Beautiful Screams – Norrbotten Neo

Oliver Knussen född 1952
Songs without Voices op 26 (1992)
Speltid ca 11 min
Salvatore Sciarrino född 1947
Le voci sottovetro (1998)
Gagliarda del Principe di Venosa
Tu m’uccidi, o crudele
Canzon francese del Principe
Moro, lasso

Speltid ca 15 min

Stefano Gervasoni född 1962
Due Poesie Francesi d’Ungaretti (1994)

Speltid ca 6 min

Philippe Hurel född 1955
Cantus (2006)

Speltid ca 23 min

Den mänskliga rösten har en sällsam förmåga att väcka starka känslor. Beautiful Screams – vackra skrik – är ett program som kastar oss in i en värld där rösten uttrycker både empati och avstånd, fasa och innerlighet.

En av de starkaste profilerna i det brittiska samtida musiklivet är Oliver Knussen, inte bara som tonsättare utan också dirigent, pedagog och konstnärlig ledare. Hans musik är ofta tekniskt komplex, laddad med stark energi och en stor utmaning för musiker att spela. I Songs without Voices har han låtit sig inspireras av den polsk-brittiske tonsättaren Andrzej Panufnik (1914-91) och hans musik. ”Varför är Panufniks musik intressant?” frågar sig Knussen, och svarar själv: ”Hans sätt att använda och manipulera musikaliska celler, alltså mycket korta musikaliska idéer”.

Det Knussen gjort i Songs without Voices är att på samma sätt som Panufnik utgå från mycket korta musikaliska fragment och från dem utveckla en sorts musikalisk kontrapunkt med flera parallella skeenden.
Italienaren Salvatore Sciarrino är till skillnad från Oliver Knussen i stort sett helt självlärd som tonsättare. Däremot har han själv undervisat en lång rad studenter vid institutioner i Florens, Bologna och Città di Castello där han bor sedan många år.

Sciarrino har länge fascinerats av landsmannen och madrigalmästaren Carlo Gesualdos instrumental- och vokalmusik. I den här samlingen som han kallat Le voci sottovetro, Röster bakom glas förvandlar han rösten till ett instrument bland de övriga i ensemblen. Det är ett sätt, menar han, att förflytta Gesualdos madrigaler in i vår tid. Texterna han använt är hämtade ur tre autentiska brev av senrenässansdiktaren Torquato Tasso (1544-95).
Sciarrino använder texterna mer för att med fonetiska medel skapa sällsamma klangfärgsdimensioner, snarare än bärare av språklig information.

Möten med mentorer och lärare som Luigi Nono, György Ligeti, Brian Ferneyhough och Helmut Lachenmann har haft avgörande betydelse för den italienske tonsättaren Stefano Gervasoni. Han är sedan många år en av Europas mest framstående tonsättarprofiler med uppdrag från Ensemble Intercontemporain, Ensemble Modern, Ensemble Contrechamps i Genève, La Scala i Milano och många andra. Han har samtidigt en stark förankring i Frankrike och undervisar sedan 2006 i komposition vid Conservatoire National Supérieur de Musique et de Danse i Paris.

Due poesie francesi d’Ungaretti är en hyllning till det franska språket och ingår i en serie verk där olika författare skriver på franska, fast det inte är deras modersmål.

Gervasoni har lockats av tanken att det finns flera lager av språklig förståelse och menar att Ungarettis eget modersmål Italienska ligger under den franska texten som en språklig skugga. Mellan de olika språkliga nivåerna sker en kontinuerlig pendling, en oscillering. Samma fenomen, säger han, sker också när en tonsättare använder en text, där det på ett liknande sätt uppstår en relationell pendelrörelse mellan texten och musiken.

Att komponera för röst involverar ofta användning av text, konstaterar den franske tonsättaren Philippe Hurel. Här finns, menar han, ofta en risk för att tonsättaren behandlar texten illa och gör den i sammanhanget obegriplig.

I sin Cantus för sopran och ensemble har han utgått från en enkel och tydlig cantus firmus. En melodisk grundlinje som modifieras och manipuleras rytmiskt och melodiskt med olika kontrapunktiska inslag. Hurels verk är en ”hommage” till den franske författaren Georges Perec, kanske mest känd för romanen La disparition, Försvinna, skriven helt utan bokstaven E. Philippe Hurel har de senaste åren haft stora framgångar, bland annat med operan Les pigeons d’argile som hade premiär på Théâtre du Capitole i Toulouse förra året. Operan handlar om kidnappningen 1974 av Patty Hearst, barnbarn till tidningsmogulen William Randolph Hearst.
Göran Persson