Sås in i Norden

NÄR GUSTAV MAHLER och Jean Sibelius möttes i Helsingfors 1907 diskuterades symfonins väsen. Sibelius framhöll strängheten, den djupa inre logiken som skapar samband mellan alla motiv och driver utvecklingsprocessen framåt. Mahler menade å sin sida att symfonin ska vara som världen: ”Den måste omfatta allt.”

Den centraleuropeiske Österrikaren – som känslomässigt drogs åt alla väderstreck utom norr – avfärdade Sibelius musik (den han hade hört) som ”ordinär kitsch, kryddad med vissa nordiska orkestrala drag likt en nationell sås”.  När Mahler sedan frågade Sibelius vilket av dennes verk han borde dirigera, svarade Sibelius: ”Inget.”

Det är den uppfriskande utgångspunkten för festivalen ”Mahler i Norden” som inleddes i torsdags kväll med Mahlers nionde symfoni. Som en spännande kontrast undersöks samtidigt Sveriges förhållande till Europa då Hilding Rosenbergs samtliga stråkkvartetter står i centrum för femton konserter.  Tillsammans utgör de båda projekten en gigantisk satsning – Konserthusets och Filharmonikernas största någonsin – som under 1998 införlivas med det allt uppslukande Kulturhuvudstadsåret.

INLEDNINGEN var synnerligen lovande med Paavo Järvis strama reflektioner i nian. Ett jätteverk på 75 minuter, där två långsamma satser omsluter två snabba och det mesta ställs på ända utan att helheten för ett ögonblick förlorar i konsekvens.  De emotionella polerna är total eufori och ödesmättad tomhet, och växlingarna sker ibland blixtsnabbt.  I den närmast absurda andra satsen tycks Mahler driva med det bondskt oslipade som framställs som löjligt. Det fladdrar i fagotterna, bubblar i brasset och raspar i stråktaglen.

Så plötsligt svävar allt i förfinad nobless. Mahler var ju själv ”ogenerat intellektuell”, som Norman Lebrecht fyndigt beskriver honom i den särskilda Mahlerbok som Konserthuset givit ut till festivalen.  Det känns som en udda sysselsättning i en värld som snurrar allt snabbare att ge tid till musikaliska jättekolosser som Mahlers symfonier. Samtidigt tyder det fullsmockade Konserthuset på att vårt behov av Mahler fortfarande är stort.  Göran Persson