En guru är i stan

Det myllrar av folk i Kungl. Musikaliska Akademiens lokaler vid Blasieholmstorg i Stockholm. Trots mycket sparsam information tycks ”alla” veta att tonsättaren György Ligeti är i stan.  Han ska hämta ytterligare ett pris att lägga till samlingarna, Schockpriset. Och dessutom plussa på bankkontot med 400 000 allt värdefullare svenska kronor.

Och i kammarmusiksalen radar en skolklass upp sig: Folk Rabe, Bo Wallner, Arne Mellnäs, Sven-David Sandström, Eric Ericson och Ingvar Lidholm. Alla tunga personligheter i vårt svenska musikliv. De var de som var med och hade rollerna som lärare och elever under det glada 60-tal då Ligeti var en ständigt återkommande gästprofessor i kompositionsklassen vid Musikhögskolan i Stockholm. Det var på den tiden när ingen visste vad som skulle hända, happeningens årtionde.

Foto: Kimmo Mántylá
Foto: Kimmo Mántylá

Till detta faktum återkommer alla som var med. Varje undervisningstillfälle där Ligeti tog plats i rummet slutade med något sorts kaos eller att han fick bäras ut ur rummet för att ingen kunde få stopp på honom. Förväntningarna om en liknande utveckling denna eftermiddag la sig som ett fnissigt lödder över lyssnarna i akademiens kammarmusiksal.

– Men ni förstår, jag hade kommit från Ungern några år tidigare och behövde pengar. Det här var ett enkelt sätt att förtjäna dem. Besöka Stockholm tre veckor tre gånger om året. Det var bara för pengarna! förklarar han på klingande uppriktig svenska.

Den här gången håller han en mycket väl strukturerad och sammanhållen föreläsning om sitt förhållande till den afrikanska musiken. Inte om Sverige och sextiotalet som akademiens representanter naturligtvis hade tänkt sig.

 

Söker förnyelse

– Men jag är ingen etnolog! All information om den afrikanska musiken kommer från cd eller böcker, betonar han när vi senare träffas i ett hörn i Musikaliska Akademiens lokaler tillsammans med några andra journalister.

– Det är viktigt för mig att exponera mig för allt som händer. Att leva i samtiden och att förnya mig. Att upprepa saker är ointressant.

Och det är en viktig upplysning både om honom själv och hans musik. Även om det för Ligeti naturligtvis inte handlar om musikmode vågar han bejaka sin samtid med alla dess beståndsdelar. Nu skrattar han till exempel åt sin opera ”Den stora makabern” som för snart 20 år sedan gjorde skandalsuccé vid uruppförandet på Stockholmsoperan och kallar den för popkonst-collage. Även om den fortfarande är oerhört intressant var den just då på ett helt annat sätt än nu i fas med samtiden. Vid en nyuppsättning i Schweiz nyligen upptäckte han dessutom svagheter in tredje akten som måste rättas till inför Sony Classicals utgivning av hans samlade verk på 13 cd.

 

Chopin och Afrika

Men hans verkligt stora intresse för närvarande är de samlingar av pianoetyder som påbörjades i mitten av 1980-talet med en bok om sex etyder. 1988-94 skrevs del två och nu har han några etyder i den tredje etydboken färdiga. I Ligetis exklusiva variant av World Music bygger han vidare på den stora pianotraditionen från Chopin, Liszt och Rachmaninov med Afrika som teoretisk inspirationsmodell. Det är rasande svårspelad musik – vilket dock inte verkar bekomma den unge pianisten Fredrik Ullén det minsta när han spelade etyderna vid Ligetis Stockholmsbesök. Och liksom den likaledes mycket svårspelade pianokonserten (från samma tid som första etydboken) är det musik där olika skikt av händelser lagras ovanpå varandra i en invecklad polyfonisk, polymetrisk och polyrytmisk textur.

Men min konspirationsteori att György Ligeti skulle gömma sig bakom en fasad av komplexitet kommer snabbt på skam. Han lutar sig fram och höjer ett vänligt men bestämt finger. Hans mörka kostym stramar och ser lika obekväm ut som jag just då känner mig.

 

Enkelheten får vänta

– Komplexiteten har ingen som helst betydelse. Musik kan vara mycket enkel, som till exempel en ländler av Schubert. Eller mycket komplicerad som Beethovens Hammarklaversonat, det spelar ingen roll. Det enkla kan vara lika genialt som det invecklade.

Och kanske söker sig också Ligeti, som många andra tonsättare och musiker med ålderns rätt, tillbaka till det enkla, det tydliga. Men inte än!

Trots att han säger sig vilja återupprätta 1900-talets förlorade harmonier och melodier – naturligtvis på sitt eget speciella vis – kan han inte hindra sig själv från att dras in i den centralafrikanska musikväven.

Genom att föra över en helt annan rytmvärld till ett ensamt piano utmanar han våra stela fyra fjärdedels-öron och instrumentalisternas förmåga att spela flera metriska och rytmiska skikt samtidigt.

– För att göra det möjligt har jag infört en mycket snabb pulsation som ligger likt en gemensam minsta nämnare för alla överlagrade skikt.

 

Debussymoln

Det myllrande resultatet är mycket typiskt för Ligetis senare musik samtidigt som han fortfarande tillåter sig att stanna upp och låter musiken klinga ut i någonting som liknar impressionistiska Debussymoln. Själv vill han helst lägga sig i en egen stilistisk låda liksom några av hans mer kända kolleger får egna personliga etiketter: Stockhausen, Xenakis och Boulez.

Han beskriver mycket dråpligt, men med en underton av allvar, hur musikvärlden är indelad i olika partier.

– I Adornopartiet samlas de mycket allvarliga människorna. De har ingen humor och är mycket seriösa, flinar han. Avantgardepartiet kanske jag själv tillhör även om det är mer eller mindre utraderat liksom den eventuellt socialistiska ideologi som låg bakom det. Sedan finns Musikpartiet som grundades av La Monte Young med stort intresse för harmoniska spektra och där meditation och österländsk religion är viktigt.

 

Dyrbara rester

Även om han berättar raljant och med humor är han likafullt övertygad om en koppling mellan ideologiska och politiska uppfattningar och hur musik låter. Inte så enkelt att den som skriver musik som låter si eller så måste vara sosse eller moderat, mycket mer invecklat. Men hänger ihop gör det.

Att han själv är upphöjd till guru och stjärna illustrerades på Musikaliska akademien av att några ur publiken skyndade sig att plocka upp och lägga beslag på de dyrbara resterna av föreläsningen, pappersbladen som Ligeti gjort anteckningar och krumelurer på.

text: Göran Persson

Artikeln var publicerad 1995 i Rikskonserters magasin Musik.