Obukhov, Skrjabin, Debussy

Nikolai Obukhov 1892–1954

Révélation (1915)

Le glas d’au-delà

La mort

Néant

Immortel

La détresse de Satan

Vérité

Speltid ca 10 min

 

Alexandr Skrjabin 1872–1915

Sonat nr 9 op 68 (1913)

Speltid ca 9 min

(Moderato quasi andante – Molto meno vivo – Allegro molto – Alla marcia – Allegro – Presto – Tempo primo)

 

Claude Debussy 1862–1918

Etudes (1915)

Pour les tierces,

Les quartres

Les degrès chromatiques

Pour les octaves

Speltid ca 14 min

 

Ludwig van Beethoven 1750–1827

Pianosonat nr 29 i B♭-dur op 106 (Hammarklaversonaten) (1819)

Allegro

Scherzo: Assai vivace

Adagio sostenuto

Introduzione: Largo – Fuga: Allegro risoluto

Speltid ca 45 min

 

Det finns många beröringspunkter mellan Nikolai Obukhov, Alexander Skrjabin och Claude Debussy. Det franska är en gemensam nämnare. Nikolai Obukhov och Alexandr Skrjabin var båda ryssar men visades i eller hade nära relationer med Frankrike. Särskilt Obukhov som levde och verkade större delen av sitt liv i Paris. Skrjabin levde också han i Paris några år från 1907 och framåt, men flyttade vidare till Bryssel. De var alla också utomordentligt skickliga pianister som inte tvekade att utmana de virtuosa gränserna. Oboukhof och Skrjabin förenas dessutom av fascinationen för religiös mystik, filosofiska grubblerier och djärv harmonik.

Med Skrjabins experimentella och extatiska musik som grund utvecklade Nikolai Obukhov ett personligt men också komplext och särpräglat musikaliskt språk där den kromatiska skalans tolv toner utgjorde, som han uttryckte det en ”fulländad universell och andlig helhet”. Djupt religiös med dragning åt det ockulta, som var utbrett vid den här tiden, drogs han också till teosofin och de återuppståndna rosenkreuzarnas teorier om en ”ny tid” med en ny syn på religion, vetenskap och konst. En ständig inspirationskälla var Uppenbarelseboken med sitt genomgående tema om att ondskan och djävulen ska fördrivas av Gud själv och kastas i en sjö av brinnande svavel.

I de korta satserna i Obukhovs Révélation, som betyder uppenbarelse men förmodligen syftar på Uppenbarelseboken, möter vi bland annat döden, satan, intigheten och det eviga livet. Till slut får vi Obukhovs musikaliska gestaltning av sanning uppenbarad i den sista satsen – Vérité.

Liksom Obukhov kände Skrjabin stark dragning till spiritism, teosofi och mysticism. Han var också synestetiker, det vill säga han såg färger när han hörde musik. Av hans tolv sonater för piano publicerades tio. De första fyra är romantiska med spår av Chopin, men från den fjärde sonaten börjar han att alltmer tänja på sonatformens invanda mönster och från den femte är tonspråket nyskapande och påtagligt expressionistiskt, dessutom är alla nu komponerade som en enda sats. Den nionde sonaten kallas ofta för Svart mässa. Det kom inte från honom själv, men han tyckte det var en passande beteckning för sonaten där han ”kom närmare än någonsin det sataniska”. Exakt vad han avsåg är inte lätt att avgöra, men rubriken var en uppföljning till den sjunde sonaten som han själv hade gett rubriken Vit mässa.

I den nionde sonaten lodar Skrjabin djupt i sitt medvetandes inre. Det börjar trevande men snart framträder rytmer och fraser i olika lager med extatiska och explosiva inslag, Här finns också drag av klanglig impressionism som knyter an till Claude Debussy.

Och liksom både Obukhov och Skrjabin hade Debussy i många av sina verk släppt taget om den traditionella tonaliteten och låtit musiken öppna sig mot nya former. Missmodig av det pågående kriget och svårt sjuk i cancer komponerade han 1915 de två etydsamlingarna med sex etyder i vardera som blev hans sista betydande verk för piano. Med Frédéric Chopin som förebild – som också tillägnades de tolv etyderna – är varje stycke inriktat på en specifik pianoteknisk utmaning. Liksom Chopins är också Debussys etyder både stor musik och hissnade svåra att framföra. Debussy sa själv att de kunde tjänstgöra som en varning till alla med ambition att bli konsertpianist, ”om man inte har exceptionella händer”.

Pour les tierces är en övning i att spela stora och små terser som här uppträder i melodiska stegvisa slingor eller hoppande mellan olika oktaver. I Pour les Quartes är kvartintervallet – fyra tonsteg – i fokus, vilket gör att musiken ibland får en orientalisk karaktär. Les degrès chromatiques är en lätt och lekfull uppvisning i kromatikens oändliga möjligheter. En av de tekniskt mest krävande och utbroderade av Debussys tolv etyder är övningen i oktavspel, Pour les octaves. Här är musiken fylld av avancerade harmonier och komplexa rytmer, som till och med kan påminna om ragtime.

Att Ludwig van Beethoven också han var en gränssprängare och innovatör märks i hans senare pianosonater. Ett lysande exempel är Hammarklaversonaten med sitt oändliga universum av stämningar, uttryck och idéer. Den är symfonisk och orkestral, monumental och majestätisk, introvert och drömmande, stram och improvisatorisk. Den annonserades också i Wiener Zeitung som ett verk som ”utmärker sig framför alla andra skapelser av denne mästare”.

För många har Hammarklaversonaten en närmast mytiskt status. Beethoven kommenterade den själv på följande vis: ”Sonaten komponerades under svåra omständigheter, ty det är hårt att tvingas skriva för brödfödans skull…”.

De svåra omständigheterna han syftade på var hans bräckliga hälsa, de mänskliga och juridiska konflikterna i hans förmyndarskap över brorsonen Karl och en mycket ansträngd ekonomi.

Göran Persson