Christian Lindberg Memories from a Cloud & Allan Pettersson symfoni nr 4

Christian Lindberg född 1958
Memories from a Cloud för brasskvintett och blåsorkester (2010)
Speltid ca 20 min
Allan Pettersson 1911-80
Symfoni nr 4 (1959)
Speltid ca 37 min

Christian Lindberg hade bakom sig en lång karriär som en av världens absolut främsta solotrombonister, innan han i slutet av 1990-talet började komponera och även dirigera. Om sin verksamhet som tonsättare skriver han (på engelska, här i min översättning): ”Jag komponerar inte i någon särskild stil alls. Jag lyssnar endast efter vad min hjärna och min själ säger till mig, och det jag hör skriver jag ner på papper. Att säga någonting mer om min musik blir bara pretentiöst nonsens”. Avsiktligt eller inte, har han likväl en förmåga att förnya och kanske i viss mån också provocera med sin musik. I november förra året uruppfördes hans trumpetkonsert ”The pathless land” i Stockholms Konserthus. I den fick solisten samtala med både Bach och en förinspelad Jesus-röst på iPad.

Även Memories from a cloud från 2010 har teatrala inslag, om än inte lika påtagliga. Men i partituret finns instruktioner hur ensemblen ibland ska röra sig exakt i förhållande till musiken. Han använder sig också gärna av mer okonventionella uttryck än de traditionella musiktermerna; spela ”som en arg katt”, eller ”slå hårt, som en rockmusiker”. I tubaistens stämma står: ”mystisk, som Lennart Nord”, som var Stockholms Kammarbrass tidigare tubaist.

Memories from a cloud präglas som mycket av Christian Lindbergs musik av rytmisk precision och en kraftfullt framåtdrivande energi. Han är själv en extremt virtuos musiker och ställer i sin tur höga krav både på orkesterns och på solistensemblens musiker. Memories from a cloud är tillägnat Stockholms Kammarbrass och är en beställning av Östgöta Blåsarsymfoniker, Blåsarsymfonikerna (tidigare Stockholms Läns Blåsarsymfoniker) och Statens Kulturråd.

Liksom Christian Lindberg inte vill ansluta sig till någon särskild musikalisk stil, valde Allan Pettersson att ställa sig vid sidan av sin tids kotterier och musikaliska strömningar. Han komponerade med själva livet, ”det förbannade, det välsignade”, som utgångspunkt. Symfonierna, totalt sexton fullbordade, är ofta episka till sin karaktär och laddade med dramatiska kontraster där en lyriskt välklingande romantik gränsar till expressionistiska utbrott. Det var ett sätt för honom att musikaliskt gestalta allt det han önskade. ”För mig personligen så vill jag lämna fältet fritt för mina intentioner alltså, så jag kan använda allting alltså”, förklarade han på karaktäristisk gammelstockholmska sitt estetiska förhållningssätt.
Just denna kontrastverkan i musiken var något som samtidens kritiker hade svårt att acceptera. Han fick utstå en hel del kritik för sin tredje symfoni som stod klar 1955, vilket kan vara skälet till att han därefter gjorde ett flerårigt uppehåll i symfonikomponerandet och i stället fullbordade konserterna för stråkorkester nr 2 och 3.

När han väl samlande krafterna igen och gav sig i kast med fjärde symfonin vek han inte in på den renodlat modernistiska vägen som låg i tiden, vilket kanske många hade väntat sig. I stället är symfonin en av hans mest tonalt klingande. När den inflytelserika musikforskaren och författaren Bo Wallner skrev den första programkommentaren till den här symfonin, poängterade han den ”för ett avancerat verk från 50-talets slut ovanliga betoningen av terser och treklanger”.

Men mörkret i musiken har långt ifrån gett vika. De varmt melodiska avsnitten som breder ut sig står under konstanta attacker från skarpt dissonanta inslag. Samtidigt lyckas Pettersson effektfullt smälta samman musikens inneboende konflikter till en storslagen helhet. Liksom de flesta av Petterssons symfonier saknar också symfonin indelning i olika satser.

Redan från början valde Allan Pettersson sin egen väg. I stället för studier för Hilding Rosenberg eller Lars-Erik Larsson i Stockholm åkte han till Paris för att studera tolvtonsteknik för René Leibowitz och tog kompositionslektioner för Olivier Messiaen och Arthur Honegger. Han hade därmed som få andra en direktkontakt med samtidens musikaliska strömningar i Europa. Ändå övergav han aldrig sin starkt personliga utgångspunkt och betraktade sig själv konsekvent som en outsider. En uppfattning delvis framtvingad av en allt svårare reumatism som gjorde honom orörlig och låst i hemmet på Södermalm i Stockholm.

Det finns ett ofta citerat uttalande av Allan Pettersson: ”Jag känner mig höra ihop mer med brottslingar, så kallade brottslingar, än med andra människor, inte för deras så kallade brottslighets skull utan för deras frihetslängtan, och ångest, smärta, utanförkänsla.” Det är vad vi också hör i hans musik.
Göran Persson