Om att spela Beethovens pianosonater

 Intervju med Per Tengstrand inför konserterna i Uppsala Konsert & Kongress

 

Att spela samtliga Beethovens pianosonater är en krävande uppgift och du har förberett dig länge. Vad var det som fick dig att vilja göra alla sonaterna under två koncentrerade konserthelger?

Jag har ju gjort de 32 sonaterna ett flertal gånger de senaste tre åren, men aldrig på detta sätt. Jag tyckte att det kunde vara spännande att gå in i sonaterna enormt intensivt under en kort tid, så att publiken kan lyssna till 16 sonater under en helg, sedan ta en paus och smälta intrycken och sedan gå på med en ny helg igen. Vanligtvis reserverar man en kväll till en konsert. Nu är det mera fråga om att ägna en hel helg åt bara Beethoven! Och senare ännu en!

Vilken var den första pianosonaten av Beethoven du lärde in?

När jag var riktigt liten så satt jag faktiskt och övade maniskt på Månskensonatens alla satser, även den riktigt kniviga finalsatsen. Jag var kanske en nio år eller något i den stilen. Så värst bra var det förmodligen inte, men jag minns fortfarande att jag tyckte att det var så roligt att jag för en gångs skull inte hellre ville sticka ut och spela fotboll!

Beethoven är ju en mytomspunnen personlighet som oupphörligt fascinerar. Tidigare konserthuschefen i Stockholm, Åke Holmqvist, har fått Svenska Akademiens Axel Hirsch-pris och Expressens musikpris Spelmannen för sin stora biografi om honom. På vilket sätt speglar pianosonaterna Beethovens personlighet?

Även om jag är fullt medveten om att det är en subjektiv och spekulativ åsikt, så tror jag att pianosonaterna är det mest personliga Beethoven komponerade. Piano var hans huvudinstrument och solosonaten var den form där han kunde experimentera som mest. Beethoven var ju inte en människofrånvänd person som ung, utan en ganska pigg, glad och självsäker man. Det var med dövheten som han blev ensam och, som han själv skriver, melankolisk. Att följa Beethoven från en stursk ung tonsättare i de första pianosonaterna till den nästan ofattbart sorgetyngda långsamma satsen i Hammarklaversonaten är en resa som är alldeles fantastisk. Och visst är första satsen på Månskensonaten ofta spelad, men det är ändå otroligt vilken starkt personlig känsla av fundersam melankoli man får av det stycket.

Två helger, tio konserter, 32 sonater! Många konsertbesökare kommer att gå på alla konserterna. Att gå in i musiken på det sättet, vilka extra dimensioner ger det till upplevelsen, tycker du?

Min förhoppning är att formatet gör att både artist och publik verkligen kan gå in i en “andra andning”, en egen värld och få upplevelser som vi inte får om det “bara” är en konsert på två timmar. När jag har spelat sonaterna tidigare har det känts som att det bildas en väldigt speciell kontakt mellan artist och publik, och den kontakten tror jag kan bli extra stark på det här sättet.

Du har ju faktiskt själv valt ut de båda Steinwayflyglarna i Uppsala Konsert & Kongress!  Och de har lite olika klang. Vet inte om du håller med mig, men den ena tycker jag har lite briljantare klang, den andra är något rundare i konturen. Vilken av dem tycker du passar bäst för Beethovens sonater?

Det är ju en väldigt intressant frågeställning. Det är ju ofta så att samma stycke låter totalt annorlunda på olika instrument. I USA har jag gjort en konsert med en Steinwayflygel och ett hammarklaver på scen, och spelat samma passager på båda instrumenten. Det är chockerande hur olika karaktär samma musik får.

Jag skulle nog tro att som helhet är det flygeln med rundare klang som passar bäst. Beethoven skrev i brev om sin tids instrument och klagade på att de inte var tillräckliga för det legato han ville ha.

När du har dykt ner i Beethovens pianomusik på det har sättet, har du upptäckt nya saker som du kanske inte var medveten om tidigare?

Oh ja, absolut. Det dyker ständigt upp nya möjligheter att spela passager och fraser. Men kanske det viktigaste är att man utvecklar en slags musikalisk instinkt som man litar på, och därför egentligen tänker mindre, planerar mindre vad man skall göra på konserten.

Beethoven, född 1770, död 1827, men är ständigt aktuell och känns angelägen för oss idag. Varför, tror?

Naturligtvis är musiken den största anledningen, men jag tror att Beethovens kamp mot livets öde som tog hörseln ifrån honom, som gav honom ett ensamt liv i dålig hälsa; den kampen kan vi alla beundra och inspireras av. Han gav trots allt aldrig upp, utan valde att bejaka den unika gåva och talang som livet gett honom. Allas våra liv innehåller mängder med sorger som gör det svårt och tungt att leva – men till slut älskar vi det faktum att vi lever. “Att vara eller inte vara” – Beethoven är genom sin musik en ständig påminnelse att svaret är “att vara”.

Göran Persson