Synca smaken

För att kunna skaffa sig dålig smak måste man först ha en mycket bra smak. Ju träffsäkrare man kan definiera den dåliga smaken, desto bättre smak har man.  För den som ännu känner sig smaklöst obildad finns emellertid hjälp: TV-manusförfattaren Peter Wards ”Kitsch in sync. A consumer”s guide to bad taste”, en upplysande och rolig genomgång av kitschens historia och en bilderbok över det vulgära. Det är snobberi att känna till de dåliga filmerna listade i Harry och Michel Medveds böcker från slutet av 70-talet. Rockbranschen excellerar i dålig smak som en skrattspegel av den tråkiga vardagen och samhällets trista regler om hur man ska bete sig. Och Right Said Fred med sina muskler och feminina rörelser i gummikläder, Princes porrfilmskoreografi eller Erasures med sina syntversioner av Abba-hitar och de manliga medlemmarna utklädda till Frida och Agneta speglar deras medvetenhet om den goda smaken. Nu när porrfilmer blivit allmängods och dess berättarstruktur jämförs med musikaler (”Pornotopia” i Chaplin 2/92) är det kanske paradoxalt nog också naturligt att söka den goda smaken i en bok som Nikanor Teratologens ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”. Att synkronisera sin dåliga smak med tiden är vad det handlar om, och nu tycks vi köra rakt in i den nybarocka svulstigheten. Göran Persson