Privat klang-diarré

MYCKET AV DET som går under beteckningen eam – elektroakustik musik – är tyvärr konturläs klangdiarré. Trots all avancerad ljudteknik har de som använder den fortfarande inte särskilt mycket att berätta.

Ett ljud framställt med musikaliska ambitioner kan ju vara tekniskt avancerat, men saknar det betydelse för lyssnaren är det ointressant.  Genren försöker ändå att ta sig ur sina gamla mönster. Årets upplaga av Stockholms elektronmusikfestival Sound and Space närmar sig samtiden på olika sätt – inklusive eamdisco på Café Opera.

Espace Musical, en fransk forskar- och tonsättarstudio, låter även musiker, ljussättare och designer utveckla nya metoder för att framföra datorgenererad musik live. Resultatet hittills är ”Le Méta”, en rörelsedriven apparat som styr och bearbetar ljud i ögonblicket.  På FYLKINGEN i onsdags demonstrerade Serge de Laubier och Rémy Dury sitt metainstrument, vilket skulle platsa utmärkt som armproteser i en Blixt Gordon-film. De Laubier spelar elektronisk flöjt som blir två, fyra, åtta – snart har vi visionen av tusen flöjter.

Möjligheterna är imponerande, men problemet handlar om vad han vill göra med dem.  Förutom några stycken av György Kurtág och eam-gurun Bernard Parmegiani hade de Laubier och Remy gjort musiken själva. När de inte försökte låta som Pink Floyd spann de loss i en ganska underhållande pastisch på landsmannen Jean-Michel Jarre.

Men föreställningen reducerades alltför snart till en studentikos sketch.  Inte heller de riktigt unga eam-tonsättarna tycks hitta fram till en vettig form.  I Vi, vi vågorna hade Love Mangs byggt upp stora lyriska klanger som inte blev mycket mer än naturimitationer. Diego Belosos erp med sina kitschiga new age-projektioner skulle platsa på ett raveparty – om inte temposkiftningarna sannolikt skulle fått danspubliken att falla. Anders Sätters Kantring bygger på motsättningen stad- land, men stannar vid ett privat betraktande genom ljuden. En mer renodlad klanglig konflikt och stramare form hade behövts.

MEDAN DAGENS eam-musik oftast har privata syften tog Öyvind Fahlström (1928-76) med sin hörspelskonst samhället som utgångspunkt. Den helige Torsten Nilsson – en blindfilm om Sverige i risk-reformernas samtid är en ljudfars där Alva Myrdal, Olof Palme, prinsessan Christina med flera spelar huvudrollerna. Fahlström lyckades effektivt och obehagligt blottlägga det styrande skiktets önskan att forma sina medborgare.  Ett ämne lika allvarligt nu som då. Något för tonsättare att fundera över.