RE:Evolution

Vid ett seminarium i Florens nyligen diskuterades varför människan i begynnelsen blev med musik. Där redogjordes för alla möjliga jämförelser med gibbonapor, fåglar, fiskar och andra djur för att om möjligt få ett vettigt svar.  Forskarna gjorde som vanligt sina olika tolkningar. Somliga menade att musiken blev en del av människan för det naturliga urvalets skull, att musikaliska människor i begynnelsen var sexigare än andra och därför hade större framgång på parningsmarknaden. Andra att det handlade om gruppidentitet, att musiken binder människor närmare varandra.

Musikens evolutionära urbetydelse är emellertid bara ett forskningsfält, låt vara oerhört intressant. Men numera kan vi välja musikens betydelser precis som det passar oss. På gott och ont.  Vidrig vit makt-musik fyller en funktion i sitt sammanhang (vilket är ett konstaterande, inte ett uttryck för uppskattning) medan en berusande salsa skickar ut helt andra sociala övertoner.

Den femte och nyligen avslutade Re:Orientfestivalen är ur musikalisk vinkel en underbar mix av långt borta och nära, långt ifrån avgränsade musikaliska genrer där stela dogmsystem motverkar intressanta utvecklingsmöjligheter.  Det finns ett tydligt här och nu samtidigt som en stor del av musiken ofta bygger på urgamla traditioner. Nytt och gammalt, Västerland och Österland i en förening där ingenting verkar heligt. Att en artikel i programtidningen har rubriken ”Modem och minareter” känns helt naturligt.

Även om publiken ser ut som en allmänt öppensinnad stockholmsk medelklass med vissa genuina inslag av Nepalromantiker och Indien-resenärer, är det just i den öppna mix-vänliga inställningen som festivalens styrka ligger.  Ta en Natacha Atlas. Hennes läckert svajande orientaliska melismer kompas av pumpande syntar, elgitarrer och trummor, medan en suckande träflöjt lockar fram fantasibilder av ormtjusare och marknadsgycklare.  Den makedonska romaprimadonnan Esma Redjepova ruskar sin väldiga hydda till kornett, klarinett och dragspel. Melodierna är enkla på gränsen till triviala, men snurrar lidelsefullt runt sig själva och smyckas fulla av ornament direkt hämtade från barockmusikens 1700-tal.

Musiken blandar en obändigt livsbejakande glädje med längtan och humor.  Jaiwa Kawa Brass Band från Indien spelar traditionell folkmusik, filmmusik och klassisk nordindisk musik. En minituba, gälla trumpeter, virtuosa ventilbasuner och ett par klarinetter i bluesfärgade skalövningar kompas av två hysteriskt vevande trumslagare.  Inte särskilt raffinerat, men ganska befriande är det att ibland slippa den västerländska fixeringen vid klanglig briljans som gångbart värdekriterium. I Jaiwa Kawa Brass Band låg ett väldigt helikon underst och brummade medan de unisona överstämmorna skavde och gnällde.

Det finns inte många kvarlämnade uppteckningar av musik från antiken: några hymner till muserna Helios och Nemesis, förmodligen av musikern Mesomedes som levde på 100-talet e Kr, en melodi till Pindaros första pytiska ode plus en urkristen hymn från Oxyrhynchos i Egypten från slutet av 200-talet e Kr och några till.  När den koptiska (kristna) kyrkokören Chorale David från Kairo säger sig sjunga melodier och psalmer från faraonernas tid ska man ta det hela med en stor nypa salt. Även om melodierna traderats och fläckvis eventuellt skulle stämma överens är klangbilden definitivt helt annorlunda. För fioler och cello är i de här tidsperspektiven ganska sena påfund, i synnerhet om de är försedda med stålsträngar.

Men det gör inget. De enstämmiga melodierna spelas med största allvar och texterna om Gud, nåd och barmhärtighet sjungs med genuin inlevelse.  Med omedelbar verkan rusar de rituella dimensionerna genom seklerna och landar rakt i Re:Orientfestivalens stora cirkustält där ute vid Sjöhistoriska muséet i Stockholm.  Allt ter sig plötsligt så enkelt. Musiken behöver inga gränser, varken historiska, kulturella, världsliga, andliga eller geografiska.  Men det är en åsikt jag själv har valt, därför är jag inte en gibbonapa.