Råös med Mozze å Beetis

EFTER MYCKET mixtrande lyckas jag till slut få in Z-TV på det högteknologiska underverk som är min TV-apparat.  Målet var att ta en titt på den nya kanalens veckojournal för klassisk musik: ”Råklassiskt”.  Eftersom den klassiska musikens mediaforum tidigare riktat sig nästan enbart till redan frälsta själar har det inte varit nödvändigt med någon musikalisk språkreform.

Men nu är situationen annorlunda. I det invecklade samspelet mellan publik och producenter har intresset för att sprida klassisk musik till massorna ökat och det är inte längre bara i radions P2 som det spelas klassiskt.  Ett intresse som fört med sig att musikens terminologi för närvarande genomgår en medial metamorfos. Namnet ”Råklassiskt” är ett bra exempel: en kombination av ”rå” som i ”råös”, vilket ju betyder ungeför ”ett jävla drag”, och det mer finkulturellt klingande ”klassiskt”. Syftet är naturligtvis att sno åt sig lite av rockens utagerande fräckhet.  Och det heter inte längre ”stycke”, ”verk”, ”aria” och liknande utan rätt och slätt ”låt”.

Egentligen har jag inget alls att invända – kunskapskoketterande när det gäller musik är bara trist – men man ska komma ihåg att namnen på ”låtarna” ofta säger någonting om vad det är man hör. En wienklassisk sonat var en kompositionsform med sina speciella regler och mönster, ett divertimento av Mozart kan inte låta hur som helst och en symfoni på Beethovens tid hade sina speciella förutsättningar. Namnet anger ofta en verktyp, och tillsammans med det så förhatliga opustalet som talar om ungefär hur många kompositioner tonsättaren har komponerat före den låt man just ska lyssna på, ger det ofta en ganska bra förståelse av musikverket, även om man aldrig har hört det.

Det finns en pedagogiskt nit inom den klassiska musikkulturen som är ganska motbjudande, nämligen när de som kan, och vet, vill förmedla sina upplevelser till de oinvigda och okunniga, och därför lägger till rätta. Det tror jag är fel, fel, fel.  Varför skulle någon vilja titta på klassiska musikvideor för att musiken då blir mer lättsmält och därmed en väg in till det ”riktiga” musiklyssnandet? Musikvideor ska naturligtvis göras som konstnärlig utmaning med möjligheter att spränga våra invanda lyssnar- och tittarvanor, och för att resultatet ska vara kul och spännande att titta och lyssna på.  En höjdare utan pekpinnar är växjöorkestern Musicae Vitaes videoversion av Tjajkovskijs stråkserenad. I ”Råklassiskt” kunde vi se finalen där dirigenten Okko Kamu som demonisk domptör lyfte ett cellosoli ur sitt bildmässiga sammanhang och frilade den bärande stämman både musikaliskt och visuellt. Videoeffekt med musikalisk mening. Så ska det naturligtvis vara.  Tillsammans med musiken skruvas bildintensiteten till allt högre nivåer, strängar fräser och ryker, svettiga ansikten, snabba klipp. En kavaj flyger av och cellistens tajta kjol pressas uppåt och blottar ett naket kvinnolår. Ett musikaliskt videodrama i sensuellt fuktig, varm och dimmig källarmiljö. Göran Persson