Mozart: Divertimento. Stråktrio, Ess-dur K. 563 & Stråkkvintett C-dur K 515

Wolfgang Amadeus Mozart 1756-1791

Divertimento. Stråktrio, Ess-dur K. 563, 1788

I. Allegro

II. Adagio

III. Menuetto & Trio: Allegretto

IV. Andante

V. Menuetto & Trio I, II: Allegretto

VI. Allegro

Speltid ca 38 min

 

Stråkkvintett C-dur K 515, 1787

I. Allegro

II. Andante

III. Menuetto & Trio: Allegretto

IV. Allegro

Speltid ca 34 min

Stråkkvintetten i C-dur och divertimentot i Ess-dur för stråktrio är två av Mozart mest fulländade kammarmusikverk. Han komponerade dem i Wien med knappt ett och ett halvt års mellanrum våren 1787 och hösten 1788. Just de här åren var några av Mozarts mest intensiva. Samtidigt var det också en prövningarnas tid.

Med kriget som inletts mot det osmanska riket drabbades kulturlivet i Wien. Det fanns inga pengar till konserter längre. Dessutom hade hustrun Constanze problem med hälsan och måste till och från vistas på dyra kurorter. Inkomsterna var ojämna och skulderna växte med galopperande hastighet. Många av breven han skriver under den här tiden är rena tiggarbrev. Med krumbuktigt språk och inställsam undergivenhet försöker han få loss pengar för att hålla familjen flytande. En av de som fick ta emot brev i en allt mer desperat ton var välgöraren och frimurarbrodern Michael Puchberg.

”Högt värderade Ordensbroder, käraste, bäste vän! Övertygad om att ni är min uppriktige vän och att ni känner mig som en hederlig karl vågar jag öppna mitt hjärta och framföra följande bön. Med min medfödda uppriktighet vill jag gå rakt på sak utan några förskönande omskrivningar. Om ni ville visa mig den kärleken och vänskapen att under ett eller två år låna mig ett eller två tusen gulden mot tillbörlig ränta, så skulle ni hjälpa mig att komma på fötter igen!” (Ur Nils-Olof Franzén: Mozarts brev)

De ekonomiska bekymren till trots, eller kanske tack vare, blir sommaren 1788 en Mozarts mest produktiva perioder någonsin. Från slutet av juni till den 10 augusti komponerar han bland annat sin tre sista stora symfonier.

Och breven till Puchberg gav utdelning. Han skickade pengar till Mozart och noterade i brev varje gång hur mycket skulden växte. Lånen som ibland användes till att lösa andra lån räddade Mozart från de mest akuta ekonomiska bekymren och som tack för visad vänlighet – kanske även hopp om ytterligare ekonomiskt stöd – tillägnade Mozart sitt divertimento för stråktrio mecenaten Puchberg.

Divertimento betecknade under andra halvan av 1700-talet vanligen underhållningsmusik för mindre besättning. Ordet kommer från italienskan och betyder förströelse, tidsfördriv. Och visst är Mozarts stråktrio underhållning, men inte alls på det lättsamma sätt som man gärna förknippar med genren. Här finns en helt annan laddning, ett gripande samspel mellan mörker och ljus, älskvärdhet och allvar.  Tiggarbreven till Michael Puchberg är smärtsamma att läsa genom sin underdånigt krypande stil, men i musiken visade Mozart att han var konstnär värd all aktning.

Att Mozart själv var nöjd med sin trio framgår av ett brev till systern Nannerl där han skriver om det första framförandet som vi idag känner till. Det ägde rum när Mozart passerade Dresden 1789 på en av sina många resor, den här gången skulle han till Berlin för att dirigera.

”Vi satte ihop en kvartett på Hôtel de Boulogne där vi bor (Mozart skrev fel namn på hotellet, skulle vara Hôtel de Pologne) Sedan spelade vi i kapellet tillsammans med Anton Teyber, vilken är organist här, som du vet, och med herr Kraft (cellist hos furst Esterházy), som är här tillsamman med sin son. Vid denna lilla konsert framförde jag den trio jag skrivit för Puchberg – det lät inte dumt alls.” (Ur Nils-Olof Franzén: Mozarts brev)

Divertimentot för stråktrio i Ess-dur komponerade Mozart några månader efter de tre sista symfonierna. Stråkkvintetten i C-dur ungefär ett år före.  Medan trion är det enda verket Mozart skrev för den besättningen är C-durkvintetten en av sex. Varför han just nu åter började komponera för kvintettbesättningen är oklart. De första försöken i genren fjorton år tidigare hade varit lite trevande. Nu tycks kvintettformen däremot passa honom perfekt.  Han drivs av ett obändigt uttrycksbehov mer än av ekonomiskt nödtvång, även om han säkert gärna hade avyttrat kvintetten till ett bra pris om det hade varit möjligt. Men då som nu var musik som uppfattades som svår inte så lätt att sälja. Cramers Magazin der Musik i Hamburg skrev 1789 att ”Mozart har en avgjord dragning åt det svåra och ovanliga”.

C-dur har ibland kallas Mozarts ”olympiska” tonart med verk som pianokonserterna nr 21 och 25 och Jupitersymfonin, som han snart skulle ta itu med. Den ljusa tonarten till trots finns i C-durkvintetten även svärta och vemod. På ett sätt som ibland jämförts med Franz Schubert ger han sig här ut på vilda äventyr och överraskar med plötsliga tonartsbyten och dramatiska kast mellan mörkt färgad dramatik och eufori. Det är musik fylld av energi, kanske är den också en återspegling hur Mozart faktiskt kände sig vid den här tiden.