Med ljudets hastighet. Göran Persson funderar över framtidens akustiska miljöer

Det enorma byggprojektet vid Potsdamer Platz i skärningspunkten mellan det gamla Öst- och Västberlin gapar som ett brunt sår i staden. Här rasar schaktmaskiner och mudderverk bland armeringsjärn och betong med milleniumskiftet i sikte.  I byggets själva epicentrum har en gigantisk röd byggkloss rests på ben och presenterar framtidens stadskärna – till stor del bekostad av Sony och Mercedes – i modeller och virtuella visioner. Det ser väldigt elegant och modernt ut.

Modeller av byggen är ju inget nytt. Men här i Berlin ackompanjeras modellskapandet av ljuden från både planerade och förbrukade miljöer. Några åt gången går vi in i en ljudbox och lyssnar på omvärldens klanger. I lådan som är stor som en fempersoners hiss finns byggplatsens ljud dokumenterade liksom hur staden Berlin låter nu jämfört med 50-talet.  Och så spekulationer om framtidens ljud. Vi blundar och föreställer oss en tunnelbaneperrong omkring 2050 eller så. En banalt artificiell röst gör ett stationsutrop som från en perrong och kringljuden har alla en surrande elektronisk biton.

I framtiden antas alltså ljuden vara klangligt platta och språkmelodin ha extremt begränsat omfång. Så som vi har hört filmrobotar tala i ett par decennier vid det här laget. En ganska dyster profetia av framtidens ljudvärld. Förmodligen helt osann, dessutom.  Men ljuden har blivit allt viktigare och fascinationen – och rädslan – inför vår tids ljudutveckling är tydlig. Murray Schafers The New Sound från 1967 är åter aktuell och Svenska musikaliska akademien har inrättat ett ljudråd och publicerat ett ljudmanifest. Andra ljudtecken i tiden är att ett av kulturhuvudstadsårets så kallade ”ankarteman” ägnas ”Ljud och tystnad – den klingande staden”.  Kanske hade någon kulturhuvudstadsgrupp under sensommaren ankrat upp i Gävle och hört tonsättaren och kritikerkollegan Mikael Strömbergs ljudbeskrivning av staden i 5.5.0 – en nästan dygnslång hyllningshappening till staden.

Då bubblade Gavleåns braxar ur högtalarna, avloppen ekade, Boulognerskogen susade och Furuviksparkens berg och dalbana avlöstes av skramlet från stadens krogar. Det mesta utsänt i realtid bakom det centralt belägna Rådhuset. Den konstnärliga aspekten hade emellertid begränsats till själva konceptet och nästa gång hoppas jag på en redigering och komprimering av materialet. Enskilda städers ljudliga identitet är både vagare och svagare än man skulle kunna tro.

Elektronmusiktonsättaren Åke Parmeruds inspelningsresa till nordpolen är i likhet med 5.5.0 ett helt igenom konceptuellt ljudkonstverk där själva resan ingår i verket. ”Arktis är en väldig symfoni av tystnad. (… ) Trots att jag stått åtskilliga timmar på isen med mycket känsliga mikrofoner är det få ljud som fastnat på bandet”, skrev han här i Expressen (26/9 96).  Det var nu inte ljuden som var det mest spännande, utan platsen och det faktum att man ville spela in den. Och den nya ljudmiljöfokuseringen tar sig hela tiden nya uttryck. Aggressiviteten över mobiltelefonernas ringsignaler och att somliga ibland tar en liten del av det akustiska rummet i anspråk genom att tala i dem tycks mig exempelvis helt obegriplig. Nyligen ägnades en helg åt ”Hör ni” eller ”Det akustiska rummet – rumsperceptionsförsök med konstnärliga förtecken”, ett utvecklingsprojekt vid Konstfacks institution för inredningsarkitektur och möbeldesign med kopplingar till Musikaliska akademien, Musikhögskolan, Tekniska högskolan och Sibeliusakademien i Helsingfors.

Jag köpte en för tillfället nypressad CD med ljudexperiment, musik och prat. En av initiativtagarna, inredningslektor Curt Lagerström, låter genast tungan slinta av välmenande ljudmoralism: ”Kan man försköna det här bruset?” frågar han sig efter upptäckten av ett underliggande brus kring Stadshuset som inte hörts på plats men väl på en ljudupptagning.  Det faktum att en ljuddokumentationsgrupp inte hört  oljudet ”live” tolkas som en obehaglig förträngning. Jag tror i stället att bruset är en del av oss själva i den miljö vi för tillfället råkar befinna oss i. Oavsett om det handlar om havsbrus, skogsbrus eller stadsbrus. Och varför skulle just stadsbruset vara mindre önskvärt än något annat brus vi oftast inte hör eller tänker på?  De flesta brus kan vara påfrestande i längden om de når en viss styrka. Som insjöfrälst har jag mycket lite till övers för havsbandsromantiken och tycker att havets bränningar gör mig alldeles grymt tung i huvudet.

I en del av sin Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft från 1991 utgår sociologen Johan Asplund från en kritik av det gröna stadstänkandet av Jane Jacobs; att mot stadens väsen våldföra sig och försöka återintroducera byn i staden kan bara resultera i en plågsam pseudomiljö. Ungefär som om man på allvar skulle försöka återinföra de ljudande originalmiljöer som Lars Westman tillsammans med tidningen Vi nyligen givit ut på CD-n Ljud vi minns. En underbart nostalgisk genomgång av glömda ljud: mattpiskning, frasiga silkesstrumpor, handmjölkning, gnisslet från en gammal dassdörr. Det är bara Westmans egen och alltför uppskruvade röst som frestar på vid lyssning.

Liksom drömmen om den gröna och intima storstaden är en baklängesdröm är visionen om den tysta eller åtminstone ljudligen tillrättalagda staden en olycka som uppstår i dissonansen mellan det pastorala och det moderna.  Jag minns företaget att genom högtalare sprida fågelsång i Paris glas- och betongförort La Défense. Ingen ville ha kvittret.  Det självklart goda med en ny ljudmedvetenhet är naturligtvis att direkt skadliga miljöer förhoppningsvis kan elimineras, men den ibland framförda tanken på en ”stadstonsättare” som liksom skulle ”arrangera” stadens ljud uppfattar jag som befängd.  Skapa i stället spännande ljudinstallationer på utvalda platser, ungefär som parkanläggningar.  Till en sådan skulle jag förlägga min söndagspromenad. Göran Persson