Tonarten är Molly

Avskalad. Ingen puls, inga melodier. Klangligt expansiv. Ofta mörk och surrealistisk.  Bernd Alois Zimmermanns musikaliska modernism bär några av 1950- och 60-talens typiska drag. Men trots att hans stora opera Die Soldaten eggade samtidens tonsättare att tangera musikens gränser hamnade han ofrånkomligt i Karlheinz Stockhausens stora skugga. 1970 tröttnade han på alltihop och tog sitt liv.

Hans musik har emellertid visat sig besitta en obändig livskraft. Kanske för att han var egensinnig nog att inte helt ansluta sig till givna teoretiska eller estetiska lösningar. Tidigt använde han sig av det musikaliska collaget inspirerad av dadaisten Kurt Schwitters bilder och i Présence för pianotrio kunde han till exempel, långt före både postmodernism och vår samplade musiktid, citera ur Prokofjevs snygga sjunde pianosonat, Debussys Jeux och Stockhausens Zeitmasse.  Nu har också Svenska Rikskonserter fått upp ögonen för Zimmermann och låter trion Anna Lindal (violin), Chrichan Larson (cello) och Love Derwinger (piano) – tre av Sveriges främsta specialister på 1900-talsmusik – turnera runt landet med ett synnerligen smakfullt Zimmermannprogram. I måndags kväll var det premiär på Fylkingen i Stockholm.  I Intercommunicazione för piano och cello vidgas instrumentens individuella gränslinjer samtidigt som de likt klangliga magneter söker sig mot varandra. De skilda tidsskikten som Zimmermann själv ansåg sig ha komponerat in är däremot svårare att upptäcka.  I en sonat från tidigt femtiotal lät Anna Lindal det stillsamt uppåtsträvande preludiet övergå i rapsodins skarpskurna pizzicatoackord och toccatans kraftiga stråkdrag. Mer banalt punktuella var däremot de små konfigurationerna för piano.

Men så Présence. En trio med litterära förebilder i Cervantes Don Quijote, James Joyces Molly Bloom och Alfred Jarrys Kung Ubu. Här blixtrar det verkligen om trions spel. Musiken citerar och apostroferar, slår vilt och viskar ömt, allt under överinseende av en herre i hög hatt som förevisar planscher med surrealistiska citat.  Göran Persson