Alban Berg: Lulu-svit – starka begär och dunkla drifter

Alban Berg 1885-1935
Lulu-svit. Symfoniska stycken för sopran och orkester ur operan Lulu, 1934
Rondo. Andante – Hymn. Sostenuto
Ostinato. Allegro
Lulus sång. Comodo
Variationer. Moderato
Adagio. Sostenuto – Lento – Grave
Speltid ca 35 min

Alban Berg levde och verkade i Wien och ingick i den så kallade Andra Wienskolan, som med Arnold Schönberg i spetsen utvecklade tolvtonsmusiken. När han började arbeta med operan Lulu 1929 hade han redan skördat stora framgångar med operan Wozzek som uruppförts på Staatsoper Unter den Linden i Berlin fyra år tidigare.

Till en början gick det rätt trögt. Han fick inte ordning på tonserierna med alla sina spegelvändningar och musikaliska palindromer som Lulu är utformad efter. Dessutom hade han många andra uppdrag. Och när Alma Mahlers dotter Manon Gropius – som paret Helene och Alban Berg nästan såg som sitt eget barn – gick bort i Polio 18 år gammal valde han att fokusera på violinkonserten, som han sedan tillägnade henne med underrubriken ”Till minnet av en ängel”.

Det är en stark kontrast till storyn i Lulu, där Berg rör sig på livets skuggsida med starka begär, dunkla drifter och ond bråd död. Librettot utformade Berg själv med utgångspunkt från två dramer av Frank Wedekind, Jordanden (Erdgeist) och Pandoras askar (Die Büchse der Pandora).

I Lulu-sviten tar flera av operans roller musikalisk gestalt. Inledningen kretsar kring en av hennes många älskare, Alwa, son till Dr Schön som hon senare gifter sig med. I Lulus sång hämtad ur andra akten berättar hon för honom att ingen ska döma henne, utan se henne som hon är. Lulu-sviten sista sats bygger på en annan av operans karaktärer, grevinnan Geschwitz som också hon fallit offer för Lulus beräknande charm.

När Lulu sattes upp här på Göteborgsoperan 2002 placerades huvudkaraktären i ett 1920-tal av svart, grått och vitt, glas och stål. I den sista aktens scen, då Lulu befinner sig på samhällets botten som prostituerad, kunde det lika gärna handla om nutid. Lulu faller till slut offer för Jack the Ripper i ett sjaskigt London.

När Alban Berg dog av blodförgiftning 1935 efter ett insektsbett var operan Lulu inte fullbordad. Men de symfoniska styckena ur operan hade han lyckligtvis hunnit färdigställa året före. Här gestaltar han med utsökt raffinerad klangkänsla tidens fascination för människans ljusskygga drifter.
Göran Persson