Kategori: Blogg

Featured Video Play Icon

Jacob Ekström och levande musikarv

 

Organisten, tonsättaren och körledaren Jacob Ekström föddes 29 maj 1893 i Trosa och avled i Gävle den 18 juni 1950. Han var utbildad organist vid musikkonservatoriet i Stockholm där han avslutade sina studier 1914. Från 1916 var han verksam som organist och körledare i Gävle. Han komponerade också en stor mängd kammarmusik, bland annat sånger, orgel- och pianostycken, stråkkvartetter och fyra symfonier.

Ungdom och studietid

Jacob Ekströms mor dog när han fortfarande var mycket ung. Också hans far försvann kort därefter ur hans liv. Han hade en äldre bror som även han dog tidigt. Istället växte Jacob Ekström upp i Södertälje med två mostrar som båda var aktiva inom baptiströrelsen. Ekström sökte till Musikkonservatoriet och blev antagen. Efter några år ansåg de båda mostrarna att det räckte med studier och verkade för att han nu skulle tjänstgöra som musiker inom baptiströrelsen.

Jacob Ekström fick raskt rykte omkring sig att vara mycket begåvad. Förutom orgelspel studerade han även komposition för Ernst Ellberg, som var en av tidens mest framträdande musikprofiler och genom åren lärare åt en rad tonsättare som senare skulle nå stor framgång, bland dem Lars-Erik Larsson. Mostrarna stred för att Ekström skulle avbryta studierna för att i stället verka som organist inom baptiströrelsen. Hans lärare Otto Olsson kämpade förgäves för att han skulle få fortsätta sina studier, men mostrarna drev sin vilja igenom och Ekström avslutade sina studier i förtid 1914 och lämnade Stockholm. Han har i det mesta som skrivits om honom likväl alltid titulerats musikdirektör.

Flytt till Gävle

Några år efter studierna flyttade Jacob Ekström till Gävle där han var verksam som organist och körledare i Immanuelskyrkan, som tillhörde baptisterna. En tid därefter träffade han sin hustru Elvira (född Myrén) och 1919 föddes sonen Hans.

Fem år senare lämnade Jacob Ekström av okänd anledning baptistförsamlingen i Gävle. Han fick emellertid snart ny anställning som organist i den nybildade Staffans församling, som var en del av Svenska kyrkan. Verksamheten bedrevs i ett församlingshus i stadsdelen Brynäs fram till 1932, då Staffans kyrka stod färdig. Vid invigningen som förrättades av ärkebiskop Erling Eidem framfördes musik av Jacob Ekström och andra.

När organisttjänsten i Staffans kyrka formellt skulle tillsättas fem år efter invigningen valdes Jacob Ekström. Han hade ju sedan 1924 varit församlingens organist och körledare.  Men kyrkorådets val överklagades av en församlingsbo. Anledningen var enligt Aftonbladet att en annan sökande med goda meriter förbigåtts, samtidigt som Ekström inte var formellt berättigad att söka tjänst som organist. Ärendet togs även vidare till Kungl. Musikaliska akademien, men slutligen anställdes ändå Ekström.

Vuxenliv

Den nuvarande domkyrkoorganisten i Visby, Claes Holmgren, tidigare organist i Staffans kyrka, har ägnat sig mycket åt Jacob Ekström musik och har även tidigare haft kontakt med Ekströms son Hans, numera bortgången, som berättat om sin far och familjens tid i Gävle. Sonen har bland annat vittnat om faderns underlägsenhetskänslor gentemot organisten och tonsättaren Gottfrid Berg, som var verksam i Gävles största församling, Heliga Trefaldighet.

Jakob Ekström hade inga elever som kollegan Berg, men familjen hade ändå god ekonomi på grund av en hyresfastighet de ägde, vilket gav förhållandevis bra inkomster utöver organisttjänsten. På det personliga planet verkar Jacob Ekström ha haft kraftiga humörsvängningar som framför allt tycks ha bottnat i missnöje över sin egen person och det han åstadkom i livet. Det gällde även de egna kompositionerna, som han i vissa fall bokstavligen kunde slita i stycken. Av oklara skäl lämnade familjen 1946 fastigheten på Brynäs. Några år före sin död 1950 slutade Ekström också att komponera och uppvisade vad vi idag sannolikt skulle bedöma som symptom på utbrändhet.

Verk

Jacob Ekström var en mycket produktiv tonsättare och skrev redan under åren i församlingshuset på Brynäs en stor mängd orgelstycken, sånger för olika körsättningar med eller utan ackompanjemang, solosånger och annan kammarmusik. Under pseudonymerna ”J.E. Talby” och ”J.E. Toby” komponerade han även visor och underhållningsmusik i det mindre formatet med titlar som ”Sommar-hambo”, ”Karneval” och ”Den första valsen”.

När Staffanskyrkan med sin symfoniska orgel − byggd av E.A. Setterquist & Son, Örebro − stod klar 1932 blev det en injektion för Jacob Ekström komponerande. Nu utvecklade han en egen mer personlig estetik, om än fortfarande präglad av romantiska förebilder. Från slutet av decenniet skrev han också i större format, som de båda cellokonserterna 1939 respektive 1940 och orgelkonserten 1941. De följdes av tre stråkkvartetter och fyra kvintetter för olika besättningar. Från 1944 och tre år framåt komponerade han fyra symfonier och en konsert för oboe och kammarorkester där han ytterligare utvecklar sitt uttrycksregister och ansluter sig till en något mer samtida musikalisk stil.

Förutom den musik som Jacob Ekström själv framförde i Staffanskyrkan i Gävle under sin verksamhetstid och de orgelstycken som Claes Holmgren framfört och även spelat in, är en stor del av hans stora produktion ännu inte uruppförd. Ett undantag är andra symfonin som uruppfördes av Gävle symfoniorkester på Gävle Teater den 19 januari 1947. Både Aftonbladet och Svenska Dagbladet var på plats och recenserade, dock osignerat.

Aftonbladets bedömning talar om en ”modern Beethoven med tonvikt på modern och en dragning till P.-B.” och framhäver originaliteten, framför allt i instrumentationen. Svenska Dagbladet anser att symfonin behärskas av klassiska formkrav, men att harmoniken är otvetydigt modern. Båda tidningarna konstaterade att konserten var välbesökt och att Jacob Ekström ”som var närvarande i salongen hyllades livligt”.

Göran Persson © 2016

Featured Video Play Icon

Historien om M – en musiktidnings uppgång och fall

 

Plötsligt gjorde tillvaron en krök och saker och ting kom att förändras under några år. Det började som en helt vanlig arbetsdag på kontoret vid Mariatorget på Söder i Stockholm. Jag var delägare i kommunikationsbyrån Neo Media, ett nätverk av frilansande formgivare och journalister. Neo hade startats av Gunnar Lindstedt som senare gjorde sig känd för sina böcker om Scandinavian Star, Trustor, Boo.com och konstens miljonaffärer.

Ett telefonsamtal just den här dagen skulle visa sig bli betydelsefullt. Den som sökte mig och satte igång det hela var Johan Englund, chef för Nordic Artist, ett bolag som bland annat producerade konserter med klassisk musik i Konserthusen runt om i landet. Bolaget ägdes av Jan Stenbeck. Efter lite inledande rundsnack kom frågan: ”Vi har ju Classic Radio, och ni har en tidning på banan. Ska vi samarbeta?”

Det han syftade på var M – magasinet för klassisk musik som jag hade startat något år tidigare och som producerades av Neo Media. Jag var vid den här tiden också knuten till Expressens kulturredaktion som klassisk musikkritiker, men publicerade texter även i andra sammanhang.

 

IMG_2267

 

Under en tid hade jag burit på tanken om en gratistidning för klassisk musik. Det var långt före strömningstjänsternas tid och idén kom efter att jag bidragit med några kapitel till en bok om klassisk musik på skiva som gavs ut på Alfabeta förlag. Två DN-journalister, Hans Wolf och Gunilla Eldh, var redaktörer.

Under arbetet med boken slog det mig hur svårt det måste vara för människor att bredda kunskaperna och söka sig vidare inom klassisk musik, om man inte redan från början visste vad man skulle leta efter. Då fanns det fortfarande skivbutiker och jag besökte alla jag kunde för att kolla vilka aktuella inspelningar som fanns tillgängliga.

Överallt samma modell – rack organiserade med cd från a-ö. För den som inte redan visste vad den var på jakt efter fanns ingen annan möjlighet än att bläddra på måfå för att kanske hitta något som verkade bekant, eller kanske tilltalas av omslaget. Det brukade även finnas en hylla med de stora bolagens skivkataloger. Det var allt.

Tidningarna om konstmusik var då liksom nu få. Det var Tonfallet som gavs ut av statliga Rikskonserter, Musikrevy och Musikdramatik som numera heter Opera. Med ett visst undantag för Musikdramatik tyckte jag det mesta som skrevs i magasinen var tråkigt. Inte ämnena eller artikeluppslagen, utan hur de behandlades. Texterna kändes exkluderande och bara för de redan invigda.

Jag upplevde situationen för den klassiska musiken som oerhört trist och fattig. Med visst eftertryck ansåg jag att även den här konstformen förtjänade att kännas kul, lockande, inspirerande. Det blev lite som ett kall – att skapa något nytt för konstmusiken och journalistiken som hör till den.

Jag kontaktade min gode vän och kollega Mikael Strömberg för att få honom med i projektet. Han var musikkritiker på Aftonbladet, och jag var ju på Expressen. Vi båda kände varandra väl från ungdomsåren i Gävle och vi hade också pluggat musikvetenskap ihop i Uppsala.

Vi formulerade vår mission och vision med M tydligt. Vi skulle skriva om klassisk musik på ett sätt som inte lämnade de ovana lyssnarna i sticket. Språket skulle vara rappare, modernare och artiklarna genom sin attityd vara riktade mot en lägre medelålder än vad som annars var vanligt i texter om klassisk musik. Det var viktigt för oss att tidningen skulle innehålla många recensioner och att skivorna vi skrev om betygsattes, vilket var ovanligt då. Idag är det snarare regel, och flera journalister har sedan dess skrivit böcker om klassisk musik med en mer eller mindre uttalad ambition att få även de som inte vuxit upp med klassisk musik att öppna sina öron.

Men jag vill hävda att vi var föregångare. Exklusiva magasin som brittiska The Gramophone och tyska Fono Forum var inte våra förebilder. Vi sneglade i stället mot gratistidningar, tabloider. I Sverige fanns under 1980-talet två gratismagasin, Nöjesguiden, som fortfarande finns kvar, och City Nytt.

Och med Nöjesguiden och City Nytt som modell började vi skissa på en tidning om klassisk musik som skulle finnas tillgänglig i skivbutiker över hela landet. Den skulle dessutom ligga vid kassorna i konserthusen och i storstadshotellens lobbyer. Kostnaderna skulle täckas av annonser.

Jag ringde runt till de stora skivbolagen för att undersöka intresset. Det var svalt. Men de kunde tänka sig att hjälpa till med distribution av tidningen till landets skivbutiker. Bra så, tänkte jag. Men för att kunna finansiera första numret behövde vi sälja annonser. Till en tidning som inte fanns.

Vi kontaktade formgivaren Jonas Söderström som vid den tiden ansvarade för formen på resetidningen Vagabond. Med en överenskommelse att om att dela eventuella framtida intäkter gjorde han en dummy av M som var snygg och effektiv. Med den i handen lyckades vi sälja annonser för närmare 170 000 kronor som faktiskt täckte tryckkostnaderna och lite till för det allra första numret. De flesta större kommersiella skivbolagen gick till slut ändå med och annonserade, trots att de varit tveksamma. Warner Music, EMI, SONY och det som då hette Polygram som idag ingår i Universal Music var representerade med annonser, liksom även landets mest etablerade konsertinstitutioner, som Konserthuset Stockholm, Berwaldhallen och Kungliga Operan.

Målsättningarna med M – magasinet för klassisk musik var flera, men särskilt viktigt var att rent allmänt flytta fram positionerna för den musik som inte kunde relateras till pop och rock. Mikael och jag träffades för att prata om vad som skulle vara med i första numret. Ett Grieg-jubileum var i antågande så jag åkte till Bergen och besökte hans hem Troldhaugen, Mikael skulle till Island på ett annat uppdrag och kunde ju passa på att skriva något om Island och musik. Vi bad journalisten och författaren Per Wirtén att skriva en artikel om hans förhållande till klassisk musik. Den fick rubriken ”Får man hänga tvätt till Bach”.

 

IMG-2923

 

Vi engagerade också ett gäng skribenter som recenserade skivor, bland dem fanns Johannes Cornell, Kristoffer Leandoer, Claes Wahlin och flera andra som skrev totalt 25 recensioner i första numret. Vi fick snabbt en relation med alla de stora skivbolagen som skickade recensionsexemplar. Bland de ensembler som vi mycket tidigt lyfte fram fanns exempelvis den italienska barockensemblen Il Giardino Armonico. Vi bad också serietecknaren Jan Berglin som fanns i bekantskapskretsen att bidra med en seriestripp som kretsade kring musik till varje nummer. Några av dem har blivit klassiska.

Första numret av tidningen kom ut 1993, jag är osäker på om det var på våren eller hösten. På omslaget stod: ”Det är sant! En hel tidning om klassisk musik – gratis!” I en kort förklaring skrev Mikael och jag att ”Den klassiska musikens publik växer och det var dags för en tidning på svenska för den klassiska skivköparen.” För så var det. Det som kom på skiva stod i centrum. Och förutom det internationell omvärldsbevakning kring musik.

IMG-2919

 

Tidningen trycktes i 20 000 exemplar. När första numret lämnat pressarna men inte ännu distribuerats åkte jag till VLT i Västerås som tryckte den första upplagan, bara för att få se hur mycket det egentligen var. Typ en pall. Och naturligtvis för känslan att se hur våra idéer hade tagit fysisk form. Det var en bra känsla.

Men både Mikael och jag insåg att vi hade vare sig tid, kompetens eller lust att sälja annonser. Vi anlitade en annonssäljare som sålde på provision. Våra instruktioner var klara. Förutom de mest självklara annonsörerna, skivbolag och musikscener, skulle han också vända sig mot företag med inriktning på prestigevaror, som vissa bilmärken och högklassig hi-fi.

Första numret hade sina brister men också förtjänster. Själva anslaget var precis som vi hade önskat. Texterna kombinerade i flera fall kunskap om ämnet med en språklig stil som närmade sig kvällstidningsprosan, som vi båda hade erfarenhet av. Tanken var att trösklarna in till den klassiska musikens olika rum skulle vara låga, utan att ge avkall på saklighet. Vi nådde kanske inte alltid dit vi ville, varken med det ena eller andra, Men inte helt sällan lyckades vi med det vi hade föresatt oss och på det stora hela hade sättet att prata och skriva om klassisk musik i M en påtaglig samtidskänsla. Vi fick också positiva reaktioner, ibland från oväntat håll. Hasse Aro skrev till redaktionen och tackade för en artikel om Finland. ”Jag har just läst er tidning. Jag är inte särskilt kunnig på klassisk musik, det medger jag. Men som svenskfödd finne kan jag i alla fall en del om Finland och lite om Sibelius. Ofta när svenskar skriver om Finland är de så låsta i sina fördomar och bristande kunskaper, att jag bara blir trött. Eller förbannad. /…/ Därför var det befriande att äntligen läsa en artikel som nästan helt saknade fördomar, och dessutom var skriven av en både kunnig och påläst person.”

Från vissa håll kom också kritik mot det sätt som vi i Magasinet M skrev om musik. I boken Notera tiden: 8 essäer om ljudkonst, dans & estetik tog Alf Björnberg, professor i musikvetenskap i Göteborg, i en essä med rubriken ”Entertainment objects. Konstmusik och populärmusik i 90-talet” M som exempel på hur texter om klassisk musik hade blivit en förlängning av skivbolagens egen marknadsföring. Med all respekt vill jag ändå säga att han hade fel. Att uttrycka sig inkluderande och inte exkluderande är i sig inte nödvändigtvis ett uttryck för att vara en del av ett PR-maskineri. Vi agerade helt självständigt och var ofta kritiska i våra recensioner. Som chefredaktör fick jag ibland försvara skribenter som sågat storsäljande cd:n från etablerade bolag.  En produktchef på ett stort skivbolag blev exempelvis mycket upprörd när vi publicerade en intervju med en känd organist i samband med releasen av en ny cd, samtidigt som jag själv i samma tidning var kritisk mot den cd han just då var aktuell med.

Efter premiärnumret kom vi ut med ytterligare tre nummer av gratistidningen. Som också gick runt ekonomiskt. En stor del av det så kallade musiklivet var med och finansierade genom att annonsera.

Ofta såg jag personer sitta i tunnelbanan och läsa M – magasinet för klassisk musik efter att de hade besökt NK:s skivavdelning eller Mega Skivakademin, som var bra på att se till att alla fick med sig ett exemplar av M i skivpåsen. En sen kväll såg jag ett exemplar av M virvla runt på Hötorget. Min ursprungliga vision om att någon gång få se tidningen blåsa omkring på en trottoar hade uppfyllts. Jag ville att tidningen skulle vara en del av det som jag då kallade den naturliga ”trycksaksfloran”. Ungefär som den tidens telefonkataloger.

De första numren innehöll förutom resereportage från Island (Heta källor, het musik) och norska Bergen (Lillen på berget) också intervjuer med Esa-Pekka Salonen, tonsättaren Karin Rehnqvist, pianisten Roland Pöntinen och dirigenten och specialisten på tidig musik Christopher Hogwood. Katarina Aronsson, numera dramaturg på Kungliga Operan, skrev om en operaboom både på skiva och på Kungliga Operan som då var aktuell med både Börtz Backanterna i en uppsättning av Ingmar Bergman och Ingvar Lidholms ett drömspel.

IMG-2925

 

Den där dagen när Johan Englund kontaktade mig hade alltså tidningen etablerat sig rätt väl med sin redaktionellt lite kaxiga attityd. Nordic Artist som han chefade för ingick i Stenbecksägda dotterkoncernen Modern Times Group, MTG, som hade startat en klassisk radiokanal, Classic Radio, ett samarbetsprojekt mellan Moderna tider och Nordic Artists. Namnet var förvillande likt brittiska Classic FM som även de hade köpt en av de radiofrekvenser på FM-bandet som auktionerats ut när den då borgerliga regeringen åter tillåtit kommersiella radiosändningar. På Stenbecks lista över mediesatsningar fanns också tv-kanalen Z-TV som var en experimentverkstad för unga kreativa personer. Per Sinding-Larsen var programchef och under hans ledning gjordes många nyskapande program med kvalitetsambitioner. Ett flertal av dem hade musikanknytning, men i utbudet fanns också kulturprogrammet Beckerell med Viggo Cavling som en av programledarna, och samlevnadsprogrammet Blommor & Bin. Programmet som väckte störst uppmärksamhet var Knesset, där Erik Haag och Kristian Luuk diskuterade vardagliga ämnen med en kändispanel.

De sände också programmet Råklassiskt som leddes av Karin Adolfsson, numera marknadschef i Berwaldhallen, och ytterligare en person. En kille som för att bryta mot invanda föreställningar och förväntningar om hur en person som ägnar sig åt klassisk musik ska vara och se ut hade han hästsvans.

En artikel jag skrev i Expressen om Råklassiskt fick av Nils Schwarts den underbara titeln Råös med Mozze och Beetis. Jag hade då ännu inte startat M så det förelåg inget jäv i att jag skrev artikeln. I texten beskrev jag programmets ambition att vidga intresset för klassisk musik och att språket var ett av verktygen. Bland annat att det var ok att terminologin blev mindre strikt. ”Namnet ”Råklassiskt” /…/: en kombination av ”rå” som i ”råös”, vilket ju betyder ungefär ”ett jävla drag”, och det mer finkulturellt klingande ”klassiskt”. Syftet är naturligtvis att sno åt sig lite av rockens utagerande fräckhet. Och det heter inte längre ”stycke”, ”verk”, ”aria” och liknande utan rätt och slätt ”låt”. Det var i den andan som Stenbeck genom Johan Englund kontaktade mig för ett samarbete. Och så blev det.

Det är snårigt att redogöra för de olika affärsområdena inom Kinnevik, men vår tidning M införlivades genom ett samarbetsavtal i bolaget Medvik som var Stenbecks nischade bolag för den här typen av satsningar. Bilden nedan är ett utsnitt från omslaget till tidningen affärsvärlden hösten 1995. Där återfinns M tillsammans med tidskriften Moderna Tider, Brombergs förlag och Nordic Artist, som var en artistagentur men också arrangerade klassiska konserter i flera av Sveriges konserthus, De var även involverade i många andra konsertaktiviteter med artister som Tommy Körberg, Europe och Dr Alban.

Englund och jag hade senare inte särskilt mycket med varandra att göra. Min kontakt med Stenbecksfären gick i stället genom Bert Willborg som var VD för Medvik och informationsdirektör för MTG och ofta stod i direktkontakt med Jan Stenbeck.

 

IMG-2905

 

Då och då gick Bert och jag ut och åt lunch och pratade om hur vi skulle utveckla samarbetet. Det hände ibland att Jan Stenbeck ringde från New York eller Luxemburg och ville prata om något. Bert skrattade ofta efteråt och sa saker i stil med ”han ville bara berätta om en affär i 100 miljonerklassen”. Visserligen tyckte jag det var kul på ett sätt, men jag anade ändå att vår lilla tidning om klassisk musik på sikt skulle komma i kläm.

Vi den här tiden startade samtidigt Svenska Rikskonserter i samarbete med Sveriges Radio P2 ett månadsmagasin. Det hette rätt och slätt Musik med ett efterföljande kolon och den aktuella månaden. Det var en ambitiös satsning av statliga Rikskonserter och licensfinansierade Radion. Redaktör var journalisten Cecilia Aare.

Bert Willborg var tävlingsorienterad. Han berättade gärna om sin tid som reporter på Aftonbladet där han konsekvent strävade efter skapa förstasidesrubriker. När han såg den offentligt finansierade musiktidningen ville han ta upp kampen, göra en likadan, fast bättre.

Det var också början till slutet för M. Från att ha varit en självförsörjande gratistidning med avspänd attityd blev det snabbt en betaltidning där varje nummer gick back med några hundra tusen. Den var påkostad med fint papper. Medviks tidning Z hade gått med förlust i många år, så då kunde väl Magasinet för klassisk musik också göra det, tänkte vi till en början. Det skulle bli ändring på det.

Men den viktigaste förändringen med att gå från gratistidning till prenumererat betalmagasin var ändå att det blev en annan tidning. Helt enkelt en tidningsprodukt som inte svarade mot den ursprungliga visionen.

Samtidigt fick vi ekonomi att göra en del roliga reportage. Jag åkte till Berlin och umgicks med musiker i Berlinfilharmonikerna. Eva Clementi skrev en fin artikel från fiolbyggarnas Cremona som fick rubriken ”Klart grabben ska ha en Stradivarius”. När Kungliga Operans fotograf Enar Merkel Myrberg pensionerades gjorde vi ett stort bildsvep. Han hade varit verksam där sedan 1947. Även i betalversionen av M serverades läsarna mängder av skivrecensioner.

Så en dag rasslade det till i faxen på NEO Media och ett meddelande började skrivas ut. Det kom från MTG och var skrivet av en Alan Mabon. Tyvärr har jag inte sparat det faxet, men det var helt kort. Där stod att samarbetet mellan Neo Media och Medvik/MTG skulle upphöra med omedelbar verkan. Det kom inte som någon direkt överraskning, men det drabbade mig ändå rätt hårt. Jag förstod att tidningsäventyret nu var över.

Vi träffade Mabon, en storvuxen trevlig man som kallade sig för damage controller. Förslag om att på något sätt fortsätta samarbetet besvarades med ett vänligt men bestämt – nej! Vi gjorde tillsammans med Mabon och Bert Willborg upp en plan för avvecklingen av M. Allt sköttes mycket snyggt från deras sida och alla prenumeranter fick tillbaka inbetalade pengar.

När Medvik meddelade att de ville avsluta samarbetet hade tidningen en kostnadsram som gjorde det omöjligt för oss att själva fortsätta driva den. Att gå tillbaka till gratiskonceptet kändes inte lockande. M – magasinet för klassisk musik gick i graven.

Tidningsexperimentens tid inom hela Kinnevikkoncernen var förbi. Tidningarna Z, City Nytt, TV1000-guiden gick samma öde tillmötes. Snart även branschtidningen TOPP 40 och flaggskeppet Moderna Tider.

Det första och största misstaget jag gjorde var att överhuvudtaget gå in i samarbetet med Stenbeck och MTG. Det ångrar jag verkligen. Det andra misstaget var att göra M till ett prenumererat magasin när vi väl var där. Gratiskonceptet fungerade utmärkt och kunde ha gjort det i ytterligare några år. Och gått med vinst.

Mikael och jag som båda hade läst musikvetenskap och var verksamma som musikkritiker drogs in i en värld som vi inte kunde navigera i, även om jag vill påstå att min relation med Bert Willborg var mycket god. Vi hade faktiskt en samsyn i mycket. Och visst var det kul att ha möten i Stenbecks hus på Skeppsbron 32 där man i korridorerna stötte på tidens omtalade mediekobbojsar.

Det finns fortfarande ett fåtal fria magasin på svenska om klassisk musik. Opus är ett lysande och lyckat exempel. Skickligt har redaktionen utvecklat tidningen och skapat ett läsvärt prenumererat magasin. Musikdramatik som startades redan 1978 har bytt namn till Opera och är fortfarande en tidning i framkant. Ryktet om den klassiska musikens marginalisering och nära undergång är överdrivet.

Däremot är det sant att bevakningen av genren förändrats under de senaste decennierna vilket gjort den mindre synlig. I alla fall i gammelmedia (även om DN faktiskt är ett lysande undantag). M – magasinet för klassisk musik som var en journalistiskt självständig gratistidning som nådde många läsare. Jag saknar den.

Göran Persson

Featured Video Play Icon

Bo Linde Kapitel 5 – Violinkonserten

 

Under sommaren 1957 bor den 24-årige Bo Linde hos föräldrarna i Hagaström utanför Gävle. Han har muckat från militärtjänsten, skriver recensioner för Gefle Dagblad och umgås med vänner. En kväll beger han sig tillsammans med några av de yngre musikerna ur orkestern till Furuviksparken, djur- och nöjesparken belägen en mil söder om Gävle. De hade ofta anledning att ta sig dit. Dels för att Furuviks Hotell drev en sommarrestaurang dit unga människor tog sig för att festa under somrarna, dels för de konserter som vid den tiden ofta förekom i parken. Linde hade sommaren innan hört Jussi Björling som han i Gefle Dagblad beskrev som rätt träffande som ”ett fenomen i sin häpnadsväckande blandning av virtuos, naturbarn och med sin ständigt nyskapande vitalitet”. Den här sommaren lockades han dit av sångarna Joel Berglund och Sven-Olof Johansson som var stora namn vid den här tiden. Vid en av dessa sommarkvällar på Hotellet i Furuvik stöter han på Britt-Marie Lindman, som skulle bli hans livs stora kärlek.

”Han hade en underbar varm humor och jag upplevde honom omedelbart som en god människa”, berättar Britt-Marie Linde. Han stack ut från mängden minns hon, men har svårt att idag exakt beskriva hur. Han var en person som märktes, det är helt klart. Under sommaren möts de vid flera tillfällen på olika träffpunkter i Gävle, relationen utvecklas och de blir ett par. Britt-Marie har inget särskilt musikintresse men de båda inspirerar varandra och tillför intellektuell näring och livsaptit i tillvaron. Linde fylls av energi. Samtidigt som förhållandet med Britt-Marie fördjupas börjar också idéerna som utvecklas till violinkonserten ta form.

Efter sommaren återvänder Linde till Stockholm, som han hade lämnat efter studierna. Han hade fått ett jobb som musiklärare vid Stockholms Borgarskola. Skolan hade startat några år tidigare och inrättat 2- och 3-åriga musikpedagogiska utbildningar som avslutades med en examen, motsvarande i stort sett utbildningen vid Musikhögskolan. Undervisningen var förlagd till kvällstid, vilket passade Linde bra, då kunde han ägna dagarna åt att komponera.

Efter en tid flyttar även Britt-Marie till Stockholm. Av anständighetsskäl bor hon först tillsammans med en väninna en tid, innan hon flyttar in hos Bo i lägenheten på Vulcanusgatan vid Sankt Eriksplan i Vasastaden. Britt-Marie hade fått jobb på British Centre som bedrev utbildning i Engelska.

Linde var vid den här tiden mycket förväntansfull på framtiden, både som tonsättare där han kände inom sig att han kunde leva upp till sina egna förväntningar på att skapa musik med stor bärighet, men också inför ett vuxenliv tillsammans med Britt-Marie, som genom sitt inträde i hans tillvaro gav honom stabilitet och en viss ro. I samband med återinvigningen av Gävle Teater den 13 september 1957 uruppförs kantaten Sången för manskör och orkester. Den var inte beställd eller komponerad särskilt för det tillfället, utan det vinnande bidraget i en tävling som Svenska Sångarförbundet utlyst om ett körverk, som till sin karaktär och tekniska nivå skulle vara utformat så att även goda amatörkörer skulle klara av ett framförande. Den 24-årige Linde vann tävlingen, trots att han i viss mån utmanade amatörsångarkompetensen med täta och ställvis dissonanta ackord och rytmiskt raffinerade effekter i sin gestaltning av upplandsdiktaren Olof Thunmans episka text.

Hösten i Stockholm blir intensiv men Gävlebesöken är alltjämt täta. På sitt rastlösa vis kombinerade han resorna till sin gamla hemstad med någon konsert som resulterade i en recension Gefle Dagblad. Extrapengarna han tjänade på sina tidningstexter var välkomna och gick mest till att få ordning i den gemensamma Stockholmslägenheten. Mitt i detta händelserika livsflöde komponerar han ett av sina mest framgångsrika verk, violinkonserten opus 18 som han daterar Stockholm oktober 1957. Konserten tillägnades violinisten Josef Grünfarb, en framstående svensk violinist som vid den här tiden var alternerande förste konsertmästare vid Stockholms Filharmoniska Orkester. Det var också Grünfarb som uruppförde konserten tillsammans med dåvarande Radioorkestern och dirigenten Sten Frykberg efterföljande höst. Violinkonserten blev ett påtagligt genombrott för Bo Linde och är alltjämt ett av hans mest spelade och omtyckta verk.

Konserten bär på en drömsk känsla och en säregen direkthet, ett konstitutivt flöde som avlägsnar musiken från alla upplevelser av konstruktion och uttänkta former. Det känslomässiga kittet som håller samman konserten gestaltas med klara tematiska figurer som även i sina mindre beståndsdelar, framförallt första satsens fallande intervall, förmedlar konsertens starka identitet. I den avslutande satsen bryter Linde två musikaliska motsatser mot varandra; ett snabbt men släpande motiv med skavande septimadissonanser som efter en överledning i orkestern och dämpade klanger mynnar ut i ett vackert och brett lyriskt motiv, ur den tjocka orkesterklangen frigör sig violinsolot och blommar ut i en långsam, extatisk hyperromantisk gest innan det ursprungliga snabba och bestämda tempot återtas. Hela konserten är påfallande storslagen utan att vara bombastisk och solostämman virtuos men alls inte konstlad eller inställsam. Det är helt uppenbart att Linde har velat ta ett stort grepp och skapa en konsert med kraft och magnitud för de stora musikscenerna. Det lyckades han också utan tvivel med.

Lindes konsert landar i en samtid där musiklivets motstridiga uppfattningar blir mer och mer tydliga och drar allt skarpare linjer mellan traditionalisterna som Linde tillhörde och den inbrytande musikaliska modernismen. Även Måndagsgruppens företrädare, varav de flesta precis som Linde hade respekt för hantverket, betraktade violinkonserten som ett betydande verk. Lindes musik hade i samband med tidigare uruppföranden behandlats med någorlunda omsorg men i allmänhet fått ett relativt ljumt mottagande av Stockholmstidningarnas musikkritiker. Men när violinkonserten uruppfördes sattes han med sina 25 år in i ett mognare och större sammanhang och konserten uppmärksammas av alla de stora Stockholmstidningarna. I Svenska Dagbladet ber Ingmar Bengtsson – som senare skulle bli professor i musikvetenskap vid Uppsala Universitet – dagen efter uruppförandet tidningsläsarna om det ovanliga att få återkomma en dag senare med en utförligare recension av konserten. Han var en av modernismens mest omvärldsorienterade och analytiskt inriktade gestalter och han ville för att kunna göra en rättvis och genomtänkt bedömning av Linde få ytterligare tid på sig att lyssna igenom konserten några gånger i sin egen bandupptagning från radioutsändningen. När Bengtsson kommer till skott med sin recension breder han ut sig och beskriver konsertens karaktär och sätter även in Linde i ett generationssammanhang. Och trots sin hemvist i den modernistiska falangen är han påfallande positiv och förutspår att andra solister i framtiden ska ta in konserten på sin repertoar.

Bo Lindes i söndags uruppförda fiolkonsert opus 18 hör avgjort till det flottaste vi hittills fått höra av den komponistgenerationen, som rätt eller orätt brukar kallas 50-talistisk. Det är en solokonsert av utåtvändaste ull, där åhöraren kan få sitt lystmäte på eleganta passager och melodiösa kantilenor.

Violinistens parti är alltigenom tacksamt skrivet i gammal god virtuosmening. Så vitt jag vet är tonsättaren själv pianist, men han måtte veta åtskilligt om fiolspel och ha lyssnat noga på den ”stora” fiolrepertoaren med orkester från det sista halvseklet. Beprövade tonfall och konstgrepp kommer ofta där man mest väntar dem. Men Linde förstår att med den naturligaste säkerhet vända på kuttingen i egna och delvis nya turer.

Bengtsson betonar också konsertens rätt originella uppbyggnad. Den börjar med en andanteintroduktion där soloviolinen tar initiativet och drar upp improvisationsliknande, samtidigt mycket välartikulerade, melodiska linjer. Huvudtemat återkommer i orkestern med ny styrka. Ur det frigörs en solokadens, konsertens enda, innan den egentliga första satsens livliga scherzando drar igång. Linde själv beskrev den första långsamma delen som en lyrisk introduktionssats, men menade ändå att konserten var traditionellt tresatsig. Den andra delen, scherzandot, drar igång en vaggande men rask och något kärvt pastoral där motrörelser i fagotten tillför en primitiv lätt humoristisk karaktär. Det sångbara sidotemat återtas i slutet av satsen. ”Tredje satsen börjar med ett markerat tema (liksom nästan alla viktiga motiv rör sig även detta inom ett septimaomfång) som snabbt efterföljs av solistens mera zigeunerska, rörligt, figurerade motiv”, skriver Bo Linde i sin egen verkkommentar till konserten. Den genomgående karaktären är en mild aggressivitet men det lyriska tilltalet är aldrig särskilt långt borta. Uttrycken skapar en händelserik sats som binds samman av ett flöde av motiviska förbindelselänkar som utmynnar i en stillsam epilog där soloviolinen liksom suckar i en känslosam gest.

Moses Pergament var förutom tonsättare också inflytelserik musikkritiker och skrev vid den här tiden för Stockholms-Tidningen. Förutom en positivt laddad recension av violinkonserten passar han också på att med några rader ge läsarna sin bild av Lindes konstnärskap innan han gör sin bedömning av musiken. Hans förklaring till att Linde inte låtit sig påverkas radikala nyheter är att han nog helt enkelt varit för ung för att finna ett eget tonspråk och nöjt sig med att inspireras av romantiska källor, men att han i violinkonserten visar tecken på en personlig stilistisk utveckling.

Hur långt han hunnit bara på några år fick man besked om i söndagens radiokonsert, då Josef Grünfarb förde hans 1956 (Pergament anger här felaktigt årtal) fullbordade fiolkonsert till dopet. Det är lika gott att säga det genast: med detta verk har Bo Linde lämnat ett imponerande prov på sitt unga mästerskap. Han har förblivit trogen sig själv.

Både Svenska Dagbladet och Stockholms-Tidningen fokuserar sina recensioner helt på uruppförandet av Lindes violinkonsert, medan Åke Lellky i Dagens Nyheter är mer summarisk. Han tar även upp de andra verken som spelades vid konserttillfället, men ger Linde större delen av en stor del av recensionsutrymmet.

Det är omöjligt att spå vad eftervärlden kommer att säga om Bo Lindes violinkonsert, som på söndagen uruppfördes. Men när någon violinist letar fram den på Musikakademiens hyllor och spelar den låt oss säga 2058 (om nu inte elektronikerna tagit död på all tonkonst innan dess) måste de yrvakna lyssnarna (och de vakna musikhistorikerna) säga att det gjordes i alla fall förbålt bra musik även på 1950-talet.

Även om några av samtidens kritiker är svalare än andra togs den överlag välvilligt emot, oavsett på vilken sida man stod i debatten. Violinkonserten har också sedan uruppförandet varit Bo Lindes mest spelade och inspelade verk, såväl nationellt som internationellt. Det partitur som finns i Gävle Symfoniorkesters bibliotek är fullt av anteckningar och justeringar. Efter uruppförandet ändrade Linde efter hand detaljer i konserten i samarbete med violinisten Karl-Ove Mannberg, som var orkesterns förste konsertmästare 1967-1971 och tidigare elev till Josef Grünfarb och framfört konserten vid en mängd tillfällen. På omslagets insida står inskrivet ”Recorded 1972 i Gävle / EMI” och ”Redigerad av R.M.” Man får anta att det är Rainer Miedel som avses och att det är han som gjort åtminstone en del av anteckningarna i partituret. Just det här individuella partiturexemplaret har använts vid flera framföranden och det går inte att avgöra helt säkert vilka anteckningar och strykningar som är Miedels och vilka som gjorts av andra. Vissa stämmor är i partituret överstrukna med blyerts; en instruktion att de inte ska spelas. Det är framförallt oboe och hornstämmorna som strukits vid passager där de dubblerar flöjt och klarinett. Mannberg menar att det kan ha varit en praktisk lösning som användes när konserten framfördes med mindre besättning ute i länet av Gävleorkestern. Det finns även instruktioner att hoppa över närmare 100 takter i scherzandodelen i första satsen, vilket har sin egen historia. Musikjournalisten Carl-Gunnar Åhlén hade hört konserten och träffade vid ett tillfälle Linde där de diskuterade vissa ändringar. De berörde bland annat problemet med att konserten var svår att få in på en LP-sida på grund av sin längd, men enades också om att konserten skulle vinna på en viss nedkortning. ”Då var han inte riktigt nåbar. Han var utbränd, men han tyckte att mina förslag var bra”, minns Carl-Gunnar Åhlén. Det avsnitt man beslöt hoppa över är dessutom besvärligt att spela för orkestern; flageoletter och vänsterhandspizzicaton ska utföras i snabbt tempo, vilket var ännu en tänkbar orsak till att just det avsnittet ströks, menar Karl-Ove Mannberg. Vid inspelningen som gjordes några år efter Lindes död med Mannberg som solist och Gävleorkestern under Rainer Miedel ströks därför tio sidor ur partituret och det är så konserten i allmänhet framförs. Skivan, som för övrigt var Gävleorkesterns första, kom ut på skivmärket HMV inom skivbolagskoncernen EMI och försågs med konvoluttext av Åhlén.

Källor och vidare läsning

Intervjuer med Britt-Marie Linde, programblad till konserter, tidningsartiklar. I Gefle Dagblads lokala uppslagsbok på nätet finns en mängd kortare Gävlerelaterade texter, bland annat om Gävle Teater. Om konserten för violin och orkester har jag talat med Carl-Gunnar Åhlén och Karl-Ove Mannberg. Partitur har tillhandahållits av Gävle Symfoniorkester och Gehrmans Musikförlag. Stockholms Borgarskola har Christina Hellgren beskrivit i en skrift utgiven av Stockholms stadsarkiv 2005.

Inspelningar

En inspelning av violinkonserten gjordes 2003 av violinisten Karen Gomyo (född i Tokyo men uppvuxen i Kanada) i serien Bo Linde Orchestral Works med Gävle Symfoniorkester och dirigenten Petter Sundqvist. Swedish Society Discofil SSACD 1131. Här har man använt den kortare versionen av konserten. Ulf Wallin och Norrköpings Symfoniorkester under Jun’ichi Hirokami har använt sig av ursprungsmaterialet och spelat in konserten utan kortning eller andra ändringar, BIS 1993. Den första inspelningen på LP med Karl-Ove Mannberg, violin och Gävleorkestern under Rainer Miedel är sedan länge utgången.

Featured Video Play Icon

Anders Hillborg – Aeterna

Eftersom jag inte har något klipp från Aeterna är här en trailer från Lucky People Center International. En film som också berör människans förhållande till omvärlden, men på ett helt annat sätt.

Film och musik är ju en fantastisk kombination. Och då menar jag inte filmmusik. Var på Östersjöfestivalen och såg/hörde filmen Aeterna med musik av Anders Hillborg.

Det finns något med filmmediet som gör att det, för den som vill använda det så, ligger mycket nära musiken. Både film och musik använder sig av tempo, rytm, färgskalor, dramatiserande förlopp, färgskalor. Dovt jordfärgat, ljus skirt, blankt och kallt – de olika klangerna är helt avgörande för hur musiken uppfattas. Så är det också i film.

Tänker på detta när jag ser Aeterna av filmarna Jesper Kurlandsky och Fredrik Wenzel med Anders Hillborgs musik i Berwaldhallen. En konsert under den pågående Östersjöfestivalen. Upplevelsen är stark med den gigantiska filmduken, Radiokören och Radiosymfonikerna extra bestyckade med harpa, det armeniska blåsinstrumentet duduk och sopransolist. Alla under ledning av Esa-Pekka Salonen.

Recenserandet av evenemanget överlämnar jag till andra. Men jag kan inte låta bli tänka på andra liknande projekt där film och musik borrar sig in i oss människor och får oss att reflektera över vad vi håller på med. Här handlar det om vårt förhållande till naturen och knyter an till festivalens tematik klimat och makt.

Lucky People Center International av Erik Pauser och Johan Söderberg var en civilisationskritisk film- och musikberättelse inför millennieskiftet, en svenskproducerad motsvarighet till Godfrey Reggios film Koyaanisqatsi från 1983 med musik av Philip Glass.

I Koyaanisqatsi bryts storslagen ofta orörd natur mot storstadens inbyggda hets. Naturens lugn mot de ovänliga miljöer som människan skapat till sig själv.

Jag har skrivit lite om film och musik tidigare, bland annat från utställning i Paris som du kan läsa här. Men framförallt gjorde jag inför den stora Tonsättarfestivalen i Stockholms Konserthus en intervju med Anders Hillborg i tidningen Opus, en kan du läsa här.

Featured Video Play Icon

Tillbaka igen

 

Äntligen! Nu är jag tillbaka här på sidan igen och skriver om musik, konst och annat som berör oss människor. Sedan sist har jag varit ute och rest en del, bland annat besökt Wien, som resulterat i en artikel i tidskriften Opus som handlar om Wienfilharmonikernas sätt att hantera det faktum att halva orkestern under krigsåren var nazister. Den kan man läsa här: http://opusmagasin.se/allt-maste-vara-klarlagt/.

Jag passade då även på att besöka både Schönberg-centret och huset där Schubert dog 1828. Det är spännande att som i Schuberts fall besöka miljöer där de faktiskt levt, skapat och i hans fall också dött. Att titta ut genom samma fönster som Schubert en gång gjorde ger i alla fall mig en sorts förhöjd närhetskänsla, även till musiken. Av besöken gjorde jag ett par små skakiga filmer. (Alltid ett skäl att få spela lite piano.)

 

 

 

 

 

Featured Video Play Icon

Marina Abramović och musiken

 

För konstnären Marina Abramović är tiden i högsta grad en angelägen dimension. Inte för att vi ska hinna med mer i vår utmätta tid. Utan tvärtom, att låta händelser sträcka ut, vara långsamma, är en förutsättning för att kunna uppnå vissa tillstånd, menar hon.

Musik är också beroende av tid. På ett sätt är musik till och med en form av tid. I alla fall är det gestaltningar som utspelar sig i tiden. I flera av sina samarbeten på senare tid lyfter Marina Abramović fram musikens betydelse för en genuin och ostörd andlig närvaro utan att vara religiös.

Tillsammans med pianisten Igor Levit angav hon förutsättningarna inför ett framförande av Bachs Goldbergvariationer i New York. Innan publiken intog sina platser i konsertlokalen fick de ge ifrån sig telefon, klocka, dator eller annat som kunde meddela tid eller skicka in signaler utifrån. Därefter fick var och en, även pianisten, sätta på sig hörlurar som stängde ute allt ljud under trettio minuter före konserten. De som rapporterat från konserten säger att upplevelsen av Bachs musik blev ytterligt stark.

– Jag ger publiken möjlighet att verkligen förbereda sig för att lyssna på riktigt, säger Marina Abramović.

Exakt vad som kommer att ske i Eric Ericsonhallen (Skeppsholmskyrkan) 27 februari till 5 mars när hennes nya The Cleaner tar plats vet ingen. Mer än att Marina Abramović själv och ett stort antal körer kommer att delta och sjunga sin egen repertoar som sträcker sig från barockmusik och Bulgariska folksånger till populärmusik och klassisk körrepertoar. Sången ska bilda ett ljudlandskap som pågår utan uppehåll sju dagar i sträck, under de tider som museet är öppet.

Och i likhet med konserten i New York kommer ALLA att få ge ifrån sig mobiltelefon, kamera, dator och annat som kan hålla kontakt med yttervärlden. Det kan bli en befriande stund för många som fastnat i beteendeträsket att konstant kolla i telefonen efter uppdateringar.

Men det här är bara en del av Abramović mångbottnade och gränsöverskridande konstnärskap. Hon korsar gränserna mellan konst och teater, kollektiva ritualer och det egna jaget. Genom att utsätta sig själv prövar hon underförstådda gränser som ett sätt att bli fri från rädslan, säger hon.

Med skrämmande klarhet har hon visat hur svag respekten för den andre är, och hur lätt det är att överskrida en annan människas fysiska integritet. I sin berömda performance Rhytm 0 placerade Abramović 72 föremål på ett bord med instruktionen ”kan användas på mig efter behag”. Där fanns bröd, vin, fjädrar, en bok och annat mjukt. Men också knivar, kedjor, saxar och en pistol med en kula. Besökare bar omkring på henne, rev av hennes kläder, skar henne blodig med sax och knivar. En person laddade pistolen och ville få henne att skjuta mot sig själv.

Den stora retrospektiven på Moderna Museet i Stockholm, den första någonsin i Europa, är utan tvivel en av de verkligt stora konsthändelserna under 2017.

Göran Persson

 

Featured Video Play Icon

Göteborgs Filmfestival: Körkarlen med musik av Mats Larsson Gothe

 

Mats Larsson Gothes musik blixtrar av intensitet och frenetisk energi, men lockar också med sin innerlighet och värme. Vid Tonsättarweekenden i Stockholms Konserthus våren 2016 uruppfördes hans tredje symfoni, som var en fortsättning på hans opera Blanche & Marie. (Jag hade då förmånen att få intervjua honom för en artikel i Konserthusets tidning Lyssna.)

I samband med den pågående Göteborgs Filmfestival ska nu Göteborgs Symfoniker spela helt nyskriven musik av Mats Larsson Gothe till filmklassikern Körkarlen. De spelar alltså live till filmen som projiceras på en stor duk i Göteborgs Konserthus.

Filmen hyllades inte bara i Sverige utan också internationellt, bland annat menade Charlie Chaplin att det var den bästa film som gjorts. Ingmar Bergman återvände till Körkarlen under hela sitt liv.

I det bifogade filmklippet berättar Mats Larsson Gothe hur han jobbat med musiken till filmen.

Featured Video Play Icon

Polarsken i Köln

 

För några år sedan följde jag dirigenten Stefan Parkman under ett par dagar inför uruppförandet av Sven-David Sandströms Matteuspassion i Berlin. Konserten i legendariska Philharmonie väckte uppmärksamhet och när Sven-David höll en konsertintroduktion i en av det stora konserthusets foajéer var det smockfullt. Men den som stod i centrum allra mest var nog Stefan Parkman, som utan tvekan är en av Sveriges internationellt mest hyllade kördirigenter.

Sedan några år tillbaka är han chefdirigent för WDR Rundfunkchor Köln. Han är unik på många sätt, inte minst genom sin kombination av musikalisk gestaltningsförmåga i rollen som dirigent, och talang och kreativitet att få saker och ting att bli av.

Han står bakom ett initiativ i form av en konsert med uteslutande svensk körmusik i Trinitatiskirche i Köln som äger rum i morgon, lördag 21 januari. Under rubriken Polarlichter – Polarsken, eller Norrsken, vilket man nu väljer – presenteras ett spektrum av den svenska körmusiken. Moderna klassiker som Ingvar Lidholms … a riveder le stelle, Ludvig Norman, ny musik av Catharina Palmér, Jan Sandström, Alexander Jan Öberg, Staffan Storm, bland andra. Läs mer på WDR:s hemsida här.

Med i alltihopa finns också Stims Promotionnämnd, SPN, som organiserar frågepaneler och seminarier med de deltagande svenska tonsättarna. Allt för att sätta fokus på den svenska körmusiken.

Kvällen i Köln innehåller dessutom ännu ett uruppförande i Tyskland av ett verk av Sven-David Sandström, Nun komm der Heiden Heiden Heiland. Och liksom i Matteuspassionen återvänder Sven-David till Bach, som använde Nun komm der Heiden-texten i en av sina kantater.

Musiken låter naturligtvis inte som Bach, men där finns ett släktskap med barockens täta körklanger och imiterande stäminsatser.

Jag har aldrig varit i Köln. Och just nu önskar jag mer än någonsin att jag hade möjlighet att åka dit.

Göran Persson

Featured Video Play Icon

Klassiska podden

 

För lite över ett år sedan gjorde jag en trendspaning här på www.gpersson.se och konstaterade – folkbildning om klassisk musik inne. Och intresset har inte avtagit, tvärtom. Serien Den svenska musikhistorien med Mattias Lundberg och Esmeralda Moberg har nominerats till det europeiska Radio- och TV-priset Prix Europa. Hur det går vet vi om någon månad.

Det finns ytterligare en högkvalificerad pod med inbjudande tilltal – Klassiska podden med Camilla Lundberg och Carl Tofft.

Här lockas jag in i resonemang om Beethoven, Britten, Brahms, Stravinsky. Det är underbart underhållande! Och det finns väl få som har sådan koll på Wagner som Camilla Lundberg. Tillsammans med Tofft navigerar hon skickligt i hans provocerande världsbild som användes av nazisterna i den estetiska iscensättningen av sin ideologi.

Det har även historikern Ingemar Karlsson och tidigare kulturchefen på DN, Arne Ruth, berört i boken Samhället som teater. Estetik och politik i Tredje riket. En skrämmande beskrivning av den estetiska gestaltningens sprängkraft.

Och musik är verkligen inte att leka med, om den används i onda syften. I Wagner-podden pratar Lundberg/Tofft om Richard Wagners sonsonson Gottfried Wagner, som de båda har träffat. Han har tagit avstånd från den övriga familjens Wagnerhyllningar och på kuppen kastats ut från Bayreuth. Även jag har träffat Gottfried Wagner, och han sa då att ”den närmast perversa upprepningen av några av Wagners operor är själva inbegreppet av det tyska samhället i sin mest motbjudande form”. Det var i samband med en intervju jag gjorde med Gottfried Wagner och Janos Solyom inför en serie konserter och föreläsningar de båda genomförde 1994 och som kretsade kring musik av tonsättare som dödats i nazisternas förintelseläger.

Wagners musik har använts i mängder av filmer. Klippet här ovan är inledningen till Lars von Triers Melancholia och musiken är ur Wagners Tristan & Isolde. Det är vansinnigt vackert. Ont eller gott, det är lätt att bli förförd.

Göran Persson

Featured Video Play Icon

Oemotståndligt på The Kitchen – Dichterliebe/Divine Bitches

 

Om jag ändå hade möjlighet att vara i New York nästa helg 17-18 september. På The Kitchen, legendarisk scen för konstnärligt innovativa projekt, gör New York-baserade konstnären Emily Sundblad och DJ Juliana Huxtable tillsammans en musikalisk performance med sångare och ensemble. Scenografin är gjord av en av mina absoluta favoritkonstnärer, Klara Lidén, som hade en stor utställning på Moderna Museet i Stockholm 2011.

Så här skriver The Kitchen på sin hemsida om föreställningen:

”Dichterliebe/Divine Bitches is an erotic and elegiac collage operetta punctuated by original songs, lieder from Robert Schumann’s song cycle Dichterliebehttp://www.thekitchen.org/event/emily-sundblad-dichterliebe-divine-bitches, and current hits rearranged as classical choral compositions..” (Läs hela)

Låter helt oemotståndligt! The Kitchen fyllde 45 år förra året och är fortfarande en av de mest intressanta och gränsöverskridande mötesplatserna för konst, design, teater, dans, film, foto, musik, performance och annat i samma anda. Här hade fotografen Cindy Sherman sina första utställningar. Här gjorde Talking Heads sina första spelningar. Här startade Laurie Anderson sin karriär. Hon sitter för övrigt i The Kitchens styrelse. Länge var tonsättaren Philip Glass The Kitchens ordförande, men han har nu dragit sig tillbaka och är Chairman emeritus. I The Kitchens advisory board sitter konstnärer, poeter, tonsättare, musiker och koreografer. En av medlemmarna är multikonstnären Meredith Monk.

Jag har berört The Kitchen tidigare, bland annat i den här texten i Uppsala Konsert & Kongress programtidning. Och här, i samband med Cindy Shermans utställning på Moderna Museet. Länkat till den artikeln finns också en film som The Kitchen gjorde till sitt 40-årsjubileum. När Philip Glass besökte Göteborg med sin ensemble och tillsammans med Göteborgs Symfoniker och kör framförde musiken till filmen Koyaanisqatsi live i Scandinavium skrev jag om det här.

I det bifogade klippet med Emily Sundblad från Algus Greenspon Gallery i New York mixas andra satsen i Schuberts fantastiska andra pianotrio opus 100 med hitlåten Love Hurts.