Intervju med Andrea Tarrodi

Andrea Tarrodis färgrika och på alla sätt tungt vägande musik har fått både kritiker och publik på fall. Nu står hon i centrum för Konserthusets Tonsättarweekend.

Det händer mycket runt tonsättaren Andrea Tarrodi. Kungliga Filharmonikerna har spelat hennes musik vid berömda Proms i Albert Hall i London och hon nominerades till DN:s prestigefyllda kulturpris 2018. Dessutom gick årets klassiska Grammis gick till inspelningarna av hennes stråkkvartetter med Dahlkvistkvartetten. Nu står hon i centrum för Konserthusets Tonsättarweekend.

Foto: Louisa Sundell

Foto: Louisa Sundell

Lyssna träffade Andrea Tarrodi på ett fik på Kungsholmen för att prata om framgångarna och de nya verken som ska uruppföras under den tre dagar långa festivalen. Ett vindlande samtal som börjar med en av musikens mest grundläggande förutsättningar – musikerna.

– Jag spelar flera instrument själv och vill att musiken ska kännas bra för musikerna. Dessutom älskar jag att repa! Det kan exempelvis komma förslag från musikerna om hur man kan göra olika saker. Jag hade också en jättebra instrumentationslärare i Piteå där jag studerade arrangering och komposition, Hans Hjortek, som var noga med att det man skrev skulle ligga i bra register.

Andrea Tarrodi lämnar inget åt slumpen. Om ett instrument har väldigt lite att göra kan hon gå in och utveckla just den stämman. Att de enskilda instrumentstämmorna är lustfyllda att spela är i sig en viktig dimension, menar hon.

– Jag har spelat andra oboe i orkester och det var mycket räkna pauser. Jättetråkigt. Därför vill jag att varje stämma ska vara aktiv. Under själva komponerandet tänker jag inte särskilt på det, då handlar det om den konstnärliga helheten och vad jag vill få fram i musiken, men sedan tar en justerings- och förbättringsprocess vid innan allt är klart. Det tycker jag är en väldigt rolig del av arbetet!

Andrea Tarrodi är sin egen förläggare och tar själv fram allt material, stämmor och partitur.

– Ja, det är kul och ger en bra känsla. Jag vet till exempel exakt hur mycket musiken väger! När jag levererade allt notmaterial till Weekendfestivalen i Konserthuset drog jag den på en pirra för att posta det, det vägde 14 kilo!

Under festivalen kommer inte mindre än fyra verk att uruppföras. Några av dem har legat färdiga en tid. Wildwood som är Kungliga Filharmonikernas beställningsverk blev klart 2016. Musik där Andrea Tarrodi söker sig ner mot rötterna. Första delen har hon kalla Oaks och börjar med ett motiv långt ner i kontrabas och cello.

– När jag skrev det tänkte jag faktiskt på trädrötter. När jag ser musiken i färg är det mörka nyanser, mahogny, och när blåset kommer in här så tänker jag mig guld, säger Andrea, pekar på en notansamling i partituret och fortsätter: Ofta är jag upptagen i tankarna av olika saker när jag skriver, och i den här musiken är jag nere i jorden, det är ett ”gräva-stycke”, säger hon och skrattar.

Två viktiga byggstenar presenteras i början. En basmelodi och en ackordföljd som smiter förbi. Melodin utvecklas och stiger högre och högre, tills man kommer in i del två, Echoes.

– Där har jag tänkt olika ljud som ekar i skogen. Andrea sjunger, eller snarare ljuder, en snabbt upprepande sekvens för att illustrera partituret. Men hon understryker att det inte alls är ett tvång att veta något om bakgrunden till musiken.

– Om den som lyssnar i stället får en känsla av att befinna sig på Tivoli är det helt ok också!

Andrea Tarrodi har en väl utarbetad arbetsprocess. Hon ritar först en sorts karta på stora pappersark, en skiss över det som ska hända i musiken. Ofta kryddad med stödord, i slutfasen färglägger hon också skissen.

– Först därefter skriver jag noter. En del gör ju som ett skelett först, men instrumentationen är en så stor del av själva kompositionen för mig så jag skriver allt direkt i notskrivarprogrammet. Till hjälp har jag ett litet klaviatur så jag kan testa saker under arbetets gång.

I hennes kompositioner går det att härleda det mesta till ett motiv, en melodi som återkommer genom stycket men i olika formationer. Det gör att allt alltid hänger ihop. I Wildwood är det basmelodin som återkommer på olika sätt och i olika register. Ibland låter hon melodins toner bilda ackord.

– Att allt kommer ur samma motiv gör att man får en sammanhängande känsla, det gillar jag, säger Andrea.

När ekona i den andra satsen dött ut kommer regnet.

– Ja, det är en sprittande sats som jag kallar Rainfall. Jag använder ofta gamla kyrkotonarter, kanske för att jag sjungit mycket i kör och älskar sakral musik, även om jag inte alls är troende. Men de här skalorna, som frygisk, jonisk, mixolydisk, tar fram så många olika stämningar och här har jag använt den doriska skalan.

Under utbildningen i Piteå hade Andrea Tarrodi Jan Sandström som kompositionslärare. Han sa: ”Glöm inte bort hjärtat”, något som Andrea Tarrodi hållit fast vid.

– Den fjärde satsen har jag kallat Corazon, som ju betyder hjärta. Det är en vaggvisa tillägnad min dotter Sigrid. Det var inte planerat så från början, men plötsligt kom den bara där. Jag tittade in i den världen och tänkte, här vill jag stanna ett tag. Då tyckte jag att Corazon var ett passande namn också.

Den femte och sista delen i Wildwood är en återtagning – Recapitulation – där alla de tidigare delarna kommer tillbaka i komprimerad form.

Om Wildwood kan beskrivas som ett grävande i jorden är det nya stycket för brasskvintett ett grävande i människans psyke. Ett undersökande av gränslinjen där det eleganta slår över och blir något knäppt.

– Jag är väldigt fascinerad av den åldrade divan, en drake med både framgångarna och ungdomen bakom sig. Den här musiken är personporträtt av en sådan gestalt. Först är musiken väldigt mjuk och följsam, sedan blir den mer frustande. Det handlar om henne, hon minns tillbaka. Från elegant till bedagad. Det är samtidigt ett porträtt gjort med kärlek.

Stycket har hon kallat ”Drache-Frau” (the wounded diva). Titeln syftar också på en bok av idéhistorikern Karin Johannisson, Den sårade divan: om psykets estetik.

Andrea Tarrodi säger sig vara slarvig med det mesta – men inte när det gäller jobbet. Där är hon extremt noggrann, superstrukturerad och alltid klar i tid och flera av de stycken som uruppförs vid Tonsättarweekend har varit färdiga länge. Pianokonserten Stellar Clouds som kommer att uruppföras med Peter Friis Johansson som solist blev klar 2015. Den var i princip bara skoj att skriva, som en lek, säger hon.

– Det kan ju bero på att jag har spelat mycket piano själv, men också att jag var inne i en sådan period. Lycklig och uppåt, helt enkelt. Jag utvecklas för varje stycke, och före den här pianokonserten hade jag skrivit flera orkesterverk, det var som en utbildning, och nu kunde jag skörda frukterna.

Den nya pianokonserten hänger starkt samman med ett av Andrea Tarrodis tidigare stycken, Ascent som är nästan som en förstudie till Stellar Clouds och kommer att spelas före pianokonserten. Ascent börjar på havsbotten, sedan bär det iväg uppåt och slutar högt uppe i atmosfären, där Stellar Clouds utspelar sig.

Bilder är en viktig inspirationskälla för Andrea Tarrodi. Under festivalen spelas Chárites för harpa och slagverk, Miroirs för stråkkvartett och Empíreo för stråkkvintett, harpa och slagverk, alla har sin utgångspunkt i Isaac Grünewalds väggmålningar i Grünewaldsalen.

Även Acanthes, dubbelkonsert för två violiner och stråkorkester som uruppförs av Malin Broman och Pekka Kuusisto tillsammans med Musica Vitae har sin grund i ett konstverk.

– Idén att göra något på Matisses collagemålning Acanthes fick jag för länge sedan. När beställningen kom från Musica Vitae tänkte jag att det skulle bli perfekt att förverkliga den idén. I stycket finns också svenska och finska folkmelodier! Pekka Kuusisto skickade videor med filmer där han spelar finska låtar, och Malin Broman hade några svenska favoriter. Så stycket har två olika inspirationskällor, folkvisor från Finland och Sverige och Matisses målning.

Det är framförallt färgerna i Matisses målning som haft betydelse, säger Andrea Tarrodi. Mörkblått, rött, gult, orange. Musiken tar sin start i målningens vänstra övre hörn. Flageolettglissandon, ljusa klanger, höga lägen. Vita och ljusgula klanger. Sedan färdas man vidare in mot centrum där folkmelodierna flätas in och binder samman allt till en helhet.

Upplev Andrea Tarrodis varmt färgrika musik vid vårens Weekendfestival i Konserthuset Stockholm.

Göran Persson

(Intervjun gjordes för programboken till Konserthuset Stockholms Weekendfestival 2018 som ägnades Andrea Tarrodis musik. En förkortad version publicerades i Konserthusets magasin Lyssna.)