé om verkets påtagligt lyriska utstrålning.

”Utan tillåtelse och med uppriktig beundran (flattery) tillägnad Jean Sibelius, en förebild värd all efterhärmning”, skrev han i autografen. Det reducerades i den tryckta utgåvan till endast ”Tillägnad utan tillåtelse.” Inledningens låga stråkar och de kraftfulla klingande valthornen kan faktiskt också leda associationerna till det kända ”svantemat” i sista satsen i Sibelius femte symfoni.
Göran Persson