Charles Ives – Symfoni nr 2

Charles Ives, 1874-1954
Symfoni nr 2, ca 1898-1902, revideringar 1909 och 1910
Andante moderato –
Allegro molto – con spirito
Adagio cantabile
Lento maestoso –
Allegro molto vivace
Speltid ca 40 minuter

Den amerikanske tonsättaren Charles Ives musikaliska experimentlust väcktes tidigt. Hans pappa var orkesterledare och musiklärare och brukade dra in den övriga familjen i diverse musikaliska laborationer – sjunga psalmer i flera olika tonarter samtidigt, spel på hemmagjorda instrument med kvartstoner, göra transkriptioner av åskväder för piano. Dessutom spelades mycket både dans- och kyrkomusik, patriotiska marscher och populärmusik. I kombination med senare influenser från den europeiska klassiska och romantiska symfonirepertoaren – Brahms, Beethoven, Dvorak, Tjajkovskij – skapade Ives en helt egen musikalisk estetik.

I andra symfonin driver han inte sina experiment så långt som i flera senare verk, men den sinnrika mixen av olika musikaliska element är redan här ytterst påtaglig. Första satsen börjar som en städad fuga, men på typiskt Ives-manér hämtade han andratemat från den irländska folkmelodin Pigtown Fling, som för övrigt återkommer även i finalen. Och plötsligt, mitt i stråkarnas pågående stämflätning, bryter ”Columbia, the Gem of the Ocean” med kraft in i hornen. En melodi som under lång tid betraktades inofficiell nationalsång i Amerika innan The Star-Spangled Banner officiellt utnämndes. Det går även att skönja musikaliska lån från Brahms första symfoni och en av Bachs trestämmiga inventioner.

Andra symfonin speglar väldigt tydligt båda aspekterna av hans musikaliska bakgrund. Dels den praktiskt orienterade experimentverkstaden tillsammans med pappan hemma i uppväxtstaden Danbury i Connecticut, och den formella akademiska utbildningen vid Yale, där han studerade för den musikaliskt konservative Horatio Parker. Den etablerade symfoniska traditionen med rötter i 1800-talet är tydlig, men genom att samtidigt vilt använda sig av de många influenserna från uppväxten skapar han något helt personligt och unikt.

Partituret som användes vid uruppförandet 1951 innehöll omkring ettusen olika fel. Dessutom tog sig Leonard Bernstein och New York Philharmonic andra friheter, som att ändra tempi och hoppa över avsnitt, vilket även andra gjort vid senare framföranden. Men år 2000 tog Charles Ives-sällskapet i USA fram en kritiskt genomgången utgåva av partituret som tar hänsyn till Ives intentioner med musiken.
Göran Persson