Kategori: Blogg

Featured Video Play Icon

Musik för en bättre värld

 

Dirigenten och människorättsaktivisten André de Quadros menar att musiken är ett alldeles utmärkt verktyg för att förbättra världen. (Artikel i DN) Jag har tidigare alltid ansett det vara en idealistisk dröm. För även onda samhällen har omgett sig med god musik.

Samtidigt blir jag glad att läsa om de Quadros. Han lyfter fram den positiva kraft som finns i mycket musik och hur den skapar samhörighet med andra. Jag tror honom när han berättar om sina erfarenheter om hur musik övar vårt tänkande, utvecklar vårt tålamod och koncentrationsförmåga. Därför är också musik är ett lika viktigt skolämne som språk och matte.

Förutom att musik verkar ha en positiv påverkan på människors intellektuella prestationsförmåga, finns faktiskt ytterligare extremt bra skäl att stärka musikämnet i skolan.

För den som på allvar borrar sig in i musiken och upptäcker hur den fungerar, inser att det under det klangliga ytskiktet finns mer som förenar än som skiljer mellan olika musikaliska stilar. Eftersom vi ofta brukar hävda att musik är starkt identitetsskapande kan man dra slutsatsen att vi människor i grunden också är rätt lika.

Det finns flera som har resonerat på det sättet. Dirigenten Daniel Barenboim har i sin West-Eastern Divan Orchestra, som han bildade 1999 tillsammans med författaren och litteraturprofessorn Edward Said, samlat unga musiker från Israel, Palestina, Libanon, Jordanien, Egypten, Iran och Syrien. Den bärande idén är att ersätta ignorans med utbildning för att nå förståelse och kunskap. Orkestern medverkade när konserthuset Philharmonie 1 i Paris invigdes bara någon vecka efter dåden mot Charlie Hebdo i januari 2015. Jag var där.

Även viola da gambavirtuosen Jordi Savall har en vision om hur musiken kan utgöra en enande kraft. I samband med Sacred Music Festival i Uppsala Konsert & Kongress 2010 intervjuade jag honom om hans stora projekt om staden Jerusalem och dess historia, gestaltad med musik och sångtexter hämtade ur de olika religionernas urkunder.

– Det kanske kan tyckas idealistiskt, men jag menar verkligen att vi behöver visa att musiker med olika bakgrunder i olika kulturer och religioner kan sjunga, spela och ge konserter tillsammans. Musiken har en fantastisk förmåga att överbrygga och skapa sammanhållning mellan människor, även om vi också är olika.

Med sig till Uppsala hade han sina ensembler Hespèrion XXI och La Capella Reial, men också musiker från Israel, Palestina, Grekland, Marocko och andra länder runt medelhavet.

Jag konstaterar återigen: Det är mer som förenar oss människor från olika platser på jorden, än som skiljer oss åt. Så är det också med musiken vi har med oss.

Göran Persson

Featured Video Play Icon

Paris, Imprudences och Hampus Lindwall

Häromkvällen var jag på inledningskonserten på Imprudences-festivalen i kyrkan Saint Merri i centrala Paris. Nutida musik med fokus på improvisation. En inte helt lättsmält kombination för många, men här var publiken påtagligt stor. Om ska jag göra en personlig och högst ovetenskaplig bedömning bestod besökarna av personer som har ett generellt starkt intresse för samtidskultur, där konst, teater, design, musik, dans och performance ingår i den kulturella kosten. Kändes uppfriskande.

Medverkade gjorde bland andra svenska tonsättaren och slagverkaren Joakim Sandgren och organisten Hampus Lindwall, som är verksam i Paris sedan många år.

Den här miljön – kyrkan från 1500-talet som ligger precis i skärningspunkten där Romarnas öst-västliga och nord-sydliga uråldriga vägleder korsade varandra – tillförde en dimension som gav den helt nya musiken, skapad i nuet, en sällsam känsla av hög historisk densitet.

Och det började i svaga flimrande nyanser. Prövande grepp på gitarren, en viskande klarinett, cellon som trevande försökte skapa ett sammanhang tillsammans med slagverk och orgel. Alltmer sammanvävda klanger växte till orkanstyrka innan allt åter bedarrade. Jag fick en stark och drabbade känsla av skeppsbrott, som inte blev mindre av de nästan regnskogslika klangerna.

Det som gjorde att den här improvisationen stack ut i mängden av alla jag genom åren upplevt var kyrkorgeln. Och Hampus Lindwall är verkligen en extremt virtuos improvisatör. Jag träffade honom tidigare på hans jobb i kyrkan Saint-Esprit. Har bifogat en film från det mötet. Medger att det inte är bästa filmkvalitén, men det är också min allra första mobilfilmade och mobilredigerade film. Imponerar gör däremot Hampus Lindwall.

Göran Persson

Featured Video Play Icon

Svart pedagogik och galna slutsatser

I en mycket viktig artikel i senaste numret av tidskriften Fokus avslöjas ”svart pedagogik” på Musikhögskolan. Lärare ägnar sig åt mobbing av elever och verkar leva i en värld som var inaktuell redan på 1800-talet. De lärarna ska bort. Genast. Det är ovärdigt med en konstnärlig högskola som inte respekterar andra människor och demokratiska principer.

Därför är det glädjande att Nyhetsmorgon tar upp frågan! Men att som delar av kulturpanelen utifrån problemen på musikhögskolan lasta hela den klassiska musikgenren, och de som är verksamma inom den, för att ge uttryck för en odemokratisk kultur- och samhällssyn är väl magstarkt. Nu drogs slutsatsen att eftersom symfoniorkestern är hierarkiskt strukturerad där dirigenten bestämmer den konstnärliga utformningen av musiken och de bästa musikerna sitter längst fram är den odemokratisk. Delar av soffpanelen tycktes mena att den här gamla nattståndna klassiska musiken därför egentligen kunde fasas ut och liksom tas ur bruk.

Jaså. Möjligen är jag lite fånig, men jag vill ändå dra en enkel parallell till fotboll, det är ju snart EM.  Den borde också fasas ut om inte Zlatan i fortsättningen lämnar plats för andra mindre bra spelare och inte alltid intar målgörarpositionen längst fram. Och tränaren skulle väl inte ensam få styra över spelupplägget. Det går att göra många andra jämförelser.

Jag har haft förmånen att under ett antal år samarbeta med några av landets konserthus och symfoniorkestrar. Och det som tycks vara verkligheten på Musikhögskolan har ingen som helst motsvarighet i de symfoniorkestersammanhang där jag varit delaktig. Tvärtom har de karaktäriserats av ödmjukhet och en vilja att vara i fas med samtidens värderingar och sätt att organisera verksamheten.

När symfoniorkestrarna har problem att rekrytera musiker och nivån på de sökande till tjänster i de professionella symfoniorkestrarna sjunker, är det naturligtvis ett gigantiskt problem att man på musikhögskolor och konservatorier har en fullkomligt bisarr syn på sina elever. Högskoleutbildningarna i musik vara en lockelse, inte en skärseld som studenterna ska ta sig igenom för att någon gång därefter får arbeta med det de brinner för.

Göran Persson

Featured Video Play Icon

Riksting om klassisk musik

Det har varit Riksting om den klassiska musiken. Den är på väg att marginaliseras och upplevs inte ha samma relevans som för några decennier sedan. Samtidigt är trycket på konsertbiljetter faktiskt större än på mycket länge.

Jag håller med om det mesta som sägs av både företrädare för genren och kulturchefer som Lisa Irenius i en krönika i SvD. För visst är det är ett stort problem att skolan inte ger en bättre kunskapsgrund som täcker alla musikens genrer, inte bara pop och rock. Och det är verkligen trist att inte fler får uppleva mötet med klassisk musik. I sin bok ”Starka musikupplevelser” har psykologiprofessorn Alf Gabrielsson beskrivit hur musiken haft livsavgörande betydelse för många människor.

Och musiken är det inget fel på. Många unga har hur lätt som helst att ta till sig komplexa klanger och strukturer. Det är inte där problemet sitter, utan i de föreställningar som finns om klassisk musik och de sammanhang där den musiken lever. Sammanhang de känner sig främmande inför.

Jag skrev en artikel i tidningen Opus för något år sedan om klassiska klubbar. Där säger en skivbolagsrepresentant att det ”för många unga inte finns på den sociala kartan att gå till ett konserthus”.

Man kan faktiskt jämföra både den klassiska musiken som genre och våra konserthus med varumärken. Vad är de laddade med? När stråkkvartetten Brooklyn Rider gjorde två konserter samma dag, en i Konserthusets Grünewaldsal och en på Fotografiska, var publiken på de båda ställena helt olika. Det var en tydlig indikation på att många yngre vill höra den här musiken, men de rör sig inte helt bekvämt i de traditionella konserthusens miljöer. På samma sätt som vissa pensionärer inte känner sig hemma på rockkonserter på Debaser. Det har jag för övrigt ännu inte hört någon beklaga.

Att stärka musikämnet i skolan är oerhört viktigt, men gör förmodligen inte konstmusiken viktigare i ungas vardagsvärld. Den blir ett pluggämne vid sidan av andra. Att däremot lyfta fram och stärka konstmusikens möjligheter att finnas och framföras i fler sammanhang kan bidra till att bilden av den som ett reservat för en stel vuxenvärld inte blir lika stark. Då kan också viljan att öka sin egen ”lyssnarkompetens” stärkas. Inledningen i Fredrik Strages krönika om klassisk musik i januari förra året är träffande: ”Klassisk musik har verkat stel och otidsenlig – och där förekommer varken stagediving eller moshpits.” Men han fortsätter med att ”tv-serien ”Mozart in the jungle” visar att den gamla musiken blivit modernare än pop.”

Om det blir en uppföljning till årets Riksting om den klassiska musikens framtid, bjud in Fredrik Strage och andra med förmåga att visa varför den här musiken är spännande/kul/bra/intressant/angelägen etc också i vår tid, utan att låta som en missionär.

Göran Persson

Featured Video Play Icon

Roland Pöntinen och pianots poesi i Berwaldhallen

För väldigt länge sedan skrev jag i en recension i Expressen att ”Roland Pöntinen lyckas hela tiden göra sig till herre över musiken med hjälp av de krafter som musiken själv tillhandahåller. Det är en ovanlig förmåga som gör att han efter tio år ute i svängen fortfarande är en av Sveriges i särklass intressantaste pianister.”

Det har gått drygt tjugo år sedan dess. Och Roland Pöntinen är fortfarande och kanske mer än någonsin en av landets intressantaste pianister. På sin jakt efter pianomusikens alla möjligheter borrar sig konsekvent in till musikens innersta kärna.Han tar reda på allt om hur musiken framförts av tidigare generationers pianister eller tonsättarna själva och utifrån det gör han sina egna uppdaterade tolkningar. I morgon onsdag 20 april spelar han musik av bland andra Chopin och Debussy i Berwaldhallen.

Här ett klipp med Daniil Trifonov i Chopins Polonaise-fantaisie som Pöntinen kommer att spela.

 

Featured Video Play Icon

Ny musik från Blanche till Marie

 

Mats Larsson Gothe är en av Sveriges just nu mest hyllade tonsättare och vårens Tonsättarweekend i Stockholms Konserthus ägnas hans musik. Bland mycket annat uruppförs Kungliga Filharmonikernas beställningsverk, tredje symfonin, en fortsättning på hans opera Blanche & Marie som gjorde succé vid premiären under Kulturhuvudstadsåret i Umeå 2014.
Vi träffas i hans tonsättarlya som ligger bara ett stenkast från Odenplan i Stockholm. Samtalet får omedelbart en startpunkt i den nya symfonin.
– Faktum är att den här nya symfonin, om man nu ska kalla den så, i sin helhet bygger på material från Blanche och Marie, säger Mats Larsson Gothe lite överraskande.
Han har blivit mycket uppmärksammad som operatonsättare efter de senaste framgångarna med bland annat Blanche & Marie efter P O Enquists roman, men också Silverfågeln om Jussi Björling med libretto av Greta Sundberg efter Yrsa Stenius bok Tills vingen brister. Men vårens Tonsättarweekend visar att hans produktion omfattar så mycket mer.
– Det här nya stycket är en färd genom ett ständigt föränderligt musikaliskt landskap där jag kopplar ihop de delar ur Blanche och Marie som jag är mest förtjust i, säger Mats Larsson Gothe medan han serverar en välsmakande espresso.
Samtidigt är det ett nytt verk, betonar han. Och man behöver varken ha sett eller hört operan för att gå in den nya symfonins stora klangvärld. Under samtalet har vi rört oss till skrivbordet där han visar i partituret hur de olika motiven hämtade ur Blanche och Marie framträder i olika skepnader och skiktas i orkesterns olika instrumentlager.
– Jag har kallat symfonin för ”…de Blanche et Marie…”. Just så, med, tre punkter före och efter. Alltså ”…från Blanche till Marie…”. Men jag är egentligen fortfarande osäker på om det här är min tredje symfoni. Men det är ett symfoniskt verk!
Ytterligare ett projekt som transformerats från opera till konsert, men där även sångare medverkar är The African Prophetess, en kortversion av operan Poet and Prophetess.
– Inför själva finalen i det fyraåriga samarbetet mellan NorrlandsOperan och Cape Town Opera där också Vocal Ensemble Cape Town medverkade, ville man ha en nyskriven opera och valet föll på mig, säger han när vi återvänt till bordet och espresson.
I operan möts svenskt och sydafrikanskt 1700-tal. Librettot skrevs av Michael Williams, som även är chef för Cape Town Opera. Han fick idén att sammanföra två historiska personer, den svenske poeten Bengt Lidner och den sydafrikanska sierskan Jula. De möttes aldrig i verkligheten, men i operan möts de på ett skepp på väg till Kapstaden. Hon ska säljas som slav, han har skickats iväg av sin styvfar som hoppas att den romantiska poeten äntligen ska bli en riktig karl av det hårda slitet på skeppet.
– I The African Prophetess har vi bara behållit de helt afrikanska avsnitten, som är en del av andra akten och hela den tredje. Här får vi uppleva Julas uppenbarelse, som nu inte sker på skeppet utan i Sydafrika. Vi har ändrat lite i librettot, men musiken är intakt i de delar som överförts från Poet and Prophetess till The African Prophetess. Jag har inte gjort några nya övergångar eller lagt till delar, säger Mats Larsson Gothe och demonstrerar samtidigt det speciella klickljud som är typiskt för det afrikanska språket xhosa. Mats Larsson Gothes The African Prophetess har premiär på NorrlandsOperan den 7 april och görs vid Tonsättarweekenden i Stockholms Konserthus kvällen därpå.
– Tyvärr kommer jag inte att kunna vara på plats i Umeå på premiärkvällen, konstaterar han.
I somras fyllde Mats Larsson Gothe femtio och har varit tonsättare på heltid i tjugo år. Musiken kom till honom genom frikyrkan. Hans far var pastor inom Missionsförbundet där musiken var viktig och vid nio fick Mats börja spela i brassbandet i Torsby, dit familjen hade flyttat från Lammhult. När jag pratade med honom för ett halvår sedan berättade han om hur en helt ny värld då öppnade sig för honom.
Samtidigt hade hans liv kunnat ta en helt annan riktning. När familjens Gotlandsgård med anor från 1860-talet behövde någon som tog över efter morbrodern, var det naturligt att det skulle bli Mats.
– Jag har levt med gården i hela mitt liv och kan mjölka kor och det mesta som görs på ett lantbruk. Men den världen är inget för mig. I kombination med det frireligiösa som också varit ett påtagligt inslag har det varit något av en kamp att frigöra mig från de olika krav som jag känt varit väldigt starka. Men jag ville leva ett mänskligt rikare liv än det känslomässigt återhållna jag upplevt omkring mig, som varit väldigt kargt.
När man hör Mats Larsson Gothes musik slås man också av de starka emotionella uttrycken. Epilogos för cello och piano som inleder söndagens kammarmusikkonsert inleds explosivt och pendlar mellan innerlig intensitet, dramatiska utfall och frenetisk energi.
– Det är en hommage till Anders Eliasson som var väldigt betydelsefull för mig. Han kunde vara väldigt rak och hetsig, men vi blev nära vänner och kände stor respekt för varandra. Jag skrev det direkt efter Poet and Prophetess, därför heter det Epilogos, och kanaliserar samtidigt den utmattning jag drabbades av efter arbetet med operan, säger Mats.
Att skriva i mindre format, innebär det också ett annat tillvägagångssätt, en annan metod, undrar jag. Mats Larsson Gothe ser först lite undrande ut, men går sedan fram till pianot.
– Allt börjar faktiskt här. Det spelar ingen roll om det handlar om opera, symfoniska verk eller kammarmusik. Även när jag skriver ett orkesterstycke eller en opera börjar jag med att göra ett klaverutdrag.
Mats Larsson Gothe tar fram klaverutdraget till Blanche och Marie och beskriver med precision hur han arbetat med att mejsla ut kontrapunktiken och fått musiken att växa ur enskilda motiv och teman.
– Jag kan förklara var takt, varje detalj i varje stycke, säger han.
Musikens inre logik och måste hålla. Gör den inte det, kan inga orkestreringsknep eller förställningskonster i världen rädda den.
Mats Larsson Gothes musik behöver inte räddas. Den ska upplevas.
Göran Persson

Featured Video Play Icon

Kammarmusikens klubbar

Kammarmusik kan vara kult. För bara en månad sedan gav sig popveteranen Tomas Ledin in i genren och arrangerade en kammarmusikfestival på Hesselby slott. Häromdagen skrev DN om den nya klassiska klubben Första parkett som tar kammarmusiken tillbaka till kammaren och spelar klassisk musik i miljöer som känns mer hippa än konsertmusiksalarna. Redan för ett år sedan gjorde jag ett reportage om framväxten av klassiska musikklubbar för musiktidskriften Opus. Det handlar bland annat om den fantastiska klassiska klubben Yellow Lounge som startade på Die Welt ist schön, en obskyr bar på Pferdemarkt i Hamburg. I morgon äger den rum på silent green Kulturquartier, ett gammalt krematorium i stadsdelen Wedding i Berlin. Då spelar pianisten Hélène Grimaud från sin senaste cd Water. Läs mitt reportage här.

Featured Video Play Icon

Kammarmusiken checkar in på Hesselby Slott

Kammarmusik live är en intensiv upplevelse. Att sitta nära och se musikerna utbyta blickar med varandra, känna andningen och höra fingrarnas förflyttningar över instrumenten gör musikupplevelsen stark, nästan fysisk.

Den som vill uppleva känslan kan bege sig till Hesselby Slott i början av mars där en helt ny festival äger rum – Hesselby Kammarmusikfestival. Initiativtagare är lite otippat artisten och låtskrivaren Tomas Ledin, som även håller invigningstalet vid den första konserten den 2 mars. Han är sedan ett antal år delägare i Hesselby Slott och har tidigare arrangerat Hesselby Folk Festival, som jag skrivit om här, och även berört i en artikel om festivaler som musikalisk sightseeing.

Konstnärlig ledare för den nya kammarmusikfestivalen är Kjell-Åke Hamrén, violinist och sedan 2012 ordförande för STIM. Han har ett långt förflutet i det svenska så kallade musiklivet, bland annat som ordförande i Svenska Musikförläggareföreningen och under de sista åren där även ordförande för The International Confederation of Music Publishers.
Det finns något befriande opretentiöst med konserter i det mindre formatet, menar han.

– Frack och kammarmusik passar dåligt ihop. På Hesselby Kammarmusikfestival är attityden snarare informell. Det skulle bara vara tråkigt om det fanns anspråk på att den som besöker festivalen måste vara på något visst sätt, eller ha särskilda kunskaper för att platsa.

Kjell-Åke är en av krafterna bakom kammarmusikfestivalen Musik mellan fjärdarna i Hudiksvall, som ägt rum vartannat år sedan 2011. En festival som Ledin haft ögonen på.

– Tomas kontaktade mig redan hösten 2013 och sa att han umgicks med planer på att utvidga verksamheten på Hesselby Slott till en större mångfald av musikområden. Ett skulle vara klassisk musik.

Jag konstaterar att även festivalens program präglas av mångfald. Här finns en rad intressanta tonsättarnamn. Sally Beamish, Rebecca Clarke, 1900-talsgiganterna Krzystof Penderecki, Astor Piazolla och Sergej Prokofiev är bara några av dem. Vi får också höra musik av Mahler, Mozart och Fanny och Felix Mendelssohn. Det blir dessutom uruppföranden med musik av de unga tonsättarna Kristin Boussard och Rosanna Gunnarson.
Marie Samuelsson

Vid invigningskonserten uruppförs även ett stycke av Marie Samuelsson (bilden), enligt min mening en av Sveriges mest intressanta tonsättare. Om hennes senaste cd som kom för bara något år sedan med den läckra violinkonserten Bastet Solgudinnan, skrev jag att man i musiken hör ”hur den brännheta ökenluften dallrar ovanför den terrakottfrägade jorden”. (Läs hela texten här.)
Att den nya musiken finns med är viktigt, menar Kjell-Åke.

– Ja, det är en av mina två käpphästar. Ska den stora fantastiska traditionen inom kammarmusik behålla sin energi måste den nya musiken in på samma villkor som den gamla. Den andra käpphästen är att all onödig formalitet som gör att kammarmusik, gammal eller ny, känns avskräckande ska undvikas.

Ytterligare en viktig dimension med Hesselby Kammarmusikfestival, berättar Kjell-Åke, är att skapa en folklig förankring och gemenskap i västra Stockholm. Det bor omkring 70 000 personer där.

– Jag har ingen statistik, men det är fler än man tror som gillar klassisk musik. Och vi hoppas naturligtvis att många av dem kommer på festivalen.

Läs mer om festivalen här.
Hela festivalprogrammet hittar du här.

Nedan ett klipp med Piazzollas Histoire du Tango i ett arr för klarinetter som kommer att framföras under festivalen.

 

Featured Video Play Icon

Gurrelieder and the Schoenberg triangle drama

Egon_Schiele_-_Seated_Woman_with_Legs_Drawn_Up_(Adele_Herms)_-_Google_Art_Project

Arnold Schoenberg’s music is incredibly diverse. From the aphoristic piano pieces opus 19 to the grand oratorio Gurrelieder who last night was performed in the Stockholm Concert Hall in a unique collaboration between the Royal Philharmonic Orchestra and the Radio Symphony Orchestra conducted by Esa-Pekka Salonen. The final of this years Baltic Sea Festival.

No composer has stirred up emotions such as Arnold Schoenberg. A large part of the 1900 entire art musical production is in some way affected by Schoenberg.

Schoenberg was extremely influenced by the contemporary Vienna. A city that steamed of Freud’s anxiety investigations and explicit eroticism as we can see it in the paintings of Egon Schiele (above) and Gustav Klimt. Schoenberg was strongly fascinated of erotic triangle dramas, and was himself a part of a such with deadly outcome. His wife Mathilde left him for an affair with the young artist Richard Gerstl, but chose for a time to come back to Schönberg. Shortly afterwards Gerstl hanged himself front of a mirror in his studio. After that Schönbergs life was never as it had been. Nor the music. Schoenberg freed music from the traditional model that it revolves around a tonal centre. A revolution we feel the effects of today. When he dissolved the tonality and created twelve-tone system began a long period of great aesthetic contradictions.

Though we can not hear much of that in Gurrelieder. Even if it’s also a kind of triangle drama with erotic undertones, the music is scathing beautiful, dramatic and virtuosic. With the huge orchestra that yesterday was a merger of the two major orchestras in Stockholm, the Royal Philharmonic Orchestra and the Radio Symphony Orchestra and six different choirs including OD, Radio Choir and the Eric Ericson Chamber Choir also astonishingly majestic.

 

Featured Video Play Icon

Trendspaning – klassisk bildning i tiden

P2-podden Den Svenska musikhistorien, Camillas klassiska i SVT, Radiosymfonikernas konsertserie Interplay om samspelet mellan musik och vetenskap. I DN gör Martin Nyström ett musikhistoriskt svep över tre helsidor och i sin kulturledare skriver Björn Wiman i samma tidning om historien bakom de populära Proms-konserterna. Och naturligtvis om dagens DN-konsert på Gärdet med Kungliga Filharmonikerna.

Jag konstaterar att det är inne med musikalisk folkbildning. Och det har hänt något med själva tilltalet i pratet om klassisk musik. Den förr så mästrande och missionerande tonen är borta. Äntligen.

En av mina egna musikaliska bildningsidoler är som jag sagt tidigare Leonard Bernstein. Här ett klipp där han går igenom första satsen i Mozarts 40:e symfoni. Han pratar fullkomligt självklart om tonika och dominant, kromatik och kvintcirklar. Bildningsunderhållning på högsta nivå.