Martin Fröst – Dollhouse

Med rörelsen i centrum
Klarinettisten Martin Fröst är utan tvekan en av vår tids största blåsare. En unik personlighet som kombinerar virtuositet i världsklass med att ständigt utforska nya aspekter på den musikaliska kreativiteten.
Efter succéer som No Strings Attached, Voices and Wings, B-A-C-H och Dances to A Black Pipe presenterar han nu Dollhouse. En konsert som blottlägger de osynliga trådarna mellan musiker och musik, mellan dirigent och orkester och får saker och ting att hända på flera olika plan.
– Det är en sorts undersökande av vad som händer på scenen där jag skapar en fusion mellan dirigering, spel och koreografi. Rörelserna är införlivade i musiken och musikerna följer min koreografi. Allt landar i ett sorts sceniskt gränsland där musikerna reagerar på mina rörelser; i någon bemärkelse är det en frigörelse från invanda mönster, ett annorlunda sätt att kommunicera för att nå nya dimensioner i musiken.
Som en av världens absolut främsta klarinettister framträder Martin Fröst regelbundet med Concertgebouworkestern i Amsterdam, Gewandhausorkestern i Leipzig, Philharmonia Orchestra i London, Los Angeles Philharmonic och New York Philharmonic med flera. I sin roll som dirigent samarbetar han med orkestrar som Detroit Symphony Orchestra, Deutsche Kammerphilharmonie, Academy of St Martin in the Fields och Kungliga Filharmonikerna. När Lyssna ringde upp honom var han just i färd med att packa väskan för att åka till den prestigefyllda festivalen i Verbier i Schweiz för att medverka vid flera konserter. Men han tar sig ändå tid att prata om musikens allvar och kraft.
– Kanske har vi idag, som ett resultat av den drivna utvecklingen, en tendens att destillera bort ”den mänskliga rösten” ur musiken. Det blir likriktat strömlinjeformat eller bara trevligt… Vi måste alltid låta trevligt musicerande övergå till sång och spel på liv och död, att ibland våga ställa sig på en plats där det kan bli antingen fantastiskt eller fiasko, menar Martin Fröst.
Som traditionsbärare men också trendsättare skapar han ständigt nya konstnärliga uttryck inom ramen för traditionell musik. I Dollhouse vrider han på perspektiven och får oss att tveka om vem som styr och vem som blir styrd. Här sker kommunikationen i flera olika skikt, och gesterna är stundtals mycket subtila. Invanda mönster ställs ibland på ända när vi inser att en orkester kan ledas på andra sätt än det vi är vana vid – en dirigent!
– Andning eller förflyttningar på scenen kan ge helt nya impulser och ytterligare djup eller klarhet. Ibland kanske också tvärtom, en medvetet presenterad ambivalens och osäkerhet. Under alla omständigheter har allt det som sker mellan de medverkande betydelser för hur musikens många dimensioner kommuniceras till omvärlden – publiken, säger Martin Fröst.
Sammansmältningen av musikens både fysiskt konkreta och abstrakta dimensioner – klanger, tempi, melodier, rörelser, andning, koreografi, energi – har drivits längts i Martins bror Görans stycke DTangled. När den här artikeln skrivs är musiken bara påbörjad, men idén om en dimensionernas sammansmältning är tydlig. Till de koreografiska delarna har bröderna Fröst engagerat koreografen Birgitta Egerbladh, som också själv är kompositör. Hon har gjort en mängd uppmärksammade föreställningar, några från de senaste åren är ”Kom ta min hand” på Folkteatern i Gävle och ”Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter” på Dansens hus i Stockholm.
Som en ständigt återkommande gäst på de stora konsertscenerna världen över spelar Martin Fröst ofta verk ur den välkända klarinettrepertoaren. Men han menar att det är viktigt att ibland testa konventionens gränser, nå randen av det tillåtna och ruska om både sitt eget konstnärskap och publiken. Vi har idag tillgång till tusentals olika inspelningar av den traditionella klassiska repertoaren, både på cd och genom musiktjänster som Spotify och Wimp. Vi kan ha den med oss och lyssna där vi befinner oss. Men det är vid livekonserten, där publiken har direktkontakt med allt som sker simultant i rummet, som vi kan befria oss från det förväntade.
– Ja, och Dollhouse handlar väldigt mycket om frigörelse, både i fysisk och i symbolisk bemärkelse, om de osynliga trådar som håller oss kvar vid jorden, binder oss samman och som kan slitas av. Det är en konsert med rörelsen i centrum. En metafor i spåren av Petrusjka och Pinocchio, säger Martin Fröst.
På programmet står också Paul Dukas Trollkarlens lärling som blev en världshit när den användes av Disney i filmen Fantasia från 1940. Den handlar i allra högsta grad om frigörelse. Men här har frigörelsen sitt pris. I filmen gestaltar Musse Pigg lärlingen som tappar kontrollen över sin egen magi när mästaren, Yen Sid – för övrigt Disney baklänges – lämnar honom ensam i slottet.
Det kommer inte att hända de två klarinetteleverna som ska medverka vid konserten i Stockholms Konserthus. Under förberedelsetiden fram till konserten går de som lärlingar tillsammans med Martin Fröst, och deras roll vid konserten är högst påtaglig, inte minst därför att tonsättaren Anders Hillborg har skrivit in två klarinetter i preludiet till Peacock Tales, klarinettkonserten han tillägnat Martin Fröst. De båda klarinetteleverna kommer också att medverka i Bent Sørensens Doll Steps in Venice som liksom Göran Frösts DTangled är specialkomponerat just för Dollhouse och här får sitt svenska förstagångsframförande.
Att ge konserter är för Martin Fröst inte ett trevligt redovisande av musikhistorien. Nej, det är mycket mer än så. Det har han visat många gånger tidigare, och nu gör han det igen. Välkommen till Dollhouse!