Längs vindalarna – musik av Ivan Fedele, Bruno Mantovani, Valerio Sannicandro, Philippe Leroux

Ivan Fedele, 1953-
Immagini da Escher, 2005
speltid ca 16 min

Bruno Mantovani, f 1974
Les Danses interrompues, 2000
Speltid ca 17’30

Valerio Sannicandro, f 1971
Odi di levante, 2008
Speltid ca 11 min

Philippe Leroux, f 1959
Voi (Rex), 2002
I. L’invisible debout
II. Jusque
III. De part […] En part
IV. Devant tout autour
V. L’inachevé à son faîte
Speltid ca 23 min

Musik existerar inte i ett eget universum. Alltid finns en mängd möjliga reflektioner att göra för att fördjupa förståelsen och upplevelsen av det vi hör. Kvällens konsert har som utgångspunkt fyra verk från Italien och Frankrike, där vinodling på samma sätt som musiken är en del av den gemensamma kulturen. Dirigenten Pierre-André Valade leker med tankar om komplexitet och glädje och menar att gemensamt för musik och vin är att båda förknippas med njutning, samtidigt som själva skapandet kräver ett stort mått av expertis för att kunna nå en hög nivå. Men han betonar också att det alls inte krävs någon särskild kompetens för att lyssna på modern konstmusik, lika lite som du behöver veta framställningsprocesserna för att uppskatta ett bra vin.
– Du läser, upplever smaker eller lyssnar just där du befinner dig i livet. Så öppna öronen för det som kommer till dig och låt dig inte skrämmas, säger Valade.
Utöver de avancerade produktionsprocesserna för vin och musik finns andra uppenbara beröringspunkter, inte minst språk. För att beskriva de abstrakta och ofta mycket personliga förnimmelserna av vin eller musik tar vi till olika uttryck som försöker komma så nära smak- och lyssnarupplevelsen som möjligt. Vi talar gärna om runda eller sträva klanger, ord som också används för att beskriva smakkaraktären på vin. Och det är bara att fylla på med ord som eldig, elegant, komplex, mjuk, mustig. Orden gör att vi kan förstärka upplevelsen, göra den tydligare, oavsett om det rör sig om vin eller musik.
För Pierre-André Valade handlar det vid den här konserten i första hand om komponerandet. Att skapa ett vin av hög kvalitet eller ett avancerat stycke musik kräver stor erfarenhet och kompetens av en vinmakare eller kompositör. Den italienske tonsättaren Ivan Fedele är omtalad för sin tekniskt avancerade musik som kan liknas vid ett ständigt pågående musikaliskt forskningsprojekt. Inspirerad av sin far som var matematiker har han utvecklat processer, både kreativa och elektroniska, som styr komponerandet. I Immagini da Escher kan man med fog påstå att han komplicerar sammanhangen ytterligare genom att tillföra ännu en dimension: bilden. Corneius Escher var en holländsk grafiker känd för sina matematiskt inspirerade träsnitt, litografier och kopparstick. Han ägnade sig åt att utforska matematikens och filosofins mysterier med hjälp av konst. De idéerna har Fedele tagit till vara och omvandlat till en tät och intensiv musik i sitt verk Immagini da Escher – Bilder av Escher.
Om vin och musik är två njutbara storheter passar också dansen in, även om den som i det här fallet ibland avbryts. Bruno Mantovanis Les Danses interrompues spelas ofta separat som här, men var egentligen tänkt som en musikalisk länk mellan två tidigare verk: Jazz Connotation och D’un Rêve parti. Pianot har en framskjuten roll, det rör sig nästan om en pianokonsert, skriven för den franska Alternance-ensemblens pianist Jay Gottlieb. Musikaliskt har Mantovani utgått från flera andra musikaliska genrer, som jazz, techno och även flamenco som musikaliskt förebådar det som sedan uppstår i den tredje delen av triptyken, varav vi alltså här hör den fristående mittendelen.
Italienske Valerio Sannicandro flyttade tidigt till Tyskland där han varit verksam både som tonsättare och dirigent. Han är filosofie doktor i musikvetenskap och har som dirigent framfört musik av Varèse, Carter och även uruppfört verk av Stockhausen. I Odi di levante gestaltar han de tre ljusstarka stjärnorna i Orions bälte: Alnilam, Mintaka och Alnitak. Tre satser med tre olika karaktärer som tar lyssnaren med in i ett svävande klanguniversum där rikedomen i detaljerna öppnar för en ljudupplevelse som är omedelbar och på samma gång bråddjup.
Detaljrik och mycket komplex är också Voi (Rex) från 2002 av Philippe Leroux med texter av Lin Delpierre ur samlingen Le testament des fruits. Det är ett av Leroux allra första kompositioner i den stil som han utvecklade i början 2000-talet och som ställer i centrum ljudens förändring och hur de kan påverkas under musikens fortskridande. Det är mycket virtuost och ställer stora krav på sångsolisten som har en omkopplare i handen som blixtsnabbt förändrar röstens karaktär. Att texten är på franska är inte ett problem för den som inte förstår det språket, säger Valade.
– Rösten används instrumentalt, det handlar mer om gestaltning och gester, både musikaliska och fysiska. Det blir till slut så konkret att sångsolisten ritar figurer i luften, som om hon höll i en imaginär pensel.
Philippe Leroux studerade vid Pariskonservatoriet för Ivo Malec, Claude Ballif, Pierre Schäeffer och Guy Reibel, samtidigt som han tog lektioner för bland andra Olivier Messiaen, Franco Donatoni och Iannis Xénakis. Han har varit verksam som kompositionslärare vid IRCAM i Paris, där han för övrigt också producerade Voi (Rex). Idag är Leroux kompositionsprofessor och knuten till McGill University i Montreal och även composer in residence för Meitar Ensemble i Tel Aviv.