Onda brottstycken

Musiken är fläskig. Det tycker han själv, Norrköpingstonsättaren Lars-Åke Franke-Blom, om sin tredje symfoni som uruppfördes av Radiosymfonikerna i fredags. Med Anselm Kiefers symboltyngda konst som förebild har Franke-Blom velat gestalta världens ondska. Mänsklighetens obehagliga sida som underhåller en ”ständig eld på jorden”.

Fire on the Earth är också symfonins underrubrik. Och möjligen är det just denna brinnande ondska som hörs i det mullrande slagverket som ibland kryddas med breda bleckblåsklanger. Samtidigt finns hoppet ständigt närvarande och redan tidigt gör harpan ett snitt i eländet och släpper in ett streck av ljus.  Franke-Blom avstår sannerligen inte från musikromantiska böjelser. Han smaskar på med tjocka stråklager, smöriga melodifragment och massor av instrument. Allt presenterat som ett gigantiskt klingande montage.  Inledningens högt uppvridna intensitet övergår i en vemodig koral som snart bryts ner av häcklande bleckblåsare.

Den unge finske dirigenten Tuomas Ollila låter till slut allt smälta samman i en kanske alltför bombastisk avslutning utan påtaglig riktning. Musiken bara upphör.  Franke-Blom spräcker ofta sina egna tjocka klangmurar med brottstycken av vackra melodier. Själv tycker han det drar åt sliskighet. Varför inte någon gång låta melodierna blomma ut ordenligt?  Fire on the Earth beställdes av Sveriges Radio och komponerades 1992-93. Ibland mal den klassiska musikens kvarnar långsamt.