Paul Lewis i Stockholms Konserthus

Pianisten Paul Lewis är speciell. Till skillnad från många solister i världstoppen växte han inte upp i en hemmiljö som flödade av musik. Han kommer från Liverpool där båda föräldrarna hade jobb långt från musiklivet. Inte ens började han spela särskilt tidigt, pianot kom in i hans liv först i tolvårsåldern. Förra året fyllde han fyrtio och är idag en av de mest spännande pianisterna i sin generation.

Han äger inte bara en självklar virtuositet som han briljerar med i sina prisbelönade inspelningar av Beethovens pianokonserter och sonater. Han tycker också om att fördjupa sig i musikens sammanhang, och i perioder fokusera helt på enskilda kompositörer. Efter att under flera år borrat sig ner i Beethovens pianomusik har han den senaste tiden ägnat sig åt Frans Schubert. Mest har det handlat om den musik Schubert komponerade under slutet av sitt alldeles för korta liv. När Lyssna ringer upp Paul Lewis har han just anlänt till Japan för konserter i Nagoya och Tokyo. Det känns ändå som om han satt i rummet bredvid när han förklarar sin fascination för Schubert.

– Musiken är gestaltad i flera lager! Schubert kommunicerar med oss som i ett förtroligt samtal. Det ger utrymme för detaljer, inte bara enkla och tydliga musikaliska gester. Här finns en underliggande och enorm rikedom av uttryck.

Paul Lewis riktar in sig på tonsättare han verkligen älskar och kan få ett personligt förhållande till. Han förbluffas själv över hur det hela tiden öppnar sig nya tolkningsmöjligheter och att musiken växer och blir mer mångfasetterad ju mer han fördjupar sig i de stora konstnärskapen. Men hur omvandlar man intellektuell kunskap till musikaliskt uttryck? Konkret: Vad är hemligheten med att spela Schubert? undrar jag.

– För mig handlar det om att hitta balansen. Att väga de olika uttrycksnivåerna mot varandra.  Hittar man den balansen framträder en stor och fascinerande musikvärld, trots det relativt lilla formatet, säger Paul Lewis.

Han menar också att konserter där man koncentrerar sig på en tonsättares verk, som nu när han besöker Stockholm, ger lyssnaren en unik möjlighet att låta musiken framstå i hela sin variationsrikedom. Det ger en större och mer inträngande lyssnarupplevelse än om man bara hör enstaka verk.

Schubert var svårt sjuk syfilis när han skrev sina tre sista pianosonater bara några månader före sin alldeles för tidiga död 1828. Tror du han hade föraningar, undrar jag?

– Det vet jag verkligen inte! Det är sådant vi aldrig kan få något svar på. Men när man hör de här sonaterna slås man av c-mollsonatens reflekterande nostalgi som tycks blicka bakåt, mot livet som det har varit. I A-dursonaten blommar han ut och riktar sig mot framtiden. Men så i sista kommer grubblerierna. Han finner inga svar, däremot glimtar av hopp.

De tre sista sonaterna är en sorts tredelad musikalisk berättelse för piano. Vi kan inte förstå hur Schubert har tänkt, men vi kan ana hur han har känt. Och det här är ett tillfälle att höra hela historien. Paul Lewis har levt med Schubert i flera år och känner honom bättre än de flesta. I Konserthuset finns nu möjlighet att höra hans mycket personliga och inkännande versioner av Schubert kanske mest utlämnande pianosonater.

Göran Persson