Mozart Fagottkonsert B-dur KV 191

Wolfgang Amadeus Mozart 1756–91
Fagottkonsert B-dur KV 191 (1774)
Allegro
Andante ma Adagio
Rondo. Tempo di minuetto
Speltid ca 18 minuter
Ingen solokonsert för fagott är lika spelad och omtyckt som Mozarts. När han skrev den i juni 1774 var han fortfarande ung, arton år, men musiken började bli vuxen med den typiskt mozartska personliga karaktären. Året före hade han skrivit pianokonserten i D-dur KV 175, den första som inte byggde på andras redan existerande kompositioner och året därpå komponerade han de fem mästerliga violinkonserterna. Flera Mozartforskare menar att han också skrev fem fagottkonserter, men att den enda som blivit kvar till eftervärlden är denna i B-dur.

Fagott är inget vanligt soloinstrument, och var det inte heller på 1770-talet. Men Mozart komponerade gärna för sina musikervänner och konserterna för fagott och orkester kan ha varit ämnade för de två vännerna i ärkebiskopens hovkapell i Salzburg, där han själv var konsertmästare. En annan teori är att den är skriven för den aristokratiske amatörfagottisten och pianisten Thaddäus von Dürnitz, som beställde flera verk av Mozart, bland annat en duo för fagott och cello och pianosonaten i D-dur KV 284, båda från 1775.

I fagottkonserten lyfter Mozart fram instrumentets unika egenskaper. Första satsen är full av virtuosa passager och charmig underfundighet där Mozart exponerar fagottens humoristiska möjligheter. Fagottens ton påminner om människorösten och andra satsens drömska cantilena återanvände Mozart senare i arian Porgi, amor i operan Figaros bröllop. Den påtagligt korta finalen är ett rondo utformat som en hövisk menuett där det återkommande temat pendlar mellan uppsluppen dans och mjuk melankoli.
Göran Persson