Beethovens 32 pianosonater

Ludwig van Beethovens 32 pianosonater är ett magnifikt äventyr som tar lyssnaren genom stormar och passion, lycka och avsked. Per Tengstrand spelade alla sonaterna under två koncentrerade konserthelger i Uppsala Konsert & Kongress. Förutom en intervju med Per Tengstrand skrev jag också verkkommentarerna.

Några ord som används i texterna
Sonatform – tredelad formtyp (A-B-A) ofta med flera teman. Vanligast som grund för första satsen i sonater och symfonier. Även andra satser kan ha sonatform.
Scherzo – musikstycke med lätt och skämtsam karaktär. Scherzot kom att från Beethovens tid alltmer ersätta menuetten som snabb mellansats i symfonier och sonater.
Rondo – formtyp bestående av ett återkommande tema som varvas med mellanliggande avsnitt.

Opus 2: Tre pianosonater (1796)
Nr 1 f-moll
I. Allegro
II. Adagio
III. Menuetto: Allegretto
IV. Prestissimo
Snabbt och lätt som en raket stiger inledningstemat i Beethovens första pianosonat i f-moll. Just det här sättet att skriva teman brukar kallas Mannheimraket – ett uppåtgående brutet ackord i högt tempo. Det var inspirerat av Mannheimskolan, en grupp tonsättare verksamma i mitten av 1700-talet och har dessutom uppenbara likheter med finalen i Mozarts 40:e symfoni. Beethoven tillägnade sonaten Joseph Haydn, som under några år i början av 1790-talet hade varit hans lärare. Vilket för honom inte verkar ha haft särskilt stor betydelse. ”Han var en lärare som jag inte lärde mig något av”, var Beethovens lakoniska kommentar till det. Det här handlar heller inte om något studieverk, utan en fullstor sonat som visar på övertygande konstnärlig mognad. Han ville samtidigt visa att han var en virtuos pianist. Några år tidigare, som 23-åring, hade han flyttat till Wien just för att etablera sig som pianosolist.

Nr 2 A-dur
I. Allegro vivace
II. Largo appassionato
III. Scherzo: Allegretto
IV. Rondo: Grazioso
Beethovens hade en sällsam förmåga att ladda korta teman med mening och massor av energi. Det mest kända exemplet är förmodligen femte symfonin, men det gäller också många av pianosonaterna, som här där den inledande figuren vrids och vänds och visar sig ha en oändlig uttryckspotential. Vi får samtidigt möta en Beethoven som är både älskvärd och sällskaplig, utan att vara inställsam. Alla sonaterna i opus 2, de tre första, har fyra satser. Haydn och Mozart hade tidigare bestämt sig för att tre, ibland bara två, var tillräckligt för en sonat, Beethoven däremot förstorar med sina sonater upp skalan och låter dem till formen likna symfonier. Han inför också en ny detalj när han byter den tredje satsen, som i många samtida symfonier brukade vara en menuett, mot ett scherzo. Men det är inte alls någon flyktig bagatell utan ett allegretto, som visserligen startar lite oskyldigt, men byter karaktär och slutar med en känsla av trots. Sista satsens rondo är inte som ofta var brukligt briljant, utan ska spelas grazioso.

Nr 3 C-dur
I. Allegro con brio
II. Adagio
III. Scherzo: Allegro
IV. Allegro assai
Första satsen i den tredje sonaten i C-dur liknar en virtuos pianokonsert utan orkester. Beethoven hade ju för avsikt att imponera på Wienpubliken och här har han laddat musiken med massor av pianistisk glans. De kraftiga ackordbyggena som tar en stor del av klaviaturen i anspråk är egentligen enkla och konstruerade av vanliga byggstenar som arpeggion och brutna oktaver, men de sätter fokus på själva spelandet och solisten. De breda stora durklangerna får en motvikt i det innerliga mottemat i moll. Adagiot är återigen ett utforskande av pianots klangmöjligheter som aldrig tidigare gjorts, medan scherzot däremot, till skillnad från i föregående sonat, är ett mer vanligt allegro. I finalen flyger de inledande ackorden uppåt i hög fart. Sedan böljar satsen fram mot slutet som är kryddat med överraskande tonartsbyten och plötsliga pauser. Kanske är det en hälsning till Joseph Haydn som sonaten tillägnades, för det är effekter som han ofta och gärna använde sig av.

Nr 4 Ess-dur opus 7 (1797)
I. Allegro molto e con brio
II. Largo, con gran espressione
III. Allegro
IV. Rondo: Poco allegretto e grazioso
Beethoven gav ibland pianolektioner och Sonaten i Ess-dur opus 7 tillägnades en av hans aristokratiska kvinnliga elever, grevinnan Barbara von Keglevic. Det berättas att han gick till henne på förmiddagarna i morgonrock, tofflor och nattmössa för att undervisa! Sant eller inte, Beethoven charmades lätt av kvinnor och de charmades även av honom. Sonaten lär också ska ha haft smeknamnet ”De förälskade”, som när det var dags för tryckning byttes mot det mer neutrala, men på sitt sätt målande ”Grande Sonate”. Oavsett rubrik är det en sonat full av kraft, passion och innerlig energi. Inte minst är andra satsen trots sitt låga tempo och grundtonarten C-dur full av starka känslor och dramatik, medan tredje satsen är en korsning av menuett och scherzo, med ett hotfullt mellanspel av brutna mollackord. Som den egensinnige konstnären han var vågade Beethoven motstå impulsen till ett sensationellt slut. I stället stänger han den här historien med en tyst intim gest, tillägnad grevinnan Keglevic.

Opus 10: Tre pianosonater (1798)
Nr 5 c-moll
I. Allegro molto e con brio
II. Adagio molto
III. Finale: Prestissimo
Återigen har Beethoven samlat tre sonater under samma opus. Han började skissa på dem 1796 och var klar två år senare. Att Beethoven lät sig influeras av Mozart är uppenbart i den första i c-moll. De två mötes förmodligen i Wien 1787 och det finns även en möjlighet att Beethoven tog några lektioner av Mozart, men det är något som fortfarande är höljt i dunkel. Hursomhelst har den här sonaten påtagliga likheter med Mozarts c-mollsonat K. 457. Den brukar också kallas för ”Lilla Pathétique”, den berömda sonaten opus 13 som han komponerade strax efter den här. De båda sonaterna har inte så mycket melodiskt gemensamt, däremot i strukturen, tempi och det energiska uttrycket.

Nr 6 F-dur
I. Allegro
II. Allegretto
III. Presto
Både i den föregående c-moll sonaten och i den här sonaten i F-dur återvänder Beethoven till det mer konventionella bruket av tre satser. Men där slutar samtidigt likheterna, trots att de ingår i samma samling. Beethovens val av tonarter gör att de båda verken tar helt olika riktning. C-moll är hans mest dramatiska och heroiska tonart med verk som Pathétique-sonaten, den sista pianosonaten opus 111 och naturligtvis femte symfonin. F-dur däremot är en tonart som Beethoven gärna använde för att signalera att något lättsamt, ibland lantligt. Det var den tonart han också skulle använda i Pastoralsymfonin några år senare. I den här sonaten visar han upp både sorglös spiritualitet och humor.

Nr 7 D-dur
I. Presto
II. Largo e mesto
III. Menuetto: Allegro
IV. Rondo: Allegro
Efter att i de föregående sonaterna använt sig av det mer vanliga tresatsiga mönstret återvänder han nu till den grandiosa fyrasatsiga formen. Sonaten i D-dur är också en av hans större med närmare 25 minuters speltid. En stor del upptas av den sorgtyngda andra satsen med beteckningen largo e mesto, alltså långsamt och sorgligt. Många har spekulerat i om musiken faktiskt handlar om en olycklig kärleksaffär, eller möjligen begrundan efter mammans bortgång en kort tid före. Den tillägnades baronessan Anna Margarete von Browne vars man var en av Beethovens viktigaste sponsorer vid den här tiden. Som belöning för att han tillägnade sonaten baronessan fick han förutom ekonomiskt stöd även en häst! En anekdot kring detta illustrerar Beethovens tankspriddhet. Han lämnade hästen till ett stall, vilket han omedelbart glömde bort. Efter en tid kom en chockerande hög räkning på skötsel och foder. Beethoven gjorde sig omedelbart därefter av med hästen.

Opus 13: Pianosonat nr 8 i C-moll, (Pathétique), (1799)
I. Grave – Allegro di molto e con brio
II. Adagio cantabile
III. Rondo: Allegro
Benämningen ”Pathétique” har av somliga tolkats som ett politiskt program som knyter an till franska revolutionen. Andra hör ett grekiskt drama influerat av Cherubinis opera Medea. Ytterligare tolkningar är att sonaten gestaltar förtvivlan när han nu blivit medveten om sin annalkande dövhet. Det är antaganden. Sant är däremot att det är ett av få verk som Beethoven faktiskt själv gav namnet. Den tillägnades prins Karl von Lichnowsky som var en känd aristokrat i Wien och en av Beethovens viktigaste supportrar. I ett brev beskriver Beethoven honom som ”en av mina mest lojala vänner och understödjare av min konst”. (Lichnowsky hade tidigare även varit viktig för Mozart, till vilken han lånade ut betydande belopp, som han aldrig fick tillbaka.) Vid sidan av ”Månskenssonaten” och ”Appassionata” är Pathétique en av Beethovens mest kända sonater.

Opus 14: Två pianosonater (1799)
Nr 9 E-dur
I. Allegro
II. Allegretto
III. Rondo: Allegro comodo
Efter den täta och dramatiska Pathétique bryter Beethoven av med två mindre omfångsrika och inte alls lika uttrycksmättade sonater. De publicerades inte lång tid efter Pathétique, men han hade börjat skissa på dem redan 1795. I den här första sonaten i E-dur finns genomgående drag av fyrstämmighet som gör att den till karaktären närmast verkar tänkt för stråkkvartett. Han gjorde senare också en version för kvartett, men då hade han transponerat allt till den ljusa tonarten F-dur.

Nr 10 G-dur
I. Allegro
II. Andante
III. Scherzo: Allegro assai
Här möter vi Beethoven på gott humör! Första satsen är som en ivrig berättelse förmedlad i förtroende till nyfikna och intresserade, som ju är publiken. En berättelse som även innehåller en del dramatik med tonartsutvikningar och imiterande påhopp mellan stämmorna. I andra satsen gestaltar Beethoven ett marschtema på tre helt olika sätt. Det är första gången i en pianosonat som han använder sig av ett tema med variationer. I tidigare fyrsatsiga sonater har Beethoven ibland ersatt menuettsatsen med ett scherzo. Här låter han för ovanlighetens skull det sprudlande scherzot bli sonatens avslutning.

Opus 22: Pianosonat nr 11 i B-dur (1800)
I. Allegro con brio
II. Adagio con molto espressione
III. Menuetto
IV. Rondo: Allegretto
Med tio sonater bakom sig har nu Beethoven fulländat sin stil – och han är nöjd med resultatet! Full av tillförsikt skriver han i början av 1801 till sin förläggare Franz Hofmeister i Leipzig: ”Denna sonat är utmärkt, käraste herr broder!” Det var nog heller inte bara för att smörja sin förläggare för att göra betalningsviljan hos honom lite större som han berömde sig själv. Ofta var Beethoven mycket uppriktig i sina kommentarer. Om sin andra pianokonsert skrev han exempelvis till samma förläggare att det nog inte var ett av hans bättre verk. Den här sonaten brukar räknas som den sista i den första gruppen sonater. Man har ofta påpekat om den här sonaten att Beethoven nu behärskade sina egna uttrycksmedel till grad att musiken nästan blivit förutsägbar. Samtidigt är den stort upplagd med fyra satser som flödar av klanglig briljans.

Opus 26: Pianosonat nr 12 i Ass-dur (1801)
I. Andante con variazioni
II. Scherzo: Allegro molto
III. Marcia funebre sulla morte d’un eroe
IV. Allegro
Beethoven är full av konstnärligt självförtroende. Förutom de tio sonaterna har han också sina första pianokonserter, första symfonin och en mängd kammarmusik bakom sig. Men Beethoven ville inte fastna i det förutsägbara. Medan både första och andra satsen i den föregående B-dursonaten var skrivna i traditionell sonatform experimenterar nu Beethoven med nya former. Kanske lät han sig inspirerades av Mozarts kända A-dursonat (KV 331) när han utformade första satsen som ett tema med variationer i stället för en vanlig sonatsats. Tredje satsen är en sorgmarsch som stilistiskt banar vägen för den mäktiga sorgmarschen i Eroica-symfonin året efter. Det är också den enda pianosonatsats som Beethoven själv arrangerade för orkester och den spelades vid hans egen begravning i Wien 1827.

Opus 27: Två pianosonater (1801)
Nr 13 Ess-dur. Sonata quasi una fantasia
I. Andante – Allegro – Andante
II. Allegro molto e vivace
III. Adagio con espressione
IV. Allegro vivace
Några av Beethovens pianosonater har kallats Sonata ”quasi una Fantasia” – nästan en fantasi – som Ess-dursonaten op 27 nr 1 och nr 2 som är den kända Månskenssonaten. De båda sonaterna publicerades var för sig med fick ändå samma opusnummer. Ess-dursonaten har hamnat lite i skuggan av den mer kända Månskenssonaten, men är också den originell, romantisk och fantasifull. Här finns fyra helt urskiljbara satser, men alla spelas attacca, alltså utan uppehåll. Beethoven har både tidigare och senare föreskrivit att satser ska spelas attacca, men det här är den enda sonaten som inte gör ett enda ordentligt uppehåll. På ett sätt som aldrig tidigare flyttar här Beethoven också tyngdpunkten från första satsen, som är återhållet andante, till den snabba och virvlande finalen.

Nr 14 Ciss-moll. Sonata quasi una fantasia, (Månskenssonaten)
I. Adagio sostenuto
II. Allegretto
III. Presto agitato
Månskensonaten är ett av Beethovens mest berömda och omtyckta verk. Den långsamma inledningssatsen är sannolikt ett av de mest spelade pianoverken överhuvudtaget. Det gäller inte bara i konsertsalonger och skivinspelningar, utan också i hemmen, eftersom den speltekniskt är relativt överkomlig. Namnet Månskenssonaten har den fått av den tyske poeten och musikkritikern Ludwig Rellstab som 1832, fem år efter Beethovens död, liknade första satsen med månens sken över Luzernsjön. Att pianosonater började med en långsam sats var mycket ovanligt. Beethoven kallade den för Sonat nästan som en fantasi. Kanske för att den faller utanför de traditionella ramarna även på flera sätt, förutom att den börjar långsamt behåller satserna genomgående och konsekvent samma känsla och uttryck från början till slut. Det vanliga är ju annars att olika teman kontrasterar mot varandra, men inte här. Stämningen i första satsen är mycket mörk medan andra satsen är ett idylliskt allegretto och sista satsen stormar fram som i ett bubblande raseri.

Opus 28: Pianosonat nr 15 i D-dur, (Pastoral), (1801)
I. Allegro
II. Andante
III. Scherzo: Allegro vivace
IV. Rondo: Allegro ma non troppo
Den eleganta och passionerade Pastoralsonaten har fått sitt namn efter den idylliska inledningen. Till skillnad från fallet med Pastoralsymfonin som han komponerade tio år senare är det inte Beethoven själv som hittat på titeln, utan en av hans förläggare. Det är en träffande rubrik, för stämningen är lättsam och inbjudande. Beethoven tyckte själv mycket om att spela den här sonaten, i alla fall enligt eleven Carl Czerny, framförallt den andra satsen, som är den minst pastorala av de fyra. Här handlar det mer om en begrundande melankoli gestaltad av den pizzicatoliknande basen och den långspunna melodin. Det här är en tid när Beethoven alltmer plågas av sin nedsatta hörsel. Till sin vän Franz Wegeler, som dessutom var läkare, skriver han sommaren 1801: ”Det är bara denna avundens demon, min dåliga hälsa, som satt en käpp i hjulet för mig: min hörsel har sedan tre år tillbaka blivit allt sämre”.

Opus 31: Tre pianosonater (1802)
Nr 16 G-dur
I. Allegro vivace
II. Adagio grazioso
III. Rondo: allegretto
För att skona sin allt sämre hörsel och kanske även få ordning på sina ständigt återkommande magåkommor flyttar Beethoven ut till Heiligenstadt, en vackert belägen by vid foten av Wienerwald utanför Wien. Inte många av hans vänner gör sig besvär att hälsa på. Förutom långa promenader och ett och annat värdshusbesök är Beethoven mycket produktiv, bland annat komponerar några av sina bästa violinsonater och de båda pianosonaterna opus 31. Den första i G-dur är graciös, luftig och lekfull och den omfångsrika långsamma andra satsen tar ut riktningen mot den kommande romantiken.

Nr 17 d-moll (Spöksonaten, Stormen)
I. Largo – Allegro
II. Adagio
III. Allegretto
Ibland stannade Beethoven upp och blev självkritisk. ”Jag är inte särskilt nöjd med mina verk fram till nu: från och med idag tänker jag slå in på en ny väg”, ska han ha sagt till violinisten Werner Krumpholz. Det är Carl Czerny som skriver om detta i sina minnen. Vilka verk han var missnöjd med är rätt oklart, menar Åke Holmquist i sin stora Beethovenbiografi, men det kan vara pianosonaten opus 28 som Czerny säger i sina memoarer. Då skulle den nya vägen vara sonaterna opus 31. Och den här sonaten i d-moll sticker verkligen ut. I Sverige kallas den ”Spöksonaten” eftersom August Strindberg tyckte sig ha hört anderöster i musiken. I andra delar av världen kallas den oftast ”Stormen”. Anton Schindler, Beethovens allt i allo under många år, berättar att Beethoven vid en diskussion om innehållet i sonaten sa: ”Läs Stormen av Shakespeare”. I första satsen hör vi motsättningen mellan två klangvärldar; de långsamma och drömska, närmast deklamerande delarna och de snabba avsnitten som abrupt får oss att vakna upp. Den högtidliga andra satsen skrider fram med ett upphöjt lugn, en kontrast mot de rastlösa yttersatserna. Det avslutande allegrettot är en av Beethovens originellaste skapelser med en böljande sextondelsrörelse som driver på med aldrig sinande energi genom hela satsen.

Pianosonat nr 18 i E♭-dur (Jaktsonaten)
I. Allegro
II. Scherzo: Allegretto vivace
III. Menuetto: Moderato e grazioso
IV. Presto con fuoco
Den sista av de tre sonaterna opus 31 brukar kallas ”Jaktsonaten” på grund av den ivrigt hetsiga sista satsen. Beethoven levde fortfarande ett lugnt liv i Wienerwald, men i musiken tog han ut svängarna och provade nya grepp. I den här rätt originella sonaten har han exempelvis helt slopat den traditionella långsamma satsen. I stället fogade han in både ett scherzo och en menuett. .

Opus 49: Två Pianosonater (1792)
Nr 19 g-moll
I. Andante
II. Rondo: Allegro

Nr 20 G-dur
I. Allegro ma non troppo
II. Tempo di Menuetto
De två sonaterna opus 49 har nummer 19 och 20 i ordningen, men komponerades långt tidigare. De är gjorda för att även amatörer ska kunna spela dem. Här tyckte också Beethoven att det räckte med två satser vardera för att skapa tillräckligt med innehåll. Med sina ständiga tonartsväxlingar mellan dur och moll bär de Beethovens stilistiska avtryck. Menuetten i G-dursonaten återanvände Beethoven dessutom i sin septett för klarinett, horn, fagott, violin, viola, cello och kontrabas

Opus 53: Pianosonat nr 21 i C-dur (Waldsteinsonaten) (1803)
I. Allegro con brio
II. Introduzione: Adagio molto (attacca)
III. Rondo: Allegretto moderato – Prestissimo
Den stora C-dursonaten opus 53, Waldsteinsonaten, är okomplicerad till sin struktur men äger i stället en enorm kraft som föds redan ur första satsens inledande takter. C-dur är en tonart som hos både Beethoven och de franska revolutionstonsättarna gärna förknippas med hopp, seger och glädje. Sonatens grundstämning är också påtagligt ljus. Det här var en hektisk och produktiv period för Beethoven, men också frustrerande. Uruppförandet av Kreuzersonaten för violin och piano hade försenats två gånger eftersom Beethoven varit alltför tidsoptimistisk. Han hade dessutom gett sig in i ett operasamarbete med Emmanuel Schikaneder, mest känd för librettot till Mozarts Trollflöjten, som gick ut på att Beethoven skulle skriva en opera för Theater an der Wien. Men det avbröts, Beethoven tyckte inte att Schikaneders text höll måttet. Men i Waldsteinsonaten blommade han ut i en virtuos musik där pianot blir som en hel orkester. Sonaten bärs fram av några enkla men karaktäristiska motiv som utvecklas till ett stort och kontrastrikt musikaliskt universum där de virtuosa yttersatserna omramar en långsam och vacker Introduzione som direkt leder över till tredje satsens rondo.

Opus 54: Pianosonat nr 22 i F-dur (1804)
I. In tempo d’un menuetto
II. Allegretto
Efter den storslagna Waldstein bryter Beethoven av med en mindre sonat med bara två satser. Den har inte nått samma popularitet som många av hans övriga sonater, vilket är synd, för det är en av hans mest fantasifulla skapelser för piano och tar ut riktningen mot de senare sonaterna. Den saknar dedikation vilket tyder på att Beethoven skrev den till och för sig själv. Första satsen har menuett-tempo, men är ändå ingen riktig menuett. Den andra satsen är ett oavbrutet sextondelsflöde fullt av överraskande ackordbyten och svängningar, nästan som om de var födda ut en improvisation. Men det är bara en illusion, för här finns en stadig riktning och allt hålls samman av en mycket konsekvent underliggande struktur.

Opus 57: Pianosonat nr 23 i f-moll (Appassionata), (1805)
I. Allegro assai
II. Andante con moto
III. Allegro ma non troppo – Presto
”Appassionatan” är tillsammans med ”Månskenssonaten” och ”Pathétique” Beethovens kanske mest kända pianosonat. Titeln dök upp efter Beethovens död på en utgåva för fyrhändigt piano. Det är passionerad och lidelsefull musik med ett mörkt stråk som genomsyrar hela verket. Här kontrasterar våldsamma utbrott mot återhållen smärta. Ibland kan man i musiken skönja ljuset och en förlösning, som andra satsens tankfulla variationer, men lindringen blir bara tillfällig, mörkret och den förtvivlade desperationen viker inte undan. I sista den kraftfulla sista satsen tycks musiken som riden av demoner. I Allgemeine Musikalische Zeitung skrev en kritiker att Beethoven ”ännu en gång släppt loss de onda andar på ett sätt som vi redan har lärt känna i hans andra stora sonater”.

Opus 78. Nr 24 Fiss-dur (A Thérèse) 1809
I. Adagio cantabile – Allegro ma non troppo
II. Allegro vivace
Som Beethoven har gjort förr lät han även den här gången en mörk och stormig sonat avlösas av ett par i mindre format och med mildare uttryckssfär. Den första i fiss-dur tillägnade han Thérèse von Brunswick, som det har spekulerats kring om hon möjligen är den mystiska ”Den odödliga älskade” som Beethoven skrev brev till, men aldrig postade. Vad som däremot är klarlagt är att han skrev kärleksbrev till hennes syster Josephine. Men det är Thérèse som skriver i sina memoarer: ”Den odödlige Louis van Beethoven var mycket vänlig och så hövlig han kunde vara. Efter några fraser part et d’autre (från båda sidor), satte jag mig vid hans ostämda piano och började spela riktigt bra samtidigt som jag sjöng de ackompanjerande violin- och violoncellstämmorna.” Beethoven ska ha varit upplivad av Thérèses talang och sonaten han tillägnade henne är i sitt lilla format ett mästerverk där den korta långsamma inledningen öppnar för den varma och innerliga första satsen. Andra satsen är ett livfullt rondo

Opus 79: Pianosonat nr 25 i G-dur (1809)
I. Presto alla tedesca
II. Andante
III. Vivace
Den andra sonaten
Även sonaten i G-dur opus 79 är i det mindre formatet. Beethoven tyckte själv att den kunde kallas sonatin – Sonate facile au sonatina – men den räknas ändå in bland sonaterna. Den snabba första satsens ”alla tedesca” knyter an till en tysk dans, Allemande, som också kallades Teutscher under 1700-talet. Det är Beethovens kortaste tresatsiga sonat och den knyter tydligt an till läraren Haydns klassiska pianosonater.

Opus 81a: Pianosonat nr 26 i E♭-dur (Les adieux/Lebewohl) (1810)
I. Das Lebewohl/Les Adieux: Adagio – Allegro
II. Abwesenheit/L’Absence: Andante espressivo
III. Das Wiedersehen/Le Retour: Vivacissimamente
Ess-dursonaten op. 81a, ”Les adieux”, är den enda som tillkommit på grund av yttre omständigheter. Sonaten komponerades 1809, året då Napoleon för andra gången ockuperade Österrike och jagade bland andra ärkehertigen Rudolph av Österrike på flykt. När de franska trupperna till slut gav sig av återvände hertigen och Beethoven kunde hälsa honom välkommen tillbaka med den här sonaten. Att den första satsen – Das Lebewohl/Les Adieux – skulle vara del av en sonat var inte tänkt från början. Men under Rudolphs bortavaro komponerade Beethoven ytterligare två fristående stycken, som när det var ett faktum att hertigen kunde återvända sammanfogades till den här sonaten. Ovanför ackorden i inledningen har Beethoven skrivit Le-be-wohl, Farväl. De andra satserna fick rubrikerna Abwesenheit, bortavaro, och Das Wiedersehen, återkomsten, och allt handlar om hertig Rudolphs avresa, exil och återkomst. I den första utgåvan ville Beethoven att rubrikerna skulle stå både på tyska och franska, men på den punkten ändrade han sig senare.

Opus 90: Pianosonat nr 27 i e-moll (1814)
I. Mit Lebhaftigkeit und durchaus mit Empfindung und Ausdruck (Livligt och genomgående med känsla och uttryck)
II. Nicht zu geschwind und sehr singbar vorgetragen (Inte för snabbt och mycket sångbart)
Sommaren 1814 stod Beethoven på toppen av sin berömmelse. I maj hade den tredje versionen av operan Fidelio haft premiär. Succén var ett faktum och föreställningarna fortsatte hela sommaren. Han hade också haft stora framgångar med Wellingtons seger för orkester opus 91 och kantaten Das glorreiche Augenblick opus 136; musik som var avsedd för Wienkongressen, en fredskonferens som skulle pågå fram till den följande sommaren. Nu hade han inte skrivit någon pianosonat på närmare fem år, men den här sommaren 1814, stärkt av både uppmärksamhet och konstnärliga framgångar med sina orkesterverk, komponerar han sonaten i e-moll opus 90. Den har en patriotisk grundatmosfär och satsbeteckningarna är skrivna på tyska. Med första satsens sökande känsla och den andra satsens sångbara melodi blir det allt tydligare att han närmar sig en musikalisk romantik.

Opus 101: Pianosonat nr 28 i A-dur (1816)
I. Etwas lebhaft, und mit der innigsten Empfindung. (Allegretto, ma non troppo)
II. Lebhaft. Marschmäßig. (Vivace alla marcia)
III. Langsam und sehnsuchtsvoll. (Adagio, ma non troppo, con affetto)
IV. Geschwind, doch nicht zu sehr und mit Entschlossenheit. (Allegro)
Den föregående sonaten brukar räknas som den sista från mellanperioden. Han har redan under en tid varit på väg mot en ny konstnärlig fas och den här sonaten står och väger konstnärligt på tröskeln mot de allra sista sonaterna, där han spränger alla tidigare gränser. Den här meditativa men också energiska sonaten öppnar med ett försiktigt tema som låter närmast informellt. Det känns som om man som lyssnare kommer in i ett rum där redan ett förtroligt samtal pågår. Och varje fras, varje mening leder hela tiden vidare och ”samtalet” tar nya vändningar. Stillsamheten bryts av den marschliknande andra satsens uppskruvade eufori. Beethoven beskrev själv den här sonaten som en serie dagdrömmar och intryck. Det här var den enda sonaten Beethoven själv fick uppleva vid en offentlig konsert. Sonaterna framfördes annars endast i slutna sammanhang.

Opus 106: Pianosonat nr 29 i B♭-dur (Hammarklaversonaten) (1819)
I. Allegro
II. Scherzo: Assai vivace
III. Adagio sostenuto
IV. Introduzione: Largo – Fuga: Allegro risoluto
Hammarklaversonaten har för många en närmast mytiskt status. Beethoven kommenterade den själv på följande vis: ”Sonaten komponerades under svåra omständigheter, ty det är hårt att tvingas skriva för brödfödans skull…”. De svåra omständigheterna var hans bräckliga hälsa, de mänskliga och juridiska konflikterna i hans förmyndarskap över brorsonen Karl och en mycket ansträngd ekonomi. Likväl är Hammarklaversonaten är ett universum av stämningar, uttryck och idéer. Den är symfonisk och orkestral, monumental och majestätisk, introvert och drömmande, stram och improvisatorisk. En komplex musik med intrikat rytmik och djärv harmonik, som genomsyras av oerhörd koncentration. Den annonserades till och med i Wiener Zeitung som ett verk som ”utmärker sig framför alla andra skapelser av denne mästare”. Den ansågs till och med så speciell att ingen vågade sig på att recensera den. Det är Beethovens väldigaste sonat med en speltid på omkring 50 minuter.

Opus 109: Pianosonat nr 30 i E-dur (1820)
I. Vivace ma non troppo – Andante espressivo – Tempo I
II. Prestissimo
III. Andante molto cantabile ed espressivo
• Variation 1: Molto espressivo
• Variation 2: Leggieramente
• Variation 3: Allegro vivace
• Variation 4: Un poco meno andante ciò è un poco più adagio come il tema
• Variation 5: Allegro ma non troppo
• Variation 6: Tempo primo del tema
Bakslagen i kampen för att få vårdnaden om brorsonen Karl hade tagit på krafterna. Det gick till rättsliga processer och i ett skede beslutade Magistraten att Beethoven inte kunde komma i fråga som förmyndare, eftersom han saknade både fysiska och moraliska förutsättningar. Han överklagade och processen gick vidare, men han lyckades under hela 1819 inte prestera musik av någon särskilt hög halt. Men när han väntade på det sista utslaget från Magistraten 1820 våren lossnade det äntligen och han börjat komponera sin 30:e pianosonat. Han fick förmyndarskapet och livet lugnade sig en smula. Efter den monumentala Hammarklaversonaten återgår han igen till ett mindre format och lyfter fram sin melodiskt poetiska sida. Den avslutande variationssatsen är sällsam i sin stora rikedom på uttryck som lockas ur det innerliga temat.

Opus 110: Pianosonat nr 31 i A♭-dur (1821)
I. Moderato cantabile molto espressivo
II. Allegro molto
III. Adagio ma non troppo
Beethoven är aldrig förutsägbar och här är han uttrycksfull, reflekterande, ibland brutal men också humoristisk och livsbejakande; musiken är som en hel livsberättelse. När han komponerade den hade han tillfrisknat efter en lång tids sjukdom och fick en förfrågan från förläggaren Adolph Martin Schlesinger i Berlin, om han hade några sonater att sälja. Svaret var ja och det blev de tre sista pianosonaterna. Han lät den redan påbörjade föregående sonaten i E-dur ingå, sedan tillfogades den här sonaten i Ass-dur och den allra sista i c-moll.

Opus 111: Pianosonat nr 32 i c-moll (1822)
I. Maestoso – Allegro con brio ed appassionato
II. Arietta. Adagio molto semplice e cantabile
Den mäktiga sista sonaten op. 111 inleds liksom ”Pathétique” tungt och majestätiskt och mynnar i det passionerade Allegrot med dess enorma kraftutveckling. Den har bara två satser, vilket förvånade beställaren Schlesinger som undrade om notskrivaren möjligen hade glömt bort en sats! Så var naturligtvis inte fallet. Det är i stället två satser med största möjliga kontrastverkan – en vildsint och turbulent första sats och en sublim och monumental andra sats där Beethoven inte tycks vilja begränsa sig alls utan utforskar helt nya klangmöjligheter. Satsen växer ut till något som kan liknas vid en extatisk vision innan den avslutas med några avskalade C-durackord, den tonart som mer än någon annan signalerar upphöjdhet och ljus. Det skulle kunna tolkas som om Beethoven på det sättet ville sätta en punkt. Samtidigt skulle han fortsätta komponera både mer pianomusik i form av de sex bagatellerna opus 126 och mäktiga verk för kör och orkester som Missa Solemnis och nionde symfonin.
Göran Persson

Källor
Beethoven: Brev. Urval och kommentarer av Folke H. Törnblom
Beethoven-Haus Bonn Digital Archives
Åke Holmquist: Beethoven biografin
Dennis Matthews: Beethoven piano sonatas