Nygammalt

– Jag har inga problem med folk som spelar Bach på piano, utropar Christopher Hogwood, en av förgrundsfigurerna i fråga om tidstrogna framföranden av gammal musik.  Han har varit i Stockholm och dirigerat Drottningholms Barockensemble i ett par konserter i Berwaldhallen och samtidigt marknadsfört skivbolaget Deccas speciella märke för tidstrogen musik, L”Oiseau-Lyre, som fyller tjugo år. Med sin ensemble Academy of Ancient Music representerar Hogwood en hel liten skivindustri. Bland annat har han spelat in alla Mozarts symfonier och siktar nu mot pianokonserterna och operorna. Dessutom är han mitt uppe i inspelningarna av Haydns över hundra symfonier, ett projekt som lär ska ta omkring tio år.  Bakom sig har han redan barockbjässar som Bach, Händel, Corelli, Couperin.

Liksom andra historiskt intresserade musiker insåg Christopher Hogwood för sådär tjugofem år sedan att de vanliga orkesterversionerna av Bach eller Händel inte kunde vara annat än grova förfalskningar. Det var där hans strävan efter autenticitet vid framföranden av gammal musik började.  Att orkestern ska ha någorlunda rätt storlek och att rätt sorts instrument används – dessutom korrekt stämda enligt tidens praxis – är sedan dess en självklarhet.

Samtidigt, visar det sig, är Hogwood musikaliskt-estetiskt en mycket pragmatisk person.

– Om det finns två sätt att spela låt säga en viss passage: ett historiskt och vetenskapligt ”rätt” som låter fult, och ett modernt ”fel” som låter bra, då väljer jag det senare, säger han.

På det sättet driver han sin milda interpretationslinje där örat och inte böckerna enbart styr det slutgiltiga resultatet. Och han beskriver heller inte sina framföranden och inspelningar som autentiska utan som ”historically informed”.

Informed eller inte, när han i onsdags kväll dirigerade Drottningholmarna i ett program som kallades Händel-favoriter i Berwaldhallen, längtade jag bort från den tidstrogna ljudmiljön. Särskilt när ett valthorn av gammal modell utan ventiler höll på att alldeles välta Caesars aria ur Julius Caesar. Den inledande concerto grosson saknade dessutom helt Händels inspirationskälla, det italienska temperamentet.

Dejaniras aria ur Herkules kom som en befriare. Monica Groops lyriska och samtidigt kraftfullt rörliga mezzosopran tycktes tända både Hogwood och orkestern. Efter den fick både ett concerto grosso, en kantat och den kända Vattenmusiken ett helt annat tryck. Någon barockfanatism är annars svår att spåra hos denne brittiske musiker och dirigent. Pulten i Berwaldhallen äntrar han i konventionell frack, och han räds inte heller konventionella symfoniorkestrar. För sin tidstrogna aura till trots reser han runt och dirigerar nästan som vilken maestro som helst. Han tror helt enkelt inte på en total specialisering.

– Jag tycker att alla elever på musikhögskolor ska både sjunga i kör och spela med i någon ensemble för experimentell musik, säger han och hänvisar till att musiker i äldre tider inte alls var särskilt specialiserade.  Annars vill han helst tala om klavikord, populärt instrument får hemmamusicerande på 1600- och 1700-talen. Varför det?

– Nyfikenheten driver mig hela tiden vidare. Jag håller precis på att skriva en bok om det officiella och det inofficiella musiklivet genom historien, säger han och lutar sig fram över bordet: ”Känner du någon klavikordexpert här i Sverige?” Göran Persson