Bach: Fantasia och fuga g-moll (arr Liszt), Beethoven: Sonat nr 31, Liszt: Études d’exécution transcendante

Johann Sebastian Bach, 1685-1750

Fantasia och fuga g-moll (BWV 542) i arrangemang av Franz Liszt (S. 463), ca 1869

Speltid ca 13 minuter

 

Ludwig van Beethoven, 1770-1827

Sonat nr 31 Ass-dur opus 110, 1821

Speltid cirka 21 minuter

 

Paus

 

Franz Liszt, 1811-1886

Études d’exécution transcendante, 1852

Nr 1 Preludio

Nr 2 Utan titel

Nr 3 Paysage

Nr 4 Mazeppa

Nr 5 Feux Follets

Nr 6 Vision

Nr 7 Eroica

Nr 8 Wilde Jagd

Nr 9 Ricordanza

Nr 10 Utan titel

Nr 11 Harmonies du Soir

Nr 12 Chasse-Neige

Speltid ca 60 minuter

 

Virtuositet har alltid utövat en stark lockelse. Både på solister som vill utmana sig själva och erövra den allra mest krävande repertoaren, och på publiken som älskar att förundras över hisnande löpningar och ackordkaskader. En av de verkligt stora virtuoserna och en förebild för många var Franz Liszt. Han bidrog starkt till den process som under första halvan av 1800-talet ledde till ett ökat avstånd mellan amatörmusicerande och professionell musikutövning med tilltagande teknisk och musikalisk virtuositet.

Det finns många myter om Liszt. En av de tidiga skildrar ett möte mellan den 11-årige Liszt och Beethoven där den senare skulle ha gett honom en ”invigningskyss”. Liszt hävdade själv under alla år att det var sant, men många historiker har varit skeptiska. En av Liszts tidiga levnadstecknare, Lina Ramann, var däremot säker och skriver i en av de allra första biografierna:

”När nu Franz över all förväntan hade avslutat sin improvisation över ett oansenligt tema, visste han knappt vad som hände. Publiken böljade och trängde sig runt honom och plötsligt hade Beethoven stigit upp på podiet och kysst honom.”

Beethovens blev också en stark ledstjärna för Liszt livet igenom. I sina många bostäder hade han alltid olika avbildningar och Beethoven-byster omkring sig.

Idag kan man knappt föreställa sig 1800-talets enorma intresse för pianot och pianomusiken. I de välsituerade kretsarna var instrumentet en självklar medelpunkt i salongen och mängder av musik gavs ut i pianotranskriptioner och Liszt var en mästare på att anpassa musik skriven för andra instrument till pianot. Berömda är hans pianosättningar av Beethovens symfonier, men han arrangerade många fler av de mest kända kompositörernas musik för piano, bland annat Bachs Fantasi och fuga i g-moll för orgel. När den slutgiltiga pianoversionen var färdig i slutet av 1860-talet hade han en mängd transkriberingar bakom sig och även en uttalad konstnärlig strategi för hur bearbetningarna skulle utformas. Han skriver i ett brev till greve Géza Zichy: ”En transkription har inget behov av för mycket uppfinningsrikedom: en viss äktenskaplig trohet till förlagan är oftast det bästa. Kanske har femtio års övning i konsten att transkribera (som jag i princip uppfunnit) lärt mig att hålla rätt balans mellan för mycket och för lite.”

I den här fantasin och fugan har Liszt också följt sin konstnärliga övertygelse. För samtidigt som han omvandlat orgelns breda klangapparat till pianots förutsättningar, har han också visat den största respekt för Bachs musik.

Beethoven började också han som pianovirtuos. Som 23-åring hade flyttat till Wien och slog sig fram som solist på den hårda musikmarknaden. Men precis som för Liszt var det inte fråga om cirkuskonster, musiken var det centrala. Beethovens pianosonater är ett mångbottnat musikaliskt äventyr som ramar in hans gärning som kompositör. I den här sena sonaten, hans näst sista, är han uttrycksfull, reflekterande, ibland brutal men också humoristisk och livsbejakande; musiken är som en hel levnadsberättelse. I sista satsen anknyter han dessutom till Bach med två fuga-avsnitt. När han komponerade den hade han just tillfrisknat efter en lång tids sjukdom och fick en förfrågan från förläggaren Adolph Martin Schlesinger i Berlin, om han hade några sonater att sälja. Svaret var ja och det blev de tre sista pianosonaterna. Han lät den redan påbörjade föregående sonaten i E-dur ingå, sedan tillfogades den här sonaten i Ass-dur och den allra sista i c-moll.

Både Beethoven och Liszt var stora musikaliska förnyare. De omprövade alltid vad de gjort tidigare och ville ta musiken vidare till nya nivåer. Det är särskilt tydligt i Liszts etyder. Han var en pianodomptör av gigantiska mått och ville gärna visa det. Redan som femtonåring skrev ha en samling övningsstycken där han fick visa sin teknik och briljans. De tolv etyderna återkommer sedan i en samling från 1837, Grandes Ètudes, och har då svällt ut till en braskande virtuositet som tangerar det omöjligas gräns. Drygt tio år senare återvänder han till dem återigen, nu under rubriken Ètudes d’exécution transcendante, Etyder med tilltagande svårighetsgrad. Då hade han också försett många av dem med rubriker på omväxlande tyska och franska. Mest känd är nummer fyra, Mazeppa, som inspirerats av Victor Hugos dramatiska poem med samma namn

Det skiljer egentligen inte så mycket mellan Grandes Ètudes och Ètudes d’exécution transcend, men det har likväl skett ett avgörande skifte av fokus. Medan den tidigare versionen mest hade det ekvilibristiska och publiken som utgångspunkt hade Liszt nu själva musiken i sikte. Det är fortfarande svindlande virtuost, men det vi hör är slutresultatet av en process där Liszt omskapat sig själv från pianist-tonsättare till tonsättare och pianist. Däri ligger en viktig skillnad.

Göran Persson