Värme ur frusenheten

Pianomusik kräver ofta avancerad fingermotorik. Då händer det ibland att det som ska vara konst förvandlas till cirkus och man som lyssnare mer fascineras av solistens fysiska förmåga än av musiken. Så blir det aldrig med Mitsuko Uchida. Hon blottar sig genom att göra varje ton extremt tydlig. Även i diskreta arpeggion demaskerar hon klangen och avslöjar att allt inte är perfekt. Musiken får mänskligt liv och därmed kan jag låta mig påverkas.

Med ett skynke om axlarna kliver hon in på scenen i Stockholms konserthus och ser frusen ut. För att kunna rulla upp de inledande breda ackorden i Beethovens femte pianokonsert släpper hon draperingen i golvet men drar den omkring sig så snart musiken tillåter.

Tillsammans med Andrew Davis och Stockholmsfilharmonikerna lyckas hon ändå göra en Beethoven med värme. Samtidigt skarpskuren med tydliga linjer och öppna klanger. Ibland glappar kontakten med orkestern som likafullt svarar upp med skärpa och ödmjukhet mot Uchidas spel. Det finns inget som kan kallas ytligt hos Uchida. Hon gör varje enskild fras viktig och förbereder sig med hela kroppen inför varje insats. Inledningen av andra satsen blir ett magiskt ögonblick att återvända till och minnas. Varsamt låter Uchida Beethovens snart 190-åriga melodi falla från sin höjd i diskanten ned till den obevekliga och självklara punkt där den får ny fart och energi i en fullkomligt naturlig och ändå så genial ackordväxling.

Nyansen är svag, men musiken oerhört stark. Lika elegant hanterar hon överledningen till tredje satsens rytmiskt rubbade rondo. Sedan öppnas spjällen och Beethovens ostyriga glädjesprång får fritt spelrum. Sin känsla för sammanhang och kontinuitet visar hon i extranumret, ett av Schönbergs korta men delikata pianostycken från 1910-talet. Liksom Beethovens pianokonsert musik i romantikens utkant. Göran Persson