Manglad musik

Många hade kommit till Fylkingen i onsdagskväll för att lyssna på en av de stora musikaliska förnyarna under 1950 och 60-talen, amerikanen Christian Wolff. Tillsammans med tonsättaren Earle Brown och pianisten David Tudor var han en av dem som grupperade sig kring gurun John Cage, tillsammans gick de under den inofficiella benämningen ”New York-skolan”.

Men lika omskakande som Wolffs glesa och händelsefattiga musik en gång var för publiken i den larmande storstaden, lika hopplöst föråldrad och oangelägen förefaller den i dag. De en gång så revolutionerande slumpvariablerna förmår inte längre kittla fantasin utan manifesterar sig endast som triviala förlopp och trevande osäkerhet hos musikerna.

Den så kallade nya musiken är i kris. Åtminstone delar av den. En konferens med rubriken ”Where are we and where do we want to go?” på Musikaliska akademien manglade den elektroakustiska musikens relativt korta historia och (eventuella) framtid. Somliga beskrev den som ett sjunkande skepp där råttorna redan ses springa mot underhållningsmusikens land längs ankarkättingarna.  Martyrskapet kom stundtals i öppen dager. Dels är det naturligtvis dagstidningarnas fel att ingen bryr sig om elektroakustisk musik eftersom vi inte recenserar den tillräckligt ofta. Och när vi gör det gör vi det på fel sätt. Dessutom styrs den tekniska utvecklingen av ingenjörer och inte av tonsättare och går därtill alldeles för snabbt.  Som tonsättaren Lars-Gunnar Bodin påpekade måste genren kasta av sig laboratoriestämpeln och flytta fokus bort från sin egen produktionsteknologi om den ska överleva.  ”Vem är egentligen intresserad av om musik är baserad på kausalsamband, kaosteorier eller är framställd på de hottaste prylarna, om den samtidigt är osensuell, saknar utstrålning och inte vänder sig till vanliga lyssnare?”

Ännu är de elektroniska motorvägarna alltför knaggliga för att den sofistikerade elektroakustiska musiken ska kunna susa fram på dem, men kanske ligger framtiden just här. Och medan den akademiska världens medelålders män på en konferens sitter och diskuterar hur framtidens högtalarburna musik ska låta, sitter förmodligen redan någon cyberanpassad ung man eller kvinna och skapar framtidens musik.  Göran Persson