Johannes Jansson, Fredrik Hedelin, Dror Feiler, Britta Byström, Anders Eliasson

Johannes Jansson f. 1950
Reflexions on the Self (flöjt, klarinett, slagverk, piano, violin, viola, cello), 2013.
Speltid ca 10 minuter
Under några år i början av 1970-talet levde tonsättaren Johannes Jansson i ett Ashram i södra Indien. En period som kom att betyda mycket för honom både som människa och konstnär. Han påverkades av synen på tillvaron som uppdelad två olika sfärer, den inre och den yttre, representerade av öst och väst. Han tog också intryck av den indiske kompositören Sunil Bhattacharya, men det var inget direkt musikaliskt inflytande utan snarare en andlig gemenskap. Johannes Jansson studerade komposition för Sten Broman och Ingvar Lidholm och genombrottet kom 1987 med pianokonserten Corpo in Luce. I Reflexions on the Self, beställt av Norrbotten NEO, har Johannes Jansson gestaltat en inre resa och känslan av att komma till insikt, så som det skildras av Georg Backman (f. 1948), poet och författare som Johannes Jansson samarbetat med flera gånger tidigare, bland annat i Nimbus för baryton och orkester som uruppfördes av Kungliga Filharmonikerna 1986.

Fredrik Hedelin f. 1965
Flöjtkonsert (flöjt solo, klarinett, slagverk, piano, violin, viola, cello), 2013
Speltid ca 15 minuter
Fredrik Hedelin är tonsättare men också forskare och filosof och den här flöjtkonserten utgör en del av hans avhandling vid Luleå tekniska universitet. Hans undersökningar handlar om dialogen mellan musik och filosofi. ”Jag avser att med filosofin belysa musikens form som ett speciellt skeende med utgångspunkt i mitt sätt att komponera”, säger han om sitt arbete. Som utgångspunkt använder han Antonio Vivaldis korta och koncisa konserter. Men istället för att betrakta musiken som ett slags dramatiskt förlopp eller en berättelse vill han se den som en tillblivelse som stammar ur ropet, ”där vi ska förstå ropet som något som förmår tilltala sig själv och i förlängningen även oss”, säger Fredrik Hedelin. Han är utbildad i elektronisk musik vid IRCAM i Paris och vid mästarkurserna i Piteå för Pär Lindgren, Jan Sandström och Anders Hillborg. Han har också studerat praktisk filosofi och estetik vid Stockholms Universitet.

Dror Feiler f. 1951
Poïesis (flöjt, klarinett, slagverk, piano, violin, viola, cello), 2013
Speltid ca 15 minuter
Dror Feiler är en av Sveriges mest politiskt engagerade tonsättare och konstnärer. Han är född i Israel och svensk medborgare sedan 1973. Feiler gjorde sin värnplikt i Israel som fallskärmsjägare, men vägrade han att tjänstgöra i områden som kom under israeliskt militärt styre efter Sexdagarskriget 1967. Därmed blev han 1970 en av de första ”refuseniks”, israeliska motståndare till den israeliska politiken gentemot palestinierna. Han har också varit ordförande i föreningen Judar för israelisk-palestinsk fred i Stockholm och en av de drivande krafterna bakom Ship to Gaza. Titeln på hans verk för Norrbotten NEO, Poïesis, är gammalgrekiska för “skapa”. Vissa filosofer, menar han, beskriver Poïesis som det kritiska ögonblick när något byter skepnad, exempelvis när ordning bryts ner till oordning. Feiler säger sig också vara ännu mer intresserad av att skildra hur oordning faller sönder i totalt kaos, och bjuder in till koncentrerat lyssnande av sin musik – musik som inte smeker medhårs. ”Njutning är bara en liten del av lyssnandet”, framhäver Dror Feiler: ”konst är alldeles för allvarligt för att inskränkas till enbart förströelse”.

Britta Byström f. 1977
Revolt i grönska (flöjt, klarinett, slagverk, piano, violin, viola, cello), 2008
Speltid ca 10 minuter
Britta Byströms klangvärld är full av överraskningar, värme, intensitet och intrikata mönster. Hon är också en våra mest efterfrågade och spelade tonsättare och flera av hennes verk har uruppförts här i Stockholms Konserthus. I Revolt i grönska, komponerad för Norrbotten NEO, har hon som så ofta låtit sig påverkats av företeelser utanför det direkt musikaliska. Här en roman av författaren Walter Ljungquist (1900-1974). Men det handlar inte om en gestaltning av berättelsen, utan om tanken att något breder ut sig på det övrigas bekostnad – ungefär som ogräs har en förmåga att göra. Det uppstår ett val, säger Britta Byström, om man ska välja att ta upp kampen eller helt enkelt låta det ovälkomna ta över. I musiken gestaltas det som ett envist motiv som retsamt tar sig in i den somrigt ljusa klangbilden. Så snart det försvinner har det, just som ogräs, en förmåga att dyka upp igen på något annat ställe, lätt uppnosigt, lite irriterande.

Anders Eliasson 1947-2013
Fantasia per sei strumenti (flöjt, klarinett, piano, violin, viola, cello), 2010
Speltid ca 11 minuter
Anders Eliasson talade gärna om ”musikängeln”, hans uttryck för skillnaden mellan det förklarliga och det oförklarliga i musiken. Musik var för honom själva syftet med att leva, något helt oskiljaktigt från honom själv. Däri låg också hans musikaliska uppriktighet och personliga sanningskrav, även om han hellre pratade om musikens språk och förutsättningar än om innehållet. Eliasson studerade komposition för Ingvar Lidholm men utvecklade med tiden en starkt personlig musik som ofta pendlar mellan ljus och dunkel, intensitet och skärpa i en ständigt närvarande och vibrerande febrighet. Som i den bitvis rastlöst och motorisk rullande Fantasia per sei strumenti från 2010. De snurrande pianofigurerna och klarinettens och piccolans samspel har Eliassons karaktäristiska färg. Men här finns också en sällsam melankoli, gestaltad av en altflöjt i det långsamma mittenpartiet. Eliasson var konstnärligt oerhört konsekvent, men musikaliskt aldrig förutsägbar.