Fåglarna i öknen

Olivier Messiaen lyssnade på fåglarna, läste antik grekisk poesi och indisk musikteori. Världen, den faktiska och den andliga, fann han fantastisk och gränslös. ”Des canyons aux étoiles” (Från öknen till stjärnorna”) är ett av hans väldigaste verk. Själv beskrev han det som religiöst, geologiskt och astronomiskt.

Des canyons aux étoiles  – det vill säga att stiga från klyftornas djup upp till stjärnorna – och ännu högre, till de uppståndna i himlen, för att lovprisa Gud i hela hans skapelse: jordens sköhet (dess klippor, dess fågelsång), den fysiska himlens skönhet, den andliga himlens skönhet.

Detta verk är alltså först och främst ett religiöst verk av lovprisning och kontemplation. Det är också ett geologiskt och astronomiskt verk; ett verk med färger och ljud, där alla regnbågens färger kretsar kring det blå hos Stellers blåskrika och det röda i Bryce canyon. Fågelsången kommer huvudsakligen från Utah och Hawaii. Zion Park och stjärnan Aldebaran är här himmelska symboler.                                                                 

Olivier Messiaen

 

Utah, USA. Dagen gryr. Öknen breder ut sig i långa tunga dyner. Tomhet. Här är livet dyrbart som fågelns sång, och samtalet, den inre dialogen med Anden är plötsligt möjlig.

I tystnaden hörs den sahariska ökenlöplärkan, och det stillsamma hornet trängs ut av små klockor, piccolaflöjt och höga violinflageoletter.

Mellan vindkasten, alstrade av orkesterns aelofon, hörs de svart- och orangedräktiga trupialerna, de amerikanska gyllingarna. I pianot sjunger de sina karakteristiska figurer med rytmisk skärpa och avrundad intensitet. Traktens vackraste fåglar, Townsends solitärfågel, vireosångaren och prärieorren, måste samtidigt kämpa med geophonens uppvirvlande sandstormar.

Vad som står skrivet i stjärnorna: ”Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det. ”Du är vägd på våg och befunnen för lätt.” ”Mene, mene Tekel U-Farsin.” Orden kommer från orientaliska mynt och anspelar på den vikande styrkan hos rikena i Babylonien, Mede och Persien. Messiaen har behållit idén om antal, vikt och mått för att relatera dessa till stjärnorna och ”orden är transformerade till ett alfabet av klanger och varaktigheter med fastlagda harmonier”.

Samtidigt som Messiaen gärna levde i Orientens fascinerande och annorlunda tankevärld var han en teoretiker av guds nåde. Redan 1944 presenterade han sina musikaliska system i ”Technique de mon langage musical”. Han visar sina olika sätt att konstruera och variera rytm genom fasta tilläggsvärden, rytmiska celler som ger samma resultat oavsett om de spelas framifrån eller bakifrån och system av skalor med inre symmetrier som gör att de endast kan transponeras ett begränsat antal gånger innan den ursprungliga tonuppsättningen återvänder.

Bara några år efter kriget föregrep han den totala serialismen i pianoverket ”Quatre études de rythme” som blev utgångspunkten för Pierre Boulez, Karlheinz Stockhausens och hela Darmstadskolans arbete i början av 1950-talet.  En utveckling som snart bar iväg mot det totaldeterministiska skapandet, en musik av matematiska och statistiska formler som paradoxalt nog ofta inte gick att skilja från den totalt slumpmässiga.

Själv åkte Olivier Messiaen ut och lyssnade på fåglarna, läste antik grekisk poesi och indisk musikteori. För honom var världen, både den faktiska och den andliga, fantastisk och gränslös. Att importera en lärka från Sahara för att den passar in i det musikaliska ökenlandskapet som egentligen utgörs av Bryce canyons i USA var därmed inget som helst problem för honom. Och han visste exakt vad han gjorde. Han hade koll på allt från Stellers Nordamerikanska blåskrika (efter naturforskaren och upptäcktsresanden Georg Wilhelm Steller, 1709-1746, mest känd för sin tio meter långa sjöko) till den bevingade färgprakt han beskrivit i pianoverk som ”Catalogue d’oiseaux” och Oiseaux exotiques”.

Messiaen skrev: ”Rödviolett, orange, rosa, djuprött, scharlakansrött – alla variationer av rött, så märkvärdig vackert.” Dessutom noterade han allt han kunde om alla fåglar han hörde. Bryce canyon i Utah var det mest magnifika i hela USA och Messiaen formade utifrån det han sett materialet till ”Des canyons aux étoiles”, på svenska ”Från öknen till stjärnorna”, ett av de väldigaste verk han skrivit.  Tolv satser för piano solo, fullt träblås, bleckblås och slagverk mot vilka han väger tretton stråkar som balanseras våghalsigt på klyftans rand.

Även om ”Des canyons des étoiles” med sina udda fågelarter beskrivna i pianot och de karga omgivningarna skildrade i orkestern knyter an till Oiseaux exotiques klangliga biotopi når Messiaens klangliga vingslag här betydligt längre tillbaka i honom själv.

När han i sina mest exotiska fågelbeskrivningar strängt härmar en shaman med vridna intervall och klanglig interferens landar han i ”Des canyons…”helt okomplicerat i ett friskt durackord och gör återkopplingen till sin egen ungdomsmusiks förlopp tydlig. Det är som om han låter fågelsången klinga inom ramen för det harmoniskt ”mänskliga” diatoniska språket.

Men som alltid lyser färgerna i de glödande ackorden. Andra avdelningen av ”Des canyons…” slutar med ett glänsande E-dur. Det har han hämtat från ”La Transfigurations de Notre-Seigneur Jésus-Christ”, musiken som redan klingade i hans huvud under resan till Utah – han var mitt inne i en skivinspelning tillsammans med Antal Dorati. Tredje och sista delen klingar ut i ett förandligat och skuldlöst A-dur. Det är de bärande tonarterna och samtidigt de viktigaste färgerna: A-dur är alltid blått, här den blå himlen, och E-dur är Bryce canyons orangeröda klippor. För Messiaen var det fullständigt logiskt eftersom han menade att komplementfärgernas musikaliska relation var kvinten och de båda tonarterna ligger bredvid varandra på en kvints avstånd i kvintcirkeln.

Tillsammans är de tolv satserna inte en sightseeingtripp till ett vackert sår i jordskorpan och de naturliga varelser som finns däromkring. Det är en uppstigning från djupet av en canyon till stjärnorna, som börjar med en kromatisk öken och slutar i ett upphöjt tonalt himmelskt rum. En andlig pilgrimsfärd som anträds och till sist når sitt mål.

Messiaens uppfattning om tiden undandrar sig enkla sekvensförhållanden. Den kan stanna, rotera, krökas och fås att vända tillbaka mot sin ursprungliga kärna. Musikaliskt betyder det att himlen inte är en slutpunkt, utan portarna till det kosmiska rummet öppnas redan med åttonde satsens klara A-durklanger. Samtidigt nås inte djupet av Bryce canyon förrän i den stora och centrala sjunde satsen över vilken Messiaen bland annat placerat texten ”Så att ni tillsammans med alla heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet” (Efesierbrevet 3:18) tillsammans med mystikern Romano Guardinis ”Världsliga bekymmer kommer inte att försvinna, men de kommer att omvandlas till Evigheten” (Den heliga mässan, kap. 26: Tiden och Evigheten). I den kontinuerliga uppstigningen bär flera satser motsatserna inom sig: mörker-ljus, kromatik-diatonik, bas-diskant.

Och till sist blottas den Himmelska staden. De rosa, vita, ljuslila, röda och svarta murarna, de gröna träden och den klara floden i Zion Park, symbolen för Paradiset. Fåglarna, den röda, rosa och bruna bergsrosenfingens snabba och melodiösa löpningar, prärieorrens piskande, gärdsmygen som för sista gången får liv genom solohornet och domherrekardinalen som med sina röda linjer ger sig ut i en kort pianokadens före den slutgiltiga apoteosen.

Göran Persson