Med örat i Bachspegeln. Göran Persson samtalar om musik och historia med Roger Norrington

– Om du vill träffa eskimåer åker du naturligtvis norrut, inte söderut! skrattar Roger Norrington och slår sig ner i Hotell Diplomats eleganta minifåtölj.  Här är det kallt och ute snöar det. Men det är inte vad den brittiske dirigenten syftar på, utan på sitt personliga förhållningssätt till musik.

– Vi vet att vi aldrig kan hitta sanningen om äldre tiders musik. Men vi kan ta ut kompassriktningen och vara säkra på att komma ganska nära. Den puristiska vinkeln på musik är för mig helt ointressant och alldeles för torr. Det viktiga är att hamna rätt, få rätt stuk. Och då duger det inte att luta sig mot traditionen och säga att så här har det gjorts tidigare, det är bara lättja.

Roger Norrington är kvick och rolig. Menar att musik ska vara kul att spela och lyssna till. Det är för lite dans-feeling i vår uppfattning om äldre tiders musik fram till romantiken. Anledningen till att han ägnar sig åt så kallade ”historiskt informerade framföranden” är inte akademism utan för att göra musiken rättvisa.

– Åker vi till Afrika för att skaffa djur till ett zoo vill vi ha dem med oss hem levande, inte döda. Få möjlighet att se vad de äter, hur de beter sig. Vi vill inte säga att vi vet att det finns djur i Afrika, och sedan visa upp en bild på hur de ser ut.  Vad Norrington försöker göra är att ”ta hit” Bach, Mendelssohn, Mozart och Wagner för att ge nytt liv åt deras musik. Och det, menar han, betyder att man måste spela den på deras vis.  – Det går inte att helt flytta sig tillbaka i tiden, men det går alltid att avgöra vad som är musikaliskt viktigt i en notbild. Samtidigt är jag mycket instinktiv i mitt förhållande till musiken. Det är partituret som säger mig vad jag ska göra, inte böcker eller avhandlingar.  Det räcker med de kändaste källorna som t ex Leopold Mozart, Quantz och Johann Matthesons bok Der vollkommene Capellmeister för att täcka in det mesta från Bach till Brahms.

Enligt Norrington krävs det alltså inte decennier av studier för att ta sig in i den tidens musik, utan timmar.  Nu är han i Stockholm för att i kväll och i morgon dirigera Radiosymfonikerna, Radiokören och sångsolister i Felix Mendelssohns stora oratorium Paulus. Musik från mitten av 1830-talet som borde bölja av den tidiga romantikens vågor, men i själva verket både klangligt och strukturellt lånar friskt från Bachs högbarock.  Det kluriga är att Mendelssohn, Bachs förste ”upptäckare”, förmodligen visste mindre om Bach än vad de flesta ensembler och dirigenter gör i dag. Så var skall tyngdpunkten ligga, på barocken eller romantiken?

– Både och! Jag skulle aldrig säga att musiken vi gör är autentisk, det kan den aldrig vara. Däremot kan vi lägga ihop de olika musikaliska influenserna, titta på historiska linjer och kopplingar och landa på en punkt där det mesta faktiskt stämmer, säger Norrington medan händerna hugger fram osynliga linjer på bordet.  Den gamla teoretiska inställningen till tidstrogna framföranden av musik känner han sig helt främmande inför. Och de olika fälten, det musikologiska och det utförandepraktiska, har egentligen aldrig mötts. Det är som vore de två helt skilda världar.

Men Norrington – som utan koketteri bedyrar att han inte är någon akademiker trots uppväxten i Oxford – säger att han ofta bara ringer upp personer som han vet sitter inne med stora kunskaper om t ex Dvořák eller Smetana. Dem ska han nu ge sig i kast med.

– Reaktionerna blir ofta mycket positiva. ”Ingen har frågat mig något på tio år” kan de utbrista. Vilket slöseri med kunskap!

Roger Norrington, som gjort uppmärksammade inspelningar av Beethovens symfonier, Berlioz Symphonie Fantastique och Bruckner, är nu inne på Tjajkovskij och senromantiken. Hur långt kan han gå i en strävan efter ”historiskt informerade framföranden”? Till Stravinsky?

– Ja, det undrar jag, riposterar Norrington snabbt. Jag går ju steg för steg. När vi för länge sedan gjorde Händels Messias på tidstrogna instrument, jag tror vi var först i världen, tänkte jag: Här är det stopp. Detta är slutet av vägen. Så av erfarenhet skådar jag inte alltför långt fram. Nu är jag väldigt intresserad av Mahler, men om ett par år kanske det blir aktuellt att titta även på Stravinsky.

– Det är ganska lustigt, men för kanske sex, sju år sedan gjorde en musiktidning ett aprilskämt med en blänkare om att jag hade spelat in Våroffer på cembalo och tidstrogna instrument. Snart blir det kanske sant, ha, ha! Göran Persson