Per Nørgård

Att läsa texter av den danske tonsättaren Per Nørgård och höra hans musik är en ständigt överraskande upplevelse. Han har skrivit närmare 400 verk som omfattar det mesta – operor, symfonier, konserter, elektroakustisk musik, kammar- och körmusik, musik till filmer och balletter. Dessutom mängder av artiklar om och kring musik. Nu är han i fokus vid höstens tonsättarfestival i Konserthuset.

Per Nørgård inspirerades i begynnelsen av föregångare som Jean Sibelius, Carl Nielsen och även Vagn Holmboe som var hans lärare. Vid ett av deras första möten i slutet av 1940-talet visade Per Nørgård upp ett av sina partitur och Holmboe utbrast: ”Jag är överraskad!”

Och förmågan att göra det oväntade är träffande för Nørgård. För även om han har hållit fast vid sin oändlighetsserie som han upptäckte redan i slutet 1950-talet och utvecklat under åren har han alltid haft förmågan att ta in på nya musikaliska stigar. I modernismens spår på 1960-talet experimenterade han med happenings och stora nebulösa verk som Iris och Luna. Och han har låtit sig inspireras av den schizofrene schweiziske konstnären Adolf Wölfli som han träffade på 1970-talet. Ett magnifikt klingande resultat av deras möte är den expressivt laddade fjärde symfonin från 1981, som också kommer att framföras under festivalen.

Trots den energi som alltid strålar kring Per Nørgård slås jag av lugnet och ödmjukheten i hans röst när vi en sensommardag talas vi på telefon. Jag undrar hur det känns att få höra både första symfonin och den allra senaste, åttan, som uruppfördes så sent som förra året, på samma konsert. Musik med nästan sextio år mellan sig.

– Varje tid har sin storhet. Du befinner dig alltid i nuet, oavsett och du är 20, 40 eller någon annan ålder. Jag började på min första symfoni när jag var 21 år och den blev klar några år senare. Jag minns den tiden väl och hur lycklig jag var när den skulle uruppföras i Köpenhamn. Och jag tycker fortfarande mycket om den här musiken, säger Nørgård.

I en tidningsartikel hittar jag att ett citat av Nørgård: ”Slutet är aldrig slutgiltigt. Det kommer alltid något nytt.” Nu har han just fyllt 80 och känner stor glädje över att tonsättarfestivalen i Stockholms Konserthus ägnas hans musik. Och den spänner över ett brett spektrum av hans produktion. Har hans förhållningssätt till musik och komponerandet förändrats genom åren, frågar jag.

– Man förändras som människa genom livet. Det är olika saker som är viktiga och du är inte alltid riktigt samma person. Det påverkar också det du skapar, svarar han med lätt begrundan i rösten.

Och hans intressefokus har skiftat ett antal gånger. Förutom oändlighetsserien har han också använt sig av principen om gyllene snittet, fraktalteorier och astrologi i sökandet efter nya klangvärldar. Nørgård säger att han tränger längre och längre in och jag tolkar det som att hans egna konstnärliga insikter med åren blir allt djupare. I vårt samtal återkommer han gärna till åttonde symfonin. Och jag kan inte låta bli att undra om han också kommer att våga sig på att komponera en nionde symfoni och ge världen en Nørgårds nia.

– Jag planerar aldrig framåt på det sättet. För mig är inspirationen och idéerna avgörande. Just nu har jag inga planer, men visst kanske det blir en nionde symfoni! säger Nørgård. Men nu ser han fram emot att komma till Stockholm när festivalen drar igång i november.

Göran Persson