Willkommen! Bienvenu! Welcome! Im Cabaret, au Cabaret, to Cabaret!

Strålkastarna riktades sent i lördags natt mot den tyska sångerskan och skådespelerskan Ute Lemper. Och plötsligt osade Vattenfestivalens Classicscen av dekadens och utflippat tyskt 1920-tal.  Weimartidens kabaretsånger har efter cd:n Berlin Cabaret Songs i serien Entartete Musik (Decca) blivit Ute Lempers signum.

Men hennes register är större än så och hon har tidigare gjort både Kurt Weill och Edith Piaf på platta förutom ett antal huvudroller i olika musikaler.  Nu står hon på scenen och fyller rösten med Marlene Dietrich, Lotte Lenya och Liza Minnelli – men ger sig själv det största utrymmet.

För några imitationer handlar det inte om. Varje ögonblick vågar hon överraska publiken och göra det annorlunda, det oförutsedda. Allt är ändå helt konsekvent och självklart, oavsett om hon låter rösten skena iväg upp i gäll falsett eller ner i djupaste mörker och ett slipprigt ”Mein Herr”.

Ute Lemper sjunger inte ett antal sånger, hon gör en total föreställning i stort sett utan rekvisita. Vacklande hostar hon sig fram till boan och förvandlas omedelbart till en fullfjädrad vamp i Spolianskys vällustigt vulgära säng. Eller glider oanständigt upp och lägger sig på flygeln och jammar med pianisten Bruno Fontaine, som i lördags ledde den lilla ensemblen med fiol, cello och klarinett.  De lättsinniga ofta lite struttiga sångerna och de bitskt ironiska och satiriska texterna om lurendrejeri, tabun och överskridande sex bär på ett allvar som Lemper gärna tar vara på.

Med Weill/Brechts ”Alabama Song” ur Mahagonny lurar hon exempelvis publiken in i stadens farliga, flyktiga och härligt syndiga värld och flirtar vilt med pojkar och flickor – ”oh, you know why” – bara för att snabbt slå tillbaka och konstatera att människan i grunden är svag och utan förmåga att stå emot lockelserna. ”Det här är en Amerikasatir över kapitalismens lockelser”, hånler hon och vänder sig bort.

I allt detta är Ute Lemper fullkomligt lysande. Liksom hennes fenomenala diktion och sätt att behandla språket: det mesta framfördes på engelska med instuckna verser på tyska.  Det enda som rubbade den annars så elegant sammanhållna föreställningen var några mindre lyckade jazz- och bluesutflykter. De modernistiskt inspirerade arrangemangen satte däremot extra färg på en del av de ibland ganska enformiga melodierna.  Göran Persson