Noterat. Hur äkta är ett original?

I radions Lobby talades nyligen om det äkta och autentiska. Att det ändå var något speciellt med Picasso på riktigt, nu när han är på Moderna igen.  I musikvärlden har det länge funnits en genuin tro på det äkta och oförställda. Strävan efter autenticitet har varit just så viktig som att förvissa sig om att en tavla är äkta och inte falsk.

Men ett exakt återskapande av musik är lika omöjligt som ointressant. En konsert med restaurerad renässans- och barockmusik kan bara jämföras med ett museum fullt av duktiga Rafael- och Rubenskopior, avmålade med alla skavanker och insatta i färdigpatinerade ramar.  Det är ett faktum som gått upp för de flesta och inte ens en Reinhard Goebel, ledare för Musica Antiqua Köln, menar att det är meningsfullt att leta i varenda skriftkälla efter bevis för att den ena eller andra framförandevarianten är historiskt korrekt. ”Jag utgår alltid från partituret, där står det jag behöver veta”, sa han vid ett samtal efter en konsert med Anne Sofie von Otter nyligen.

Goebel är en typisk akademiker med enorm kunskap om äldre tiders spel, men någon gissning om hur nära ett historiskt ”original” han är i sina framföranden vill han inte ge sig på.  Den speciella stämningen av instrumenten (en variant av medeltonsstämning som ger en vid liten ters och en trång stor ters) gör att kontrasten mellan moll och dur är svag och musiken för våra vältempererade öron ibland låter falsk.  Men det skänker onekligen karaktär åt musiken.

Det kanske inte var exakt så fiolerna var skruvade, men det passar till musiken. Det gör också Anne Sofie von Otters röst trots att den förmodligen är ännu mindre rätt i förhållande till en ”originalversion”. Men jag lutar mina öron mot en vansinnigt vacker Händelslinga på en ”upptäck tidig musik-platta” och smälter av hennes sätt att binda samman tonerna.  Det jag hittills hört av samarbetet Goebel-Otter är en intressant mix av gammalt och nytt som tar tillvara musikens latenta potential och får den att fungera på en publik ännu efter 300 år.

– Varje artist har sin egen stil, det finns inget definitivt sätt att göra något på, säger också Ute Lemper i decembernumret av Classic CD och syftar på friheterna hon själv tagit sig på plattan med kabarémusik från 1920-30-talets Berlin.  Trots att Lemper sjunger ut i en fascinerande låtrevy från en av de mest spektakulära perioderna i Europas historia och med texter mer aktuella än någonsin, fäster musiken inte på samma sätt som Goebel-Otters.  Felet är att Robert Zieglers Matrix Ensemble låter ungefär som en stumfilmsorkester och att storstadsdekadensen går förlorad.

De har inte förlagt musiken i vår tids klangvärld, utan snarare imiterat gamla struttiga inspelningar. Lempers mansslukande Weimarvamp blir svår att ta på allvar och mustigheten i traditionen måste fantiseras fram. Ungefär som att titta på en plansch med Picassomotiv och försöka föreställa sig originalets fylliga färger.

En som helt oakademiskt struntar i musikaliska rätt och fel, vilket var en överraskning när jag träffade honom i samband med en inspelning strax före jul, är Peter Philips, grundare och ledare för Tallis Scholars, en engelsk kör som specialiserat sig på sakral renässansmusik.

– Jag fick en akustisk vision om hur den här musiken kunde låta, säger han helt ointresserad av de senaste renässansrönen.

– Vi är proffs som mot betalning reser runt i världen och sjunger för folk som vill lyssna. Det finns ingen som vet hur det lät då, men jag vet hur jag vill att det ska låta nu!  Liksom Goebel, men oerhört mycket mer intuitivt, litar han på partituren och vågar samtidigt ta kommandot och följa visionen om sitt eget sound. För det är bara här – i brytningen mellan nu och då, mellan upphovsman och interpret – som den äkta musiken finns. Göran Persson