Mjuk magi och helveteslarm

Vad skiljer en professionell orkester från en orkester bestående av begåvade ungdomar?

– Unga musiker är helt öppna! De är spelhungriga och följer dirigentens minsta vink. Som svampar suger de i sig all information de kan få. Rutinerade orkestermusiker måste du ofta övertyga på ett annat sätt. Unga musiker har ännu inte helt skapat sin personliga musikidentitet, därför är de också drömmen för en dirigent – du får precis som du vill! Det sa dirigenten Vladimir Ashkenazy när jag träffade honom inför Europeiska Unionens ungdomsorkesters konsert i Stockholms konserthus i lördags.

Tydligen ville Ashkenazy ha bleckblåsare med rund och varm klang för att bära fram kalevalahjälten Väinämöinen i Jean Sibelius grandiosa tondikt Pohjolas dotter. Med hjälp av de lyhörda stråkarna spände han den strålande himlabågen på vilken Pohjolas dotter i sagan kommer farande, även om den ibland lät lite bräcklig. Alexander Skrjabin väntade å sin sida bara på syndafloden. Ur kaoset skulle en ny helt annorlunda generation människor växa. Självklart skulle hans egen prometheuska kreativitet kombinera alla konster och tilltala alla sinnen i en fullkomlig syntes. Ett tappert sista försök är den symfoniska dikten Prométhée – Le Poème du Feu för stor orkester, kör, piano och ett ”färgklaver”. Ingen har riktigt förstått färgstämman som skulle utföras på en särskild ljusorgel, med full kontroll kunde Peter Jablonski i stället visa upp en mängd musikaliska färgskiftningar i den ofta luriga och explosiva pianostämman.

Och genom att locka en magisk klang ur kören förebådade Ashkenazy det helveteslarm som snart bryter ut i orkestern och ger oss en bra bild av hur Skrjabin föreställde sig Dantes inferno. Den unga EU-orkestern är stor och repertoaren ska anpassas därefter. Och Richard Strauss Alpsymfoni tar verkligen alla musiker i anspråk. Lite bortkomna verkade de unga musikerna emellertid när Strauss målar upp en pastoral idyll med koskällor och allt. Långt ifrån de musikaliskt välutbildade EU-ungdomarnas urbana verklighet. Göran Persson