Tippett, två, tre

Nazismen är långt ifrån utrotad. För bara någon vecka sedan drog skalliga gäng skallande genom Stockholms gator på jakt efter bögar eller andra misshagliga individer att knacka ner. Polisen tycktes inte fatta någonting. Eller också gjorde de det.

För somliga påminde det om Kristallnatten, den groteska hämnden på judar efter mordet på en tysk diplomat vid ambassaden i Paris 1938. Det utfördes av en ung polsk jude som först hävdade att motivet var försmådd homosexuell kärlek.

I själva verket var nazisternas förföljelse av hans familj och folk orsaken.  Den händelsen är utgångspunkten för Michael Tippetts i särklass mest kända och spelade verk, A child of our time, skrivet 1939-41. Titeln hämtade han från en roman av den antinazistiske författaren Ödön von Horváth – Ein Kind unserer Zeit. Det är ett oratorium som söker förklaringar.  Tippett hittade svaren hos Jung: man måste förstå sig själv inifrån, acceptera både den mörka och den ljusa sidan av sin personlighet.

Med Bachs Matteuspassion och Händels Messias som förebilder har han byggt upp ett tredelat förlopp som börjar i det allmänna och övergripande, fortsätter med personliga relationer och slutar i jaget. Texten är tydlig. ”Bränn ner deras hus! Slå in skallarna på dem! Bryt dem i bitar på stegelhjulet” Samtidigt håller sig musiken, även om vemodet är ständigt närvarande, besynnerligt sval.

Tippett beskriver gärna med musiken vad som händer. Kören mässar ”Vi är som frö för vinden” och orkestern vindlar fram och tillbaka. Eller ”Vi bärs fram emot ett stort blodbad” och stråkarna sågar sig igenom körens ackord. Tydligare kan det inte sägas.  Likväl finns en emotionell klyfta mellan innehåll och klang, förnuft och känsla.  Ett faktum som Radiosymfonikerna under Thomas Dausgaard tog fasta på och som förstärktes ytterligare av de vässade rösterna i Radiokören och Eric Ericsons kammarkör.

Resultatet blev begrundande och intellektuellt.  Även solisterna betonade en polarisering: Patricia Rozarios höga och himmelskt vackra sopran kontrasterades mot Jean Rigbys sköra men mer ostyriga mezzo. Och Martyn Hills aggressiva tenor ställdes mot Carsten H Stabells berättande bas.  Men som för att befria sig från sina egna tyglar har Tippett i A child of our time tagit hjälp av Negro Spirituals – vår tids psalmer kallar han dem – som ibland bryter in och spräcker upp hela scenariot.

Visserligen i egen tappning, men de fungerar ändå som emotionella ventiler där han släpper på sin behärskning.  Här saknades en del av den musikantiska talang som pianisten Peter Donohoes visade på torsdagskvällen då Tippetts första pianosonat svängde som en improvisation av Keith Jarrett.  Festivalen avslutas i dag lördag med Tippetts sista stora verk, The rose lake och pianokonserten med just Peter Donohoe som solist. Göran Persson