Tidens sång. Göran Persson möter en kvinnlig musikmagiker.

Det är skönt att också det marginella får finnas, säger tonsättaren Marie Samuelsson och blickar ut över marknadens olika manifestationer runt den dystra plattan, det vill säga Sergels torg i Stockholm. Och kanske är det till och med bättre med 100 intensivt uppmärksamma lyssnare än med 5 000 slöhörare, reflekterar hon vidare.  Även om den nya musikens publikproblematik inte är oviktig för Marie Samuelsson, är hon inte orolig för att bli marginaliserad i vårt extremt musikberoende samhälle.

– Min musik är min musik, säger hon och förklarar obesvärat att hon inte alls sitter och försöker förmedla något. För henne handlar det helt enkelt inte om att föra ut estetiska budskap om vad som är rätt eller fel, sant eller falskt.

– Jag vill att musiken ska vara avskalad och tydlig, och i det ligger också musikens giltighet, menar hon.  Under en repetition i Kulturhusets hörsal i Stockholm fladdrar koreografen och dansaren Per Jonsson på sitt karaktäristiska sätt runt mellan Monica Sands metallskulpturer, som bildar ”Platsen”, en miljö – inte scenografi, betonar Marie Samuelsson – för Luftsångens dans och musik.

– Det började som ett projekt på Galleri Enkehuset i Stockholm, där vi gjorde musik i ett helt vitt rum. Då hade jag en önskan om att göra musik som skulle låta mycket. Jag tog mig till Hammarbyhamnen och letade prylar att dundra och slå på. Det slutade med att jag snodde en lufttrumma strax utanför motorcykelklubben Hells Angels högkvarter! Till vardags pryder den ett hörn i mitt vardagsrum hemma på Söder. Men nu blir det tredje gången jag använder den vid en konsert.

Med två altar, sopran, slagverk och dans upphäver Marie Samuelsson tiden. På den höga, fyrkantiga zinktrumman drar slagverkaren Helena Gabrielsson olika gummiklubbor och får ”instrumentets” väggar att vibrera och sjunga – Luftsång. Bara själva insatserna är markerade i partituret, resten är upp till slagverkaren, som för att ta fram de speciella ljuden ur trumman använder rörelser som tecknar sig som vacker musikalisk koreografi i föreställningen.

Monica Sands skulpturer, gjorda av material från partikelfysiklaboratoriet Cern i Genve, och lufttrummans nästan kosmiskt suggestiva klanger försätter mig snabbt i ett tillstånd av overklighet. Sångerskornas ordlösa sång ger dessutom musiken ett säreget Twin Peaks-drag.

– Min musik handlar ofta om relationen till tid. Även om det inte alltid låter så, jobbar jag mycket matematiskt. Inte så att jag först arbetar fram en modell eller form, som sedan fylls med musik, men det finns alltid en övergripande ordning och det är aldrig en slump att en accent kommer där den kommer.

Marie Samuelssons musik har alltid ett skarpt avgränsat uttrycksläge. Det är inte musikens utveckling inom verkets ram som är intressant, utan tillståndet, nivån. Det gör den ibland till en avlägset klingande, men i högsta grad levande släkting till både barockmusik och rock. Antingen som i den rytmiskt bökande Signal, där fyra saxofoner med tungt gung vrider, förskjuter och skulpterar olika rytmisk-melodiska figurer med en rasande frenesi. Eller som i Magica de Hex för kammarensemble, där hon med en solocello som fixpunkt utvecklar olika metriska mönster.  I den onomatopoetiska cykeln Dig speglad utforskar hon lågmält men effektivt planeternas positioner med en text av poeten Magnus William-Olsson.  Efter sju års studier vid Musikhögskolans kompositionslinje i Stockholm tog Marie Samuelsson i Kulturhusets hörsal i går kväll sin examen. Och med en sällsynt kombination av musikalisk ödmjukhet och rytmisk kraft var det också en av de tätaste och mest utmanande konserter jag hört på mycket länge.  Göran Persson