Musik: Textur och urtext

INGVAR KARKOFFS orkesterstycke Texture skälldes som Mahlerpastisch när det var nytt för tjugo år sedan. I själva verket handlade det om minimalism; ett oavbrutet flöde av fraser som bildar en stor vacker klangväv.  Med sina harpklanger och höga flöjtpassager är det snyggt på gränsen till smörigt, dock alltför undflyende för att bli banalt.

Snarast är det frustrerande hur Karkoff lyckades undvika alla spänningar och samtidigt forma en suggestiv gobeläng utan påtagligt mönster eller motiv.  När Filharmonikerna under den unge engelske dirigenten Daniel Harding i lördags ställde Texture mot Gustav Mahlers tionde symfoni undanröjdes alla påstådda likheter dem emellan.  Vid Mahlers död 1911 fann man ett testamente som föreskrev att utkasten till denna ofullbordade jättesymfoni skulle förstöras. Det gjordes inte. Däremot erbjöds tonsättare som Arnold Schönberg, Anton Webern och Ernst Krenek att slutföra ”tian”, men tackade nej. Andra försökte, men misslyckades.

I slutet av 1950-talet tog musikforskaren Deryck Cooke dock på sig uppdraget. Inte att skriva färdigt symfonin utan att ”restaurera” partituret till en spelbar version. Något han lyckades mycket bra med, även om man kan ana att det skulle ha klingat annorlunda på sina ställen om Mahler själv stått för orkestreringen.  Nu lotsade den blott 22-årige Harding skickligt Filharmonikerna genom Mahler/Cookes ofta komplicerade orkestersats. Utan synbarliga besvär behärskade han alla spetsfundigheter i scherzosatserna där rytmerna drar åt olika häll.

Då och då gick han visserligen till dynamiska och dramatiska överdrifter, vilket han inte är ensam om i fallet Mahlers tia. Det gäller särskilt finalens brutala trumslag innan den försonande flöjten ställer allt till rätta.  Men Hardings förmåga att bokstavligen hålla orkestern i sina händer imponerade, liksom det väl utvecklade sinnet för tempi.  För detta belönades han också med en fanfar av orkestern. Göran Persson