Yo-Yo, en stor konstnär

Cellisten Yo-Yo Ma rör sig smidigt. Vigt som en katt hoppar han upp på scenen i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus för att svara på frågor om filmerna som sex kanadensiska regissörer gjort med utgångspunkt från hans tolkningar av Bachs sex cellosviter. Men när en kortversion av filmerna visas lämnar Ma rummet.

– Jag klarar inte av att se mig själv på det här viset, ursäktar han sig ödmjukt skrattande.  Yo-Yo Ma är född i Paris av kinesiska föräldrar, men är numera bosatt i USA. Det internationella och i alla bemärkelser gränsöverskridande perspektivet är viktigt för honom.

– Jag vill inte isolera mig från intryck som är möjliga att få och som finns överallt i världen. Inte heller vill jag isolera mig från min egen tid. Det känns angeläget att ta till vara fördelarna med att leva just nu, säger Ma när vi står och talar över en sallad tillsammans med Niv Fichman från Rhombus Media i Toronto som producerat de sex musikfilmerna. En antydan att man skulle kunna tolka filmprojektet som ren imageprofilering och att musiken riskerar att försvinna i filmklipp och kameravinklar tar skruv.

– Även om man får kritik måste man stå för det man gör! Äktheten och uppriktigheten är bland det viktigaste i det jag gör! svarar Ma energiskt.

– Filmerna är inte bara bildsatt musik utan i allra högsta grad egna och unika skapelser, tillägger Fichman, som även regisserat en av dem.  Att Yo-Yo Ma vill mer än bara sitta där och spela sin cello är uppenbart, liksom att han har förmågan att förverkliga sina saker. ”Inspired by Bach”, som filmprojektet kallas, har tagit fem år och inkluderar en ny smakfull cd med sviterna på Sony Classical.

I Atom Egoyans film, som visades på biografen Zita i Stockholm i onsdagskväll, återkommer Ma till en fråga som kanske fler internationella solister borde ställa sig: ”Varför sitter jag här och spelar just den här musiken för alla dessa människor?” Något entydigt svar ges inte. Vad Yo-Yo Ma däremot gör är att ställa dåtid och nutid och olika kulturella sfärer mot varandra för att nå fram till sina lyssnare.  TV 1 sände nyligen en film om hans samarbete med tonsättaren Tan Dun inför Hongkongs återförande till kinesisk administration.

Den typen av kulturella möten, liksom att spela argentinsk tango eller ge ut en platta med sångaren Bobby McFerrin, är lika självklart för Yo-Yo Ma som att spela Dvoraks cellokonsert.  Han vill verkligen komma åt lyssnarens känslor, påverka och beröra. Hans tro på musikens goda inverkan på mänskligheten är uppriktig och känns inte så patetisk som den skulle kunna göra.  Men han skulle bara veta att Sverige är vida känt för sin nazistiska musikrörelse.  Trots allt ståhej kring filmprojektet är det musiken och hur det låter som är det viktiga för Yo-Yo Ma. För att riktigt kunna ta fram baslinjen i Bachs cellosviter har han till exempel stämt ner sin barytonklingande Montagnanacello från 1733 ett halvt tonsteg. När han drar stråken mot strängarna skälver det i Zitas gamla biografstolar.

Om Bachs fjärde cellosvit hackas sönder och används med filmiska utgångspunkter av Atom Egoyan var det en helt annan och helgjuten upplevelse att höra Ma spela fyra av sviterna i Konserthusets stora sal, som var proppfull, i torsdagskväll.  Här talade Bach genom cellon med en nästan förskräckande närvaro. Med Ma som medium övergick första svitens lätta luftighet sakta i inåtvändhet. Femte svitens tunga grubblerier mynnade efter inre musikaliska överläggningar i både allemande och sarabande ut i en krokig gigue.

Med enkla geniala gester formade Yo-Yo Ma frågetecken och påståenden, utrop och begrundan.  Han spelade med slutna ögon, och hela konserten utvecklades alltmer till ett känsligt samtal, där publiken fått tillåtelse att komma in och tjuvlyssna på en sedan flera hundra är död tonsättares mest privata tankar. En märkvärdig upplevelse.  TV1 visar i dag kl 17 Barbara Willis film som kretsar kring tredje cellosviten och koreografen Mark Morris. Nästa lördag (7/2) möts skilda världar då kabukiaktären Tamasaburo Bando ställs inför Bachs femte cellosvit. Göran Persson