Manuel de Falla El amor Brujo

Manuel de Falla 1876-1946
El Amor Brujo (1915)
Introduction et Scène: Allegro furioso ma non troppo vivo-
Chez les Gitanes: Tranquillo e misterioso –
Chanson du chagrin d’amour: Allegro –
Le Revenant: Vivo, ma non troppo –
Danse de la Frayeur: Allegro ritmico
La Cercle magique ”Récit du pêcheur”: An
dante molto tranquillo
Minuit ”Les Sortilèges: Lento e lontano
Danse rituelle du Feu (Pour chasser les mau
vais esprits): Allegro ma non troppo e pesante
Scène: Poco moderato –
Chanson du feu follet: Vivo
Pantomime: Allegro –
Danse du Jeu d’Amour: Allegretto mosso.
Poco più mosso –
Final ”Les cloches du Matin”: Allegretto
tranquillo

Speltid ca 26 min

Det sjöngs och spelades mycket i det spanska hemmet där Manuel de Falla växte upp under 1870- och 1880-talen. Han fick pianolektioner av såväl sin morfar som av en professionell lärare. Folksångerna hans mamma sjöng under barndomsåren påverkade honom starkt och återkommer senare i hans liv i form av influenser i musiken, som i El amor brujo – Kärlekens trollmakt. Eller Den förtrollande kärleken, Kärleken som trollkarl, översättningsförslagen är flera.

Här finns passionen, melodirikedomen och de så typiskt spanska klangfärgerna. Men också påtagligt romska drag. de Falla, liksom många andra tonsättare i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, fascinerades av den romska kulturen. Vi uppfattar det tydligt i verk som George Bizets Carmen, Johannes Brahms Zigeunerlieder, Johann Strauss d y:s Zigenarbaronen och en mängd virtuosa violinverk av Fritz Kreisler och Pablo de Sarasate. Och även i El amor brujo.

Efter att ha vistats i Paris från 1907 återvände de Falla till Spanien 1914 i samband med första världskrigets utbrott. Vid ett tillfälle strax efter hem-komsten träffade han den berömda flamencodansösen Pastora Imperio som uttryckte en önskan om att han skulle komponera något direkt för henne. Hon hade egentligen tänkt sig något i mindre skala, men det blev El amor brujo, balett i en akt och två scener med sång, talade inslag och dans. Texten av Gregorio Martinez Sierra, vid tiden uppmärksammad dramatiker, bygger på en berättelse som ofta återkommer i den spansk-romska kulturen. Här är det den unga och vackra Candelas obehaglige älskare som dör en våldsam död. Candela är dock inte alldeles förkrossad utan fattar snart tycke för Carmelo, men då spökar den förolyckade svartsjukt. Ett problem som kan lösas med magi. De två älskande lyckas få en den unga Lucia att med sin dans förtrolla vålnaden så att han tappar intresset för Candela. Det lyckas också och Candela och Carmela kan mötas i en kyss som bryter förtrollningen.
Göran Persson